Som vi alla vet lyckades Marx bara färdigställa Kapitalets första bok. De följande två eller tre böckerna (beroende på om man räknar den av Karl Kautsky redigerade ”Teorier om mervärdet” som Kapitalets fjärde bok) sammanställdes av andra med Marx’ manuskript som råmaterial.
Det var Engels som tog sig an uppgiften. Han var Marx’ närmaste vän och de hade samarbetat i teoretiska projekt innan, så detta var ganska självklart. Dessutom hjälpte Marx’ dotter Eleanor till, något som ofta blivit nedtystat. Det var inte alltid som hon och Engels drog jämt.
När det gällde bok två var situationen ganska enkel. Det tog Engels två år att få boken färdig, vilket inte är så mycket. Med den tredje boken skulle det dock visa sig betydligt knepigare.
Engels hade dålig koll på vad Marx sysslade med, och han blev förvånad när han insåg hur kaotiska Marx’ manuskript var. Den tredje boken fanns bara någorlunda fullständigt i en tjugo år gammal version, ett manuskript från 1864-65 som Engels kom att kalla ”Manuskript I”. Det är viktigt att inse att Marx vid denna relativt tidiga period inte hade kommit lika långt i sina ekonomikritiska studier som senare. Hans terminologi var inte färdigutvecklad och även grundläggande teorier kom att förändras över tiden. Marx fortsatte att utveckla sin teori hela sitt liv. De allra sista manuskripten kommer från 1882. (Marx dog 1883.)
Detta var något som Engels var medveten om, men han såg som sin uppgift att skapa en sammanhållen (och läsbar) helhet av Marx’ manuskript, och kom därför att ägna sig åt betydande redaktionellt arbete för att bättra på texten. Han skriver en del om detta i sitt förord, men säger också att han markerat de textställen där han gjort mer betydande ändringar.
På senare år har Marx’ manuskript publicerats i sin ursprungliga version (de sista manuskripten publicerades hösten 2012) och vi kan jämföra Engels’ version med Marx’. Och slutsatsen är klar: Engels förändrade mycket mer i texterna än vad han medgav. Där Marx’ text fortfarande befann sig ett sökande och prövande skede skapade Engels en förstelnad teori. Detta gäller exv. frågan om ”profitkvotens tendentiella fall”, en fråga där Marx inte alls var lika glasklar som texten i Kapitalets tredje band. Marx skrev t. ex ett flera hundra sidor tjockt manuskript som getts namnet ”Mervärdeskvoten och profitkvoten behandlade matematiskt” (1875) där han räknar och räknar utan att komma fram till några entydiga slutsatser.
När man läser Kapitalet är det viktigt att hela tiden tänka på två saker: dels varje kapitels innehåll, dels varje kapitels roll i helheten. Marx är väldigt systematisk och det är ingen slump att olika tema behandlas i en viss ordning. Men det är inte alltid självklart hur innehåll och roll ska tolkas. Engels gjorde en tolkning, men det finns andra.
Varför är detta då viktigt?
Först och främst: det har funnits en tendens att se Kapitalets tre böcker som en entydig och fastslagen teori över kapitalismen. I själva verket rör det sig om en forskningsprocess som Marx aldrig blev klar med, och som kanske inte ens kan fulländas. Man måste förstå att kapitalismen är komplicerad, och att det Marx gjorde ger oss verktyg att undersöka det produktionssätt och de samhällsformationer vi lever under, men att hans verktyg aldrig var helt färdiga.
Vidare är det viktigt att påpeka att inte ens Marx allra bästa polare förstod allt som Marx hade i huvudet. Det är därför inte så konstigt om inte heller vi kommer fram till en självklar tolkning av Marx’ verk. Det är öppet för många tolkningar, och det är bra.
Det är också tydligt att Marx själv hade problem med sin teori. Han omvärderade hela sitt liv även grundläggande teoretiska koncept. Men han tvivlade aldrig på att han var inne på rätt spår.
onsdag 22 januari 2014
Kapitalet III. Engels förord.
Det är dags för studiecirkel på Kapitalets tredje bok. Känner mig just nu ganska pepp, även om jag vet att boken har sina ökenpartier. Kommer (förhoppningvis) inom kort skriva lite om bokens uppkomst, men just nu fokuserar jag mig på Engels förord. De båda inläggen kommer dock med nödvändighet att överlappa varandra en aning.
