onsdag 15 oktober 2014

Några ordförklaringar till Kapitalets första avdelning

Källa:
Michael Heinrich: ”Wie das Marxsche 'Kapital' lesen?. Lese Anleitung und Kommentar zum Anfang des 'Kapital'. Teil 1.” Stuttgart, 2009. s.273-277

Jag har följt det tyska originalet ganska nära och valt svenska ord som ligger så nära de tyska som möjligt. Exv. har jag konsekvent översatt ”gegenständlich” med ”föremålslig”, även om ordet ”objektiv” i vissa situationer är mer begriplig svenska. Det är en snabböversättning utan varje estetisk amibition.


Ordlista
I de båda första kapitlen av ”Kapitalet” möter man en hel radda begrepp som torde vara nya för många läsare. Några av dessa begrepp myntade Marx, andra fanns sedan tidigare men gavs delvis nya meningar av honom. I denna ordlista kan inte alla dessa begrepp förklaras, jag ämnar bara gå in på de som har ett sammanhang med vara och värde liksom med arbete. Uppslagsorden är inte alfabetiskt ordnade, snarare behandlas begrepp som innehållsmässigt hör samman efter varandra. Förklaringarna har hållits väldigt korta och de förutsätter att man läst den föreliggande kommentaren [alltså Heinrichs bok]. Kursiveringar betyder att även dessa begrepp har en förklaring i listan. Sidangivelserna anger särskilt viktiga passager [i MEW 23] där dessa begrepp används.

Vara och värde
Vara: Ett ting (eller en tjänst) som uppträder i dubbelform: i naturalform (som fysiskt ting, bruksföremål) och som värdeföremål (62). Ting och tjänster blir till varor först när de är produkter av från varandra oberoende privatarbeten och utbyts mot varandra (87). Arbetsprodukternas varuform är en särskild samhällelig form, som bara existerar i samhällen som beror på utbytet.

Bruksvärde: Nyttan hos en sak (eller en tjänst) gör denna till ett bruksvärde. Det beror på sakens fysiska egenskaper, förutsätter dock människornas kunskap att nyttja dessa egenskaper (49f).

Bytesvärde (hos/i/av A): Mängden av en annan sak B, som man erhåller i utbyte mot A (50). Bytesvärdet är värdets framträdelseform.

Värde: Det gemensamma hos de utbytta varorna (50), bara som värden är varorna kvantitativt jämförbara (64).

Värdesubstans: Det som grundlägger värdet. Det handlar om en för varorna ”gemensamt samhällelig” substans (52). Denna substans utgörs inte helt enkelt av arbetet, utan av likartat mänskligt arbete, abstrakt mänskligt arbete (52).

Värdestorlek: Värdets storlek beror på kvantiteten ”värdebildande arbete” som en vara innehåller. Denna kvantitet är inte identisk med den av producenten utgivna individuella arbetstiden, det som räknas är enbart den samhälleligt nödvändiga arbetstiden (53).

Värdeföremålslighet, värdeting, arbetsprodukternas värdekaraktär: Med detta betonar Marx att varorna förutom deras fysiska föremålslighet också är värdeföremål. Visserligen får tingen denna från deras bruksföremålslighet skilda värdeföremålslighet först i utbytet (87). Värde uppträder som varornas sakliga, föremålsliga egenskap, trots att det – som en rent samhällelig egenskap – inte kan uppfattas sinnligt, fysiskt. Därför talar Marx om en ”spöklik” föremålslighet (52), om värdet som en ”övernaturlig” egenskap hos tingen (71) och om varorna som ”sinnligt översinnliga” ting (85, 86).

Värdeabstraktion: Detta är en abstraktion som vi som iakttar gör när vi fastställer att varor är värdeföremål. Vi har då reducerat varorna till deras värdeegenskap (65).

