torsdag 11 juni 2015

Hösten -89

Minns ni Egon Krenz? Mannen som under en kort period 1989 var generalsekreterare i Tysklands socialistiska enhetsparti och statschef i Tyska demokratiska republiken? Han lever fortfarande och gör från och till politiska utspel, som när han nyligen kritiserade Tysklands aggressiva politik gentemot Ryssland.

Jag har läst den senaste (2009) utgåvan av hans 1999 utkomna bok "Herbst -89" (Hösten -89), där han i viss detalj ger sin syn på vad som hände de månader då DDR kollapsade.

Jag var fjorton år den där sommaren och hösten. Minns att jag följde händelserna först på Himmelska fridens torg i Beijing, senare omvälvningarna i Warszawapaktsstaterna med stort intresse. Bl. a. rattade jag in den före detta sovjetiska propagandastationen "Radio Moskau" (Det enda tyskspråkiga medium som nådde Älvängen.) som redan blivit perestrojkad och rapporterade tämligen objektivt. Möjligen var jag en smula speciell. Mina klasskompisar var, av outgrundliga skäl, mer intresserade av mopeder och satellit-tv.

Nåväl. För mig som väldigt ung socialist var länderna i öst sannerligen ingen förebild. Självklart höll jag på Sovjet när de mötte USA eller Kanada i ishockey, men i övrigt betraktade jag dem som historiska missfoster utan existensberättigande. Det var med viss förvåning som jag flera år senare insåg att det faktiskt fanns socialister, t. o. m. i Sverige, som satte sitt hopp till Moskva och trodde att det sovjetiska systemet, om än behäftat med stora brister, inrymde potentialen till mänsklighetens befrielse.

Det är därför intressant att läsa Krenz. Han är ännu, 25 år efter DDR:s anslutning till Förbundsrepubliken, övertygad om att socialismen i DDR:s tappning hade kunnat lyckas och att Tysklands återförening huvudsakligen var negativ.

Under 1980-talet hade problemen hopats i DDR. Ekonomin gick inget vidare. För att inte tvingas skära ner på privatkonsumtionen hade man tagit lån i "det kapitalistiska utlandet". Man hade även skjutit upp nödvändiga investeringar i industrin. Trots detta kunde varje DDR-medborgare tydligt se att klyftan gentemot Västtyskland ständigt ökande. Den politiska ledningen med generalsekreterare Honecker i spetsen saknade förmåga att göra något åt situationen. Möjligen insåg man inte hur allvarlig situationen var. Den statistik som nådde politbyråns bord var väldigt välfriserad.

I Sovjetunionen hade den nye generalsekreteraren Michail Gorbatjov startat sin politik av glasnost (öppenhet) och perestrojka (omdaning). Detta var inget som föll Honecker i smaken. Han gjorde vad han kunde för att DDR skulle slippa dessa nymodigheter. Bl. a. stoppades en alltför radikal sovjetisk tidskrift från att säljas i DDR.

DDR var dock synnerligen beroende av Sovjetunionen, både ekonomiskt, militärt och ideologiskt. Utan stöd därifrån skulle DDR inte överleva. Krenz illustrerar detta med en anekdot från tidigt 80-tal. Sovjetunionen bojkottade OS i Los Angeles 1984 som ett svar på USA: s bojkott av Moskva-OS 1980. Detta var ett gyllene läge för DDR. Utan konkurrens från Sovjetunionen skulle man kunna vinna en jäkla massa medaljer och därmed visa upp sin förträfflighet inför hela världen. Sovjets reaktion: "Asså, vi visste inte att ni hittat olja i Östtyskland." Alltså: ställer ni upp i OS stryper vi oljetillförseln. Mer behövdes inte.

Sommaren 1989 blev situationen ohållbar. Tusentals DDR-medborgare lämnade Östtyskland för att via Tjeckoslovakien och Ungern ta sig till Österrike och Västtyskland. SED stod handfallet. Man övervägde att stänga gränsen till Tjeckoslovakien, men det bedömdes som omöjligt. Många DDR-medborgare reste ju dit utan avsikt att fly republiken. Dessutom var det semestersäsong och många hade redan bokat in semester i Tjeckoslovakien och Ungern.

Jag behöver väl inte gå in på hela händelseförloppet här. Honecker stod på podiet bredvid Gorbatjov när DDR firade sitt 40-årsjubileum. Många av de förbipasserande, inte minst ungdomarna i FDJ valde att hylla reformatorn Gorbatjov istället för den åderförkalkade Honecker.

Strax utanför det officiella firandet i Republikens palats hade sympatisörer till "Nytt forum" - en nybildad oppositionsrörelse - samlats. De sjöng Internationalen och önskade sig en reformerad socialism. I Leipzig hade den protestantiska kyrkan blivit oppositionens centrum. Måndagsdemonstrationerna samlade där allt fler deltagare. Krenz gör en poäng av att SED:s ledning och han personligen gjorde vad de kunde för att dessa protestyttringar inte möttes med våld. Det faktum att inget blod flöt på Tysklands gator var ett resultat av SED:s medvetna strategi att till nästan vilket pris som helst undvika våld och inte under några omständigheter bruka skjutvapen.

Till slut blev det ohållbart att ha kvar Honecker som ledare. På ett politbyråmöte beslutades det enhälligt, dvs. även Honecker röstade för, att han avsattes och ersattes av Krenz.

Krenz var, och är, övertygad om att det var möjligt att reformera socialismen i DDR. Han påbörjade ett reformarbete. Censuren mildrades, de olika partierna i Folkkammaren fick mer att säga till om, arbetet påbörjades att skriva om vallagen och den brännande frågan om rätten att resa behandlades.

Folk tog dock knappast Krenz reformförsök på allvar. Han hade ju själv suttit i politbyrån under större delen av 80-talet och då varit trogen Honeckers linje. Varför skulle folk tro på hans reformvilja nu? Dessutom bestämdes DDR:s öde inte enbart av dess invånare. Andra världskrigets segrarmakter (som ologiskt nog inkluderar Frankrike) och Västtyskland hade sina egna motiv och viljor. Det är med frustration och bitterhet som Krenz berättar hur Gorbatjov säger en sak till honom, en helt annan till den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl. (Självklart hade DDR folk placerade med insyn i vad Kohl sysslade med.)

Händelseförloppet gick nu snabbt. De socialistiska idealisterna i Nytt forum som varit en symbol för viljan att förändra DDR fick konkurrens från rörelser, inte minst västtyska partier, som en gång för alla ville krossa DDR och införliva det i Förbundsrepubliken. När SED fattade beslut om resefrihet med Schabowski p. g. a. bottenlös inkompetens (Krenz bitterhet gentemot honom är enorm) skapar kaos vid Berlins gränsstationer var ödet för "den första arbetar- och bondestaten på tysk jord" beseglat.

Krenz blev avsatt som generalsekreterare och statschef. Han blev till och med utesluten från SED/PDS. Några år senare blev han satt i flerårigt fängelse av Förbundsrepubliken. På minst sagt svaga grunder, ska sägas.

Krenz lider av den svårartade sjukdomen "partiell självinsikt". Han är självkritisk och inser att mycket i DDR borde gjorts annorlunda. Men han accepterar aldrig det faktum att en majoritet av medborgarna var jäkligt trötta på SED-diktaturen. Bl. a. ondgör han sig över att införlivandet i BRD var författningsvidrigt. Enligt DDR:s grundlag borde nämligen en folkomröstning ha ägt rum. Som om revolutioner bryr sig om grundlagar.

Jag tvivlar, faktiskt, inte på Krenz hederlighet. Han tror säkert på det han skriver. Men han problematiserar inte det faktum att hans syn på DDR är utifrån ett ovanifrånperspektiv. Han tillhörde landets yttersta elit och hade helt andra möjligheter än vanliga DDR-medborgare. En gång 1989 när han ville visa sig lite folklig sa han att han på fredagskvällen gillar att ta en burk öl eller två, precis som vem som helst. Problemet var bara att öl på burk inte fanns tillgängligt i DDR. Bättre verklighetsförankring än så hade eliten i de föregivet socialistiska staterna inte.

I skrivande stund befinner jag med i Vientiane, Laos. Här vajar de röda fanorna med hammaren och skäran fortfarande. Men de symboliserar bara ett litet elitpartis makt över staten. Ingenting annat. Likadant var det i DDR hösten 1989, och det var alldeles för sent att reformera systemet.