Engels berättar om mödan med att få Marx’ manuskript till den tredje boken i publiceringsbart skick. Men han hävdar samtidigt att han markerat de mer betydelsefulla förändringarna och utvidgningarna som han gjort i texten. Detta är inte helt sant. Engels redaktionella arbete var större än han medger. Det är framför allt första och femte avdelningen som skapat problem. Engels såg som sin uppgift att skapa en läsbar helhet, och det krävde att han gjorde visst våld på Marx’ texter. Det är viktigt att komma ihåg att Engels hade ganska dålig koll på vad Marx sysslade med och att hans tolkning av Marx’ ekonomikritik bara är en av många. Under senare perioder har somliga antagit att Marx och Engels varit typ identiska personer (inte bara marxist-leninisterna i Sovjetunionen, utan även bland mer kritiska läsare), vilket är väldigt ohistoriskt.
Engels kommer sedan till den s. k. ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteraturen”). Frågan rör hur en utjämnad profitkvot kan vara förenlig med värdelagen. Detta var en fråga som Engels berörde redan i förordet till Kapitalet II (1885) och som ekonomer sedan dess hade ägnat visst intresse åt. Jag tycker själv att frågan är ganska ointressant, men det har definitivt varit i fokus hos nationalekonomer av facket som diskuterat ”transformationsproblemet” utan att riktigt ha koll på Marx’ syn på värde så som det framkommer i Kaptialet I:s första avdelning. De invändningar som Engels bemöter påminner en hel del av dem som man fortfarande kan träffa på.
Engels ger också en känga åt ”gränsnytteteoretikerna”. I detta sammanhang kan det vara värt att nämna att inget tyder på att Marx läst dessa eller ens uppmärksammat det som senare kom att kallas ”den marginalistiska revolutionen” inom nationalekonomin. Johan Lönnroth brukar (senast för en månad sedan) hävda att han tror att Marx inte lyckades få Kaptialets andra och tredje böcker färdiga för att han insåg att marginalisterna ”hade kommit på något”. Men detta är inte sant. Varför Lönnroth ljuger har jag aldrig förstått. Marginalisterna sysslade med helt andra problemkomplex än Marx och det är inte konstigt att han inte brydde sig om honom. Och det hade bevisligen inget samband med andra och tredje bokens fördröjning.
Engels (och det här är fjärde stycket i rad som börjar med det ordet. Inte ok!) kommer sedan in på idén om ”den enkla varuproduktionen”. Detta är en väldigt kontroversiell tolkning av Marx ekonomikritik, som lett till ganska tokiga idéer de senaste seklet. Marx använder _aldrig_ termen och enligt min egen tolkning är den direkt oförenlig med Marx’ teori. Fast bland marxister har de flesta tagit den som en del av Marx’ teori. Tanken är att det funnits en icke-kapitalistisk ekonomi baserad på varuproduktion, och att första avdelningen i Kapitalets första bok berör detta. Fel, fel, fel. En sådan ekonomi har aldrig funnits, och första avdelningen i Kapitalets första bok handlar om kapitalismen, även om kapitalet ännu inte införts i den teoretiska framställningen. Markandsekonomi och kapitalism är ju för Marx samma sak (även om han inte använder någon av dessa termer).
Engels berättar om mödan med att få Marx’ manuskript till den tredje boken i publiceringsbart skick. Men han hävdar samtidigt att han markerat de mer betydelsefulla förändringarna och utvidgningarna som han gjort i texten. Detta är inte helt sant. Engels redaktionella arbete var större än han medger. Det är framför allt första och femte avdelningen som skapat problem. Engels såg som sin uppgift att skapa en läsbar helhet, och det krävde att han gjorde visst våld på Marx’ texter. Det är viktigt att komma ihåg att Engels hade ganska dålig koll på vad Marx sysslade med och att hans tolkning av Marx’ ekonomikritik bara är en av många. Under senare perioder har somliga antagit att Marx och Engels varit typ identiska personer (inte bara marxist-leninisterna i Sovjetunionen, utan även bland mer kritiska läsare), vilket är väldigt ohistoriskt.
Engels kommer sedan till den s. k. ”Preisrätselliteratur” (”prisgåtelitteraturen”). Frågan rör hur en utjämnad profitkvot kan vara förenlig med värdelagen. Detta var en fråga som Engels berörde redan i förordet till Kapitalet II (1885) och som ekonomer sedan dess hade ägnat visst intresse åt. Jag tycker själv att frågan är ganska ointressant, men det har definitivt varit i fokus hos nationalekonomer av facket som diskuterat ”transformationsproblemet” utan att riktigt ha koll på Marx’ syn på värde så som det framkommer i Kaptialet I:s första avdelning. De invändningar som Engels bemöter påminner en hel del av dem som man fortfarande kan träffa på.
Engels ger också en känga åt ”gränsnytteteoretikerna”. I detta sammanhang kan det vara värt att nämna att inget tyder på att Marx läst dessa eller ens uppmärksammat det som senare kom att kallas ”den marginalistiska revolutionen” inom nationalekonomin. Johan Lönnroth brukar (senast för en månad sedan) hävda att han tror att Marx inte lyckades få Kaptialets andra och tredje böcker färdiga för att han insåg att marginalisterna ”hade kommit på något”. Men detta är inte sant. Varför Lönnroth ljuger har jag aldrig förstått. Marginalisterna sysslade med helt andra problemkomplex än Marx och det är inte konstigt att han inte brydde sig om honom. Och det hade bevisligen inget samband med andra och tredje bokens fördröjning.
Engels (och det här är fjärde stycket i rad som börjar med det ordet. Inte ok!) kommer sedan in på idén om ”den enkla varuproduktionen”. Detta är en väldigt kontroversiell tolkning av Marx ekonomikritik, som lett till ganska tokiga idéer de senaste seklet. Marx använder _aldrig_ termen och enligt min egen tolkning är den direkt oförenlig med Marx’ teori. Fast bland marxister har de flesta tagit den som en del av Marx’ teori. Tanken är att det funnits en icke-kapitalistisk ekonomi baserad på varuproduktion, och att första avdelningen i Kapitalets första bok berör detta. Fel, fel, fel. En sådan ekonomi har aldrig funnits, och första avdelningen i Kapitalets första bok handlar om kapitalismen, även om kapitalet ännu inte införts i den teoretiska framställningen. Markandsekonomi och kapitalism är ju för Marx samma sak (även om han inte använder någon av dessa termer).
måndag 20 januari 2014
Marx och Engels brevväxling #3 1858-62
Marx ekonomiska problem tar aldrig slut. Och skulle han för en gångs skull tjäna lite pengar på sina skriverier ökar han genast sina utgifter. Engels gåvor blir allt större. En gång ger han familjen Marx 100 pund på ett bräde (vilket om jag inte räknat fel skulle motsvara runt 100 000 spänn i dagens penningvärde), men det tar inte många dagar innan Marx har problem igen. Han verkar närmast indignerad över att han måste betala räkningar. Det är lite tröttsamt att läsa. Nästa alla, eller åtminstone en bra bit över hälften av breven från Marx, innehåller beskrivningar över hans ekonomiska kaos.
Så fort Marx blir involverad i praktisk politisk eller publicistisk verksamhet (som när han tar över tidningen ”Das Volk” i London) präglas brevväxlingen av småaktiga intriger. Även detta blir lite tröttsamt i längden. Men för Marx var det tydligen viktigt. Å ena sidan kan han raljera över de andra emigranternas verksamhet, å andra sidan verkar han inte ett uns bättre själv.
1857-58 skriver han som bekant ”Grundrisse” och 1859 lyckas han med konststycket att faktiskt få en minimal del av sin ekonomikritik i publiceringsfärdigt skick. Resultatet är ”Till kritiken av den politiska ekonomin” som ska utgöra det första häftet i en serie. Men, som vi vet, lyckas Marx inte komma någon vart med detta. Han skriver ofta till Engels om de praktiska problemen med skriften, som att den försenas av förläggaren eller att den tystas ner i pressen. Men det är påfallande hur sällan han och Engels diskuterar teoriernas innehåll. Undantaget är ett berömt brev från 1858-04-02 där Marx på några sidor framlägger sin ”plan”, den planen som innehåller sex böcker (Om kapitalet, jordegendomen, lönarbetet, staten, den internationella handeln samt världsmarknaden). Engels förstår ingenting. Han skriver: ”Studiet av ditt abstract till det första halva häftet har hållit mig väldigt sysselsatt. Det är verkligen ett väldigt abstrakt abstract, någon som man inte kan undvika när man skriver så kort. Jag måste ofta söka de dialektiska övergångarna med stor möda, då allt abstrakt resonerande blivit mig främmande.”
Men efter det första häftet händer inte mycket. Marx blir istället besatt av en snubbe som heter Karl Vogt och som vore helt bortglömd om det inte vore för Marx. Vogt är en provokatör i den radikala rörelsen, som med pengar från Napoleon III sträller till med oreda. Visst, det är väl viktigt att avslöja provokatörer, men att lägga ett helt år åt det är kanske att ta i. Resultatet blir i alla fall boken ”Herr Vogt” (1860). Jag har inte läst den själv, men enligt säkra källor (Sven-Eric Liedman) är det något av det tråkigaste Marx har skrivit.
När det amerikanska inbördeskriget bryter ut blir detta centralt i brevväxlingen. Både Marx och Engels ser de ekonomiska orsakerna till kriget, och tror och hoppas att Nordstaterna ska vinna. Samtidigt ser de att söderns slavägare kämpar för sina liv under det att Nordstaternas befolkning, till de bådas irritation, förhåller sig ganska ointresserade.
Ett annat diskussionsämne är Ferdinand Lassalle, som de båda föraktar. Orkar inte gå in på alla detaljer. Det är dock inte särskilt smickrande för Marx när han ger sig in i rena rasbiologiska utfall mot ”judenegern”. ”Det är nu fullständigt klart för mig, vilket även bevisas av hans huvudbildning och hårväxt, att han härstammar från de negrer som anslöt sig till Moses vid uttåget från Egypten (om inte hans mamma eller farmor korsade sig med en neger). Denna förbindelse mellan judendom och germanitet med den negeroida grundsubstansen måste leda till en speciell produkt. Snubbens påträngande drag är också negerlika.” (1862-07-30) Varför, Marx, varför? Det är inte ens roligt.
Så fort Marx blir involverad i praktisk politisk eller publicistisk verksamhet (som när han tar över tidningen ”Das Volk” i London) präglas brevväxlingen av småaktiga intriger. Även detta blir lite tröttsamt i längden. Men för Marx var det tydligen viktigt. Å ena sidan kan han raljera över de andra emigranternas verksamhet, å andra sidan verkar han inte ett uns bättre själv.
1857-58 skriver han som bekant ”Grundrisse” och 1859 lyckas han med konststycket att faktiskt få en minimal del av sin ekonomikritik i publiceringsfärdigt skick. Resultatet är ”Till kritiken av den politiska ekonomin” som ska utgöra det första häftet i en serie. Men, som vi vet, lyckas Marx inte komma någon vart med detta. Han skriver ofta till Engels om de praktiska problemen med skriften, som att den försenas av förläggaren eller att den tystas ner i pressen. Men det är påfallande hur sällan han och Engels diskuterar teoriernas innehåll. Undantaget är ett berömt brev från 1858-04-02 där Marx på några sidor framlägger sin ”plan”, den planen som innehåller sex böcker (Om kapitalet, jordegendomen, lönarbetet, staten, den internationella handeln samt världsmarknaden). Engels förstår ingenting. Han skriver: ”Studiet av ditt abstract till det första halva häftet har hållit mig väldigt sysselsatt. Det är verkligen ett väldigt abstrakt abstract, någon som man inte kan undvika när man skriver så kort. Jag måste ofta söka de dialektiska övergångarna med stor möda, då allt abstrakt resonerande blivit mig främmande.”
Men efter det första häftet händer inte mycket. Marx blir istället besatt av en snubbe som heter Karl Vogt och som vore helt bortglömd om det inte vore för Marx. Vogt är en provokatör i den radikala rörelsen, som med pengar från Napoleon III sträller till med oreda. Visst, det är väl viktigt att avslöja provokatörer, men att lägga ett helt år åt det är kanske att ta i. Resultatet blir i alla fall boken ”Herr Vogt” (1860). Jag har inte läst den själv, men enligt säkra källor (Sven-Eric Liedman) är det något av det tråkigaste Marx har skrivit.
När det amerikanska inbördeskriget bryter ut blir detta centralt i brevväxlingen. Både Marx och Engels ser de ekonomiska orsakerna till kriget, och tror och hoppas att Nordstaterna ska vinna. Samtidigt ser de att söderns slavägare kämpar för sina liv under det att Nordstaternas befolkning, till de bådas irritation, förhåller sig ganska ointresserade.
Ett annat diskussionsämne är Ferdinand Lassalle, som de båda föraktar. Orkar inte gå in på alla detaljer. Det är dock inte särskilt smickrande för Marx när han ger sig in i rena rasbiologiska utfall mot ”judenegern”. ”Det är nu fullständigt klart för mig, vilket även bevisas av hans huvudbildning och hårväxt, att han härstammar från de negrer som anslöt sig till Moses vid uttåget från Egypten (om inte hans mamma eller farmor korsade sig med en neger). Denna förbindelse mellan judendom och germanitet med den negeroida grundsubstansen måste leda till en speciell produkt. Snubbens påträngande drag är också negerlika.” (1862-07-30) Varför, Marx, varför? Det är inte ens roligt.
måndag 13 januari 2014
Marx och Engels brevväxling #2 1853-57
Innehållet i brevväxlingen förändras så sakteliga under 1850-talet. När Marx och Engels direkta engagemang i de olika grupperna av emigrerade revolutionärer från kontinenten avtar, avtar också deras skvaller. Men det försvinner aldrig helt, och de båda finner viss njutning i att berätta om f.d. medkämpars misslyckanden, oavsett om dessa är av politisk eller privat karaktär.
Istället börjar den europeiska storpolitiken ta allt större utrymme. Detta hänger samman med Marx journalistiska verksamhet. Han har nu fått jobb som Londonkorrespondent på den största dagstidningen i USA, New York Tribune. Han är dock för lat för att skriva allt själv, och låter den heltidsarbetande Engels sköta mycket av skrivandet på sin fritid. De båda diskuterar ofta artiklarnas innehåll, men nästan lika mycket hur deras amerikanske kontakt, Dana, misshandlar artiklarna genom att korta ner dem, använda dem som ledarartiklar utan att ange författarens namn, eller helt enkelt inte publicera dem.