Värdeform (värdeuttryck, bytesvärde): I värdeformen erhåller värdet hos varan A ett föremålsligt uttryck (det är inte längre bara en abstraktion). Detta föremålsliga uttryck erhåller värdet hos varan A som en bestämd kvantitet av en annan vara B. Värdet hos varan A är inte längre omöjligt att iaktta. Det framkommer i relation med en annan vara som en kvantitet av denna.

Värdeförhållande: Varornas relation till varandra som värdeföremål.

Varans fetischkaraktär (varufetischismen): Under varuproduktionen framträder arbetenas samhälleliga karaktär som föremålsliga karaktärer hos arbetsprodukterna. Detta faktum betecknar Marx som varufetischism. Denna fetischkaraktär är ingen inbildning, inget sken. Det är verkligt och kommer av den ”det varuproducerande arbetets egendomliga samhälleliga karaktär” (87). Man kan dock inte utan vidare genomskåda att fetischkaraktären uppstår p g a de särskilda samhälleliga förhållandena i varuproduktionen. Det som bara är giltigt i varuproduktionen uppfattas av de människor som är fångna i varuproduktionen som evigt. Här har vi att göra med ett falskt sken, nämligen att arbetsprodukterna nödvändigtvis i varje samhällsform är värdeföremål (88).

Utbytesförhållande: Detta betraktas bara som ett förhållande mellan två varor som utbyts. Det abstraheras fortfarande från varornas ägare. Utbytesförhållandet undersöks i ”Kapitalets” första kapitel.

Utbytesprocessen: Den process av utbyten som genomförs av varornas ägare. Till skillnad från utbytesförhållandet agerar här varornas ägare. Utbytesprocessen undersöks i ”Kapitalets” andra kapitel.

Arbete
Arbetskraft: Människans förmåga att arbeta.

Arbete: Processen i vilken denna förmåga används.

Konkret nyttigt arbete: Den synliga, faktiska arbetsprocessen, som förlöper i ett bestämt, konkret sätt och som frambringar något nyttigt. Konkret nyttigt arbete producerar bruksvärden (52, 56ff)

Abstrakt mänskligt arbete (likartat mänskligt arbete): I utbytet abstraherar man från de olika arbetarnas särskildheter, dessa olika arbeten reduceras till likartat mänskligt arbete eller även till abstrakt mänskligt arbete (52). Under det att konkret nyttigt arbete som frambringar bruksvärden existerar i alla samhällsformer (57), är abstrakt mänskligt arbete en specifikt samhällelig bestämning av arbetet, som existerar i ett bestämt samhälleligt sammanhang, ett samhälle som beror av utbyte (87f, MEW 13, s. 23f)

Dubbelkaraktären hos det i varorna nedlagda arbetet: Detta betecknar det faktum att arbetet, vars produkt är varan, både är konkret nyttigt arbete och abstrakt mänskligt arbete.

Individuell arbetstid: Detta är den arbetstid som en individuell producent (detta behöver inte vara en enskild person, det kan också röra sig om ett helt företag) behöver för att framställa en specifik produkt (53).

Samhälleligt nödvändig arbetstid: Detta är den arbetstid som är nödvändig för att framställa ett bestämt bruksvärde med en samhälleligt normala produktionsförutsättningar och likaledes vanlig skicklighet (53). Denna tekniska bestämning kompletteras i det tredje kapitlet genom att man tar hänsyn till efterfrågan: samhälleligt nödvändig är bara den arbetstid som framställer produkter i en omfattning för vilken det även finns en samhällelig efterfrågan (121f). Varken vad beträffar normala produktionsförutsättningar eller efterfrågesidebestämningen av samhälleligt nödvändig arbetstid är en bestämning i den enskilda produktionsprocessen. Det är samhälleliga bestämningar som existerar först i utbytet.

Privatarbete: Arbete som spenderas oberoende av andra producenter (dvs. utan överenskommelser eller samarbete). Varor är produkter av privatarbete (57). Visserligen försöker varje producent att uppskatta marknadens förutsättningar, men det är först på marknaden han erfar om produkten blir samhälleