Marx och Engels den nationella frågan

Frågan hur man ska ställa sig till nationalism och patriotism har alltid varit en central och svårknäckt fråga för arbetarrörelsen. Det gällde under 1800-talet och det gäller i allra högsta grad fortfarande. Olika arbetarrörelser har intagit helt olika ställningar i frågan: allt från ett kosmopolitiskt förnekande av nationernas relevans till en socialchauvunistisk nationalism. Frågan är brännande. Vår syn på Europeiska unionen, på USA:s agerande som världspolis på Rysslands politik gentemot Ukraina osv. är alla mer eller mindre beroende på hur vi ser på nationernas roll.

Som vanligt är det inget egenvärde att gå tillbaks och se hur Marx och Engels resonerade. Men jag tycker ändå att deras syn på 1800-talets olika nationalismer är intressant.

Det konkreta anledningen till att jag skriver dessa rader är att jag läser en nyutkommen bok (2013): ”Reform eller revolt: Litterär propaganda i socialdemokratisk, kommunistisk och nationalsocialistisk press” av Jimmy Vulovic. Denne för mig okände Vulovic har nämligen inga problem alls att ljuga rakt ut när han presenterar Marx och Engels syn på den nationella frågan. Det faktum att han kan göra det antyder att det finns väl ingrodda fördomar om hur de båda ställde sig, och att man därmed inte behöver hänvisa till fakta.

Vulovic hävdar nämligen att författarna till Det kommunistiska manifestet hade en helt annan syn på nationen än vad det sena 1800-talets svenska socialdemokrati hade. Han menar att den första internationalen präglades av en ”uttalad kosmopolitisk internationalism”, och säger socialdemokratins föreställning om en ”folklig nation byggd på folkets rätt” stod långt från Karl Marx och Friedrich Engels påstående om att arbetarna inte har något fosterland. Detta är helt enkelt inte sant. Poängen i citatet om att arbetarna inte har något fosterland är ju att de inte ännu har det, men att den kommunistiska rörelsen ska ge dem ett! Precis som socialdemokratin resonerade under den här perioden. Detta är en viktig tanke som Marx och Engels återkommer till gång på gång. Men ändå kan man tydligen hävda motsatsen. Märkligt.

Marx och Engels var internationalister. De var bl. a. verksamma i det internationella arbetarassociationen (Första internationalen). De var övertygade om att den grundläggande skiljelinjen inte gick mellan nationer utan mellan klasser och att arbetarklassen i de olika länderna tjänade på att sluta sig samman över nationsgränserna. Detta är centralt, men har två sidor. Å ena sidan: samarbete över gränserna. Å andra sidan: samarbete över gränserna. Det handlade nämligen inte alls om att upphäva gränserna. Tvärtom. Det var centralt för arbetarrörelsen att upprätta centraliserade nationalstater. Först inom ramarna för nationalstaten kunde klasskampen komma i förgrunden. Och det var självklart att arbetarrörelsen organiserade sig på nationell basis.

1800-talet var en period av nationsformering. Det fanns ett par sedan länge etablerade nationalstater, men större delen av Europa bestod antingen av multinationella imperier (Tsar-Ryssland, Osmanska riket, Dubbelmonarkin Österrike-Ungern) eller småstater (de italienska och tyska staterna). De nationella rörelserna i de olika länderna såg olika ut. Vissa var konservativa, andra radikala. Men de strävade alla efter att förena en viss nation i en stat.

Marx och Engels tog ställning till varje nationell rörelse för sig. Marx och Engels hyste inga abstrakta idéer om nationers rätt till självbestämmande. De menade inte att varje liten folksspillra borde bli en egen stat. Tvärtom menade de att vissa nationer var dömda till undergång. Exempelvis hade Engels inget annat än förakt över för den skandinavistiska tanken. Han såg de nordiska folken som underutvecklade och tog ställning mot Danmark i kriget om Schleswig-Holstein. De ogillade också försöken att skapa en panslavistisk rörelse med syftet att ena de olika slaviska folket. Dessa försök (understödda av bl a. Bakunin) såg de som den ryska tsarismens försök att sprida sitt efterblivna välde.

Vissa nationella rörelser bedömdes således som progressiva och förtjänade stöd, andra bedömdes som reaktionerna och skulle motarbetas. De nationer som Marx och Engels främst stödde var Italien, Tyskland, Polen, Ungern och Irland. De gjorde det med klasskampen i sikte. Exv. konstaterade de att Tysklands arbetarrörelse aldrig skulle kunna växa sig stark innan den nationella frågan var löst för Tysklands del. Först i en enhetlig och centraliserad nationalstat skulle klasskampen kunna framträda som den centrala skiljelinjen.

De stödde Irlands frihet. Men inte bara för irländarnas skull, utan även för den engelska arbetarklassens skull. Så länge England förblev en kolonialmakt skulle den engelska arbetarklassen aldrig kunna befria sig.

Marx och Engels gick aldrig in på några mer teoretiska resonemang om nationens väsen. De föraktade visserligen det de kallade ”Teutschthum” (”tyskhet”), den nationkonservativa tyska Blut-und-Boden-nationalismen där man hyllade det tyska folkets rasegenskaper och förkristna myter. Wagner var en fjant. Men de föraktade lika mycket Bismarck (”Pissmarck”) och hans idéer om ett stympat tyskt rike (utan Tysk-Österrike) där staten Preussen snarare än det tyska folket stod i fokus. De behövde inte heller spekulera i vad en nation egentligen var. Den iakttagbara verkligheten räckte fint. Är man inte bunden av fina men opraktiska dogmer kommer man ganska långt den vägen.

Kan man lära sig något av Marx och Engels idéer kring nationen från förrförra seklet? Inte jättemycket kanske. Situationen ser helt annorlunda ut idag. Men det finns i alla fall två saker som är viktiga och fortfarande ytterst relevanta: 1) Nationerna spelar roll. Oavsett vad vi tycker om dem så gör de faktiskt det. Önskedrömmar om att alla folk ska smälta samman i en stor gemenskap är kanske fina, men de förändrar inte fakta. 2) Det går inte att ha några allmängiltiga principer kring hur man bedömer nationella rörelser. Varje rörelse måste behandlas för sig. Man måste ta hänsyn till klasskampen. Ibland är nationella rörelser väldigt progressiva (som under den koloniala frigörelsen under 1900-talet), ibland är de väldigt reaktionära.

Sedan kanske man kan lägga till att det är fult att ljuga. Att kalla Marx och Engels idéer om nationerna ”kosmopolitiska” är rätt och slätt osanning. Sluta med det.