När Krimkriget bryter ut 1853 tar detta stort utrymme i brevväxlingen. Även angrepp på Västeuropas politiska ledare, främst Napoleon III och lord Palmerston ges mycket utrymme. Det är i den här vevan som Marx börjar hänga med den konservative politikerna Urquhart (hur uttalas det?), som han egentligen inte har mycket gemensamt med. De delar dock hatet mot såväl Palmerston som Ryssland och det räcker tydligen.
Marx får också i uppdrag av Dana att skriva artiklar till New American Cyclopedia, men ambitiös encylopedi. Som vanligt låter han Engels skriva en hel del (främst militärrelaterade artiklar). Så under en period handlar mycket om brevväxlingen om militära och historiska ämnen som (på engelska) börjar med bokstäverna A, B och C. För en svensk är väl kommentarerna kring Jean-Baptiste Bernadotte, stamfader till det ännu regerande kungahuset, av visst intresse. (Marx och Engels gillar honom inte.)
Som vanligt väntar de båda herrarna med iver på nästa ekonomiska kris. De är övertygade om att den ska komma, och att den kommer att medföra en revolution i Europa. När krisen verkligen bryter ut 1857 blir de båda glada, trots att de båda rent personligen förlorar pengar på den. Engels beskriver t. ex. hur han glad i hågen berättar för sina kapitalistkompisar på Manchester-börsen om hur långvarig och svår krisen kommer att bli.
Det är i den här vevan som Marx påbörjar skrivandet av det omfångsrika manuskript som gått till historien som ”Grundrisse”. Jag har ännu inte kommit så långt i min läsning, men än så länge är det påfallande hur lite han berättar för Engels som sina ekonomiska studier. Min hypotes att Engels hade mycket liten koll på vad Marx sysslade med när han studerade ekonomi på British Museum håller fortfarande.
Och slutligen: ja, Marx har fortfarande penningbekymmer och vart och vartannat brev börjar med ett tack för den senaste fempundschecken som Engels skickad. Och, ja, han har fortfarande problem med hälsan. Levern, tänderna, ryggen, röven – alla ställer de till problem. Och det blir inte bättre av att hans hustru Jenny också mår dåligt och att hennes senaste graviditet ledde till ett dödfött barn. Även Engels är sjuk. Skillnaden är att han har råd att ta semester några månader och kan åka på kur till de brittiska småöarna för att andas havsluft, vilket anses mycket välgörande. Däremot tar han inte Marx medicinska råd (Ät mycket järnjodid! Norsk fiskleverolja regerar!) på så stort allvar.
Istället börjar den europeiska storpolitiken ta allt större utrymme. Detta hänger samman med Marx journalistiska verksamhet. Han har nu fått jobb som Londonkorrespondent på den största dagstidningen i USA, New York Tribune. Han är dock för lat för att skriva allt själv, och låter den heltidsarbetande Engels sköta mycket av skrivandet på sin fritid. De båda diskuterar ofta artiklarnas innehåll, men nästan lika mycket hur deras amerikanske kontakt, Dana, misshandlar artiklarna genom att korta ner dem, använda dem som ledarartiklar utan att ange författarens namn, eller helt enkelt inte publicera dem.
När Krimkriget bryter ut 1853 tar detta stort utrymme i brevväxlingen. Även angrepp på Västeuropas politiska ledare, främst Napoleon III och lord Palmerston ges mycket utrymme. Det är i den här vevan som Marx börjar hänga med den konservative politikerna Urquhart (hur uttalas det?), som han egentligen inte har mycket gemensamt med. De delar dock hatet mot såväl Palmerston som Ryssland och det räcker tydligen.
Marx får också i uppdrag av Dana att skriva artiklar till New American Cyclopedia, men ambitiös encylopedi. Som vanligt låter han Engels skriva en hel del (främst militärrelaterade artiklar). Så under en period handlar mycket om brevväxlingen om militära och historiska ämnen som (på engelska) börjar med bokstäverna A, B och C. För en svensk är väl kommentarerna kring Jean-Baptiste Bernadotte, stamfader till det ännu regerande kungahuset, av visst intresse. (Marx och Engels gillar honom inte.)
Som vanligt väntar de båda herrarna med iver på nästa ekonomiska kris. De är övertygade om att den ska komma, och att den kommer att medföra en revolution i Europa. När krisen verkligen bryter ut 1857 blir de båda glada, trots att de båda rent personligen förlorar pengar på den. Engels beskriver t. ex. hur han glad i hågen berättar för sina kapitalistkompisar på Manchester-börsen om hur långvarig och svår krisen kommer att bli.
Det är i den här vevan som Marx påbörjar skrivandet av det omfångsrika manuskript som gått till historien som ”Grundrisse”. Jag har ännu inte kommit så långt i min läsning, men än så länge är det påfallande hur lite han berättar för Engels som sina ekonomiska studier. Min hypotes att Engels hade mycket liten koll på vad Marx sysslade med när han studerade ekonomi på British Museum håller fortfarande.
Och slutligen: ja, Marx har fortfarande penningbekymmer och vart och vartannat brev börjar med ett tack för den senaste fempundschecken som Engels skickad. Och, ja, han har fortfarande problem med hälsan. Levern, tänderna, ryggen, röven – alla ställer de till problem. Och det blir inte bättre av att hans hustru Jenny också mår dåligt och att hennes senaste graviditet ledde till ett dödfött barn. Även Engels är sjuk. Skillnaden är att han har råd att ta semester några månader och kan åka på kur till de brittiska småöarna för att andas havsluft, vilket anses mycket välgörande. Däremot tar han inte Marx medicinska råd (Ät mycket järnjodid! Norsk fiskleverolja regerar!) på så stort allvar.
torsdag 9 januari 2014
Marx och Engels brevväxling #1
Har ägnat de senaste dagarna åt att läsa korrespondensen mellan Marx och Engels. Börjar från början och arbetar mig framåt. Kör dock softcore med Marx-Engels-Werke, och inte hardcore med MEGA. Någon måtta får det ändå vara.Har kommit fram till 1853.
Från 1840-talet finns inte jättemånga brev publicerade i MEW. Delvis beror det på att brev försvunnit, delvis på att Marx och Engels befann sig på samma plats och därmed inte hade behov av korrespondens brevvägen. Detta gäller i allra högsta grad revolutionsåret 1848. Det är egentligen först 1850 då Marx befinner sig i London och Engels i Manchester som brevväxlingen blir regelbunden. De skickar ett eller två brev vardera i veckan ungefär, med undantag för de tillfällen då de hälsar på varandra.
Vad innehåller breven? Man skulle ju vilja att de innehöll skarpsinniga analyser och spännande utkast till idéer. Tyvärr händer detta högst sporadiskt. Istället är det två teman som dominerar: Marx penningnöd och käbbel med f.d. stridskamrater.
Marx behöver alltid pengar. Han är helt inkapabel att tjäna pengar på egen hand, och Engels får hela tiden skicka honom pengar ut firma Ermen & Engels handkassa. Summorna låter kanske inte så stora – ett, två, fem pund åt gången. Jag kan ha fel, men jag tror att jag någon gång räknade ut att ett pund under mitten av 1800-talet motsvarar typ 1000 spänn i dagens valuta. Så Engels pappa och affärskompanjon Ermen förlorade genom åren en hel del pengar genom Engels juniors nallande. Men det drabbade ju ingen fattig.
Sedan har vi käbblet, eller vad man ska kalla det. Marx och Engels hade en stark läggning för att förakta andra människor. Det absolut vanligaste epitetet de använder är ”åsna”. Även de egna bundsförvanterna kritiseras brutalt. Det är inte vackert, men kanske förståeligt. Efter revolutionsvågen 1848/49 får en mängd tyskar och fransoser fristad i England. Där bildas små och maktlösa emigrantgrupper som drömmer om att kunna återvända till kontinenten och fortsätta sitt revolutionära arbete. I väntan på bättre tillfälle ägnar man sig åt intriger internt. Utan att veta har jag en känsla av att det är så det brukar bli i sådana situationer. Det är inte lätt att gå från att vara en aktiv revolutionär till att bli en flykting i främmande i land. Det blir inte lättare när det finns polisspioner i de egna leden. Och ännu svårare blir det när man saknar såväl mänskliga som ekonomiska resurser för att skapa mer hållfasta organisatoriska strukturer.
Ett ständigt återkommande problem är att Marx inte lyckas få de texter han skriver publicerade. Detta började redan före landsförvisningen. ”Den tyska ideologin” blev ju liggande i brist på intresserade bokförläggare. Och de egna försöken att starta en tidning eller tidskrift fallerar. Ett manuskript (”Stora män i exil”) hamnar i händerna på en agent provocateur och försvinner den vägen.
I brevväxlingen framgår sällan varför Marx och Engels befinner sig på kollisionskurs med sina exkamrater. Mer eller mindre okända namn som Willich, Schapper, Kinkel osv. skulle förstås kunna ge ledtrådar om man orkar leta upp dessa mäns texter. Men inte ens jag orkar gå så långt. Marx och Engels skriver sällan något om sina egna politiska projekt, troligen eftersom de redan vet vad de vill. Istället blir det mycket skvaller. Typ vem som varit på möte med vem, och vem som gjort bort sig på vilket möte. Ganska trist läsning. Samtidigt är det tydligt att Marx och Engels tar intrigerna i emigrantgrupperna på stort allvar. För dem är revolutionen fortfarande nära, och därmed är det viktigt hur de olika revolutionära konstellationerna ser ut. Det är en fråga om månader eller kanske några enstaka år innan kapitalismen hamnar i nästa djupa kris, och kris leder närmast med nödvändighet till revolution enligt deras synsätt på den här tiden.
En del av breven handlar förstås om dagspolitik, även utanför emigranternas intriger. Dels brittisk inrikespolitik. Marx och Engels försöker själva gripa in genom att upprätthålla kontakter med chartiströrelsens vänsterflygel. Dels europeisk politik i stort, där Marx och Engels visserligen stödjer frihetssträvandena och strävandena efter nationell enighet i länder som Tyskland, Italien och Ungern, men samtidigt i regel föraktar de ledare som finns i dessa kamper. De är ju åsnor hela bunten.
Ibland nämner Marx att han sitter på British Museums bibliotek och ägnar sig åt den ekonomiska skiten, och Engels uppmanar honom att bli klar med ekonomin och gå vidare till andra ämnen. Som vi vet skulle Marx aldrig bli klar. Tråkigt nog skriver Marx väldigt sällan vad det är han gör på biblioteket, och man får anta att Engels har mycket vaga idéer om Marx ekonomiska studier. Visst, kanske pratade de om detta när de möttes på tu man hand, men det är i alla fall inte satt särskilt många spår i brevväxlingen så här långt.
Lär man sig något av att läsa brevväxlingen? Jo, kanske lite ändå. Som intellektuella försöker Marx och Engels hela tiden hålla sig a jour med den politiska utvecklingen. De försöker också påverka den genom att skapa kontakter med de existerande radikala organisationerna, och genom att försöka få sina texter publicerade. Man känner deras vanmakt när ingen (eller i alla fall mycket få) vill lyssna till dem. Deras texter blir refuserade och deras bundsförvanter visar sig vara åsnor. Det är svårt att vara i exil.
torsdag 2 januari 2014
Engels om de nordiska folken
Kan inte sova, så jag passar på att översätta några rader som Engels skrev om de nordiska folken. Han och Marx tyckte om att uttrycka sig nedsättande om folkgrupper i sina privata brev. Somliga kanske tycker att det är olämpligt, men personligen tycker jag att det är ganska kul.
Bakgrunden till Engels intresse är den pågående konflikten kring hertigdömena Slesvig och Holstein, som skulle leda till det slesvig-holsteinska kriget.
Ur ett brev från Engels till Marx från december 1846.
Källa: Marx-Engels-Werke, band 27, s. 71f
Danskarna på bilden har inget direkt samband med Engels text.
Som ett oskyldigt sidonöje har jag under den senaste dåliga tiden förutom töserna också ägnat mig åt Danmark och den övriga Norden. Det är svinigt för en. Hellre den minste tysken, än den störste dansken! Ett sådant klimax av sedlighets-, skrå- och ståndsmisär finns inte längre någon annanstans. Dansken håller Tyskland för att land dit man åker för att ”hålla sig med älskarinnor och förslösa sin förmögenhet med dem”. (imedens at han reiste i Tydskland, havde han en Maitresse, som fortärede ham den bedste del af hand Midler, står det i en dansk skolbok!) – han kallar tysken för en tydsk vindflöjel och ser sig själv som en äkta representant för det germanska väsendet – svensken å sin sida föraktar dansken som ”förtyskad” och urartad, pladdrig och förvekligad – norrmannen ser ner på den förfranskade svensken med dess adel och gläder sig över att Norge fortfarande behärskas av samma korkade bondeekonomi som under den ädle kung Knuts tid – och därför blir han, norrmannen, åter behandlad som en kanalje av islänningen, som dock pratar samma språk som de smöriga vikingarna av anno 900, super tran, bor i en jordhåla och inte står ut i en atmosfär som inte luktar rutten fisk. Jag har flera gånger utsatts för frestelsen att känna mig stolt över att vara tysk och inte dansk eller islänning. Redaktören för den mest avancerade svenska tidningen, Aftonbladet, har varit här i Paris två gånger, för att lära sig om organisationen av arbetet, har i åratal hållit sig med ”Bon Sens” och ”Démocratie pacifique”, samtalat med Louis Blanc och Considérant, men han har inte fattat någonting, och gått iväg precis lika klok som han kom. Nu som förr yrar han om den fria konkurrensen, eller som det heter på svenska, näringsfriheten eller också själfförsörjningsfrihet (det är dock vackrare än förvärvsfrihet). Naturligtvis sitter de med skråskiten upp över öronen och borgarna är det mest fanatiska konservativa. I hela landet finns det bara två ordentliga städer med 80 000 respektive 40 000 invånare. Den tredje staden, Norrköping, har vara 12 000, alla andra typ 1000, 2000, 3000. En poststation för varje människa. I Danmark är det knappast bättre. Där finns bara en enda stad, förfallen genom de mest gudfruktiga skråprocesser, galnare än i Basel eller Bremen, och man får inte gå på promenaden utan inträdesbiljett. Det enda goda med dessa länder är att man kan se vad tyskarna skulle kunna åstadkomma om de hade pressfrihet, nämligen det som danskarna faktiskt gjort, både ett ”sällskap för det sanna bruket av den fria pressen” och tryckandet av en kristligt-välmenande kalender. Det svenska Aftonbladet är lika tam som Kölner Zeitung, ser sig dock som ”demokratisk i ordets sanna bemärkelse”. Svenskarna har romanerna av fröken Bremer och danskarna herr Etatsraad (statsråd) Oehlenschläger, Commandör af Dannebrogsordenen. Det finns även förskräckligt många hegelianer där, och språket, där vart tredje ord är lånat från tyskan, lämpar sig alldeles förträffligt för spekulation.
Bakgrunden till Engels intresse är den pågående konflikten kring hertigdömena Slesvig och Holstein, som skulle leda till det slesvig-holsteinska kriget.
Ur ett brev från Engels till Marx från december 1846.
Källa: Marx-Engels-Werke, band 27, s. 71f
Danskarna på bilden har inget direkt samband med Engels text.
Som ett oskyldigt sidonöje har jag under den senaste dåliga tiden förutom töserna också ägnat mig åt Danmark och den övriga Norden. Det är svinigt för en. Hellre den minste tysken, än den störste dansken! Ett sådant klimax av sedlighets-, skrå- och ståndsmisär finns inte längre någon annanstans. Dansken håller Tyskland för att land dit man åker för att ”hålla sig med älskarinnor och förslösa sin förmögenhet med dem”. (imedens at han reiste i Tydskland, havde han en Maitresse, som fortärede ham den bedste del af hand Midler, står det i en dansk skolbok!) – han kallar tysken för en tydsk vindflöjel och ser sig själv som en äkta representant för det germanska väsendet – svensken å sin sida föraktar dansken som ”förtyskad” och urartad, pladdrig och förvekligad – norrmannen ser ner på den förfranskade svensken med dess adel och gläder sig över att Norge fortfarande behärskas av samma korkade bondeekonomi som under den ädle kung Knuts tid – och därför blir han, norrmannen, åter behandlad som en kanalje av islänningen, som dock pratar samma språk som de smöriga vikingarna av anno 900, super tran, bor i en jordhåla och inte står ut i en atmosfär som inte luktar rutten fisk. Jag har flera gånger utsatts för frestelsen att känna mig stolt över att vara tysk och inte dansk eller islänning. Redaktören för den mest avancerade svenska tidningen, Aftonbladet, har varit här i Paris två gånger, för att lära sig om organisationen av arbetet, har i åratal hållit sig med ”Bon Sens” och ”Démocratie pacifique”, samtalat med Louis Blanc och Considérant, men han har inte fattat någonting, och gått iväg precis lika klok som han kom. Nu som förr yrar han om den fria konkurrensen, eller som det heter på svenska, näringsfriheten eller också själfförsörjningsfrihet (det är dock vackrare än förvärvsfrihet). Naturligtvis sitter de med skråskiten upp över öronen och borgarna är det mest fanatiska konservativa. I hela landet finns det bara två ordentliga städer med 80 000 respektive 40 000 invånare. Den tredje staden, Norrköping, har vara 12 000, alla andra typ 1000, 2000, 3000. En poststation för varje människa. I Danmark är det knappast bättre. Där finns bara en enda stad, förfallen genom de mest gudfruktiga skråprocesser, galnare än i Basel eller Bremen, och man får inte gå på promenaden utan inträdesbiljett. Det enda goda med dessa länder är att man kan se vad tyskarna skulle kunna åstadkomma om de hade pressfrihet, nämligen det som danskarna faktiskt gjort, både ett ”sällskap för det sanna bruket av den fria pressen” och tryckandet av en kristligt-välmenande kalender. Det svenska Aftonbladet är lika tam som Kölner Zeitung, ser sig dock som ”demokratisk i ordets sanna bemärkelse”. Svenskarna har romanerna av fröken Bremer och danskarna herr Etatsraad (statsråd) Oehlenschläger, Commandör af Dannebrogsordenen. Det finns även förskräckligt många hegelianer där, och språket, där vart tredje ord är lånat från tyskan, lämpar sig alldeles förträffligt för spekulation.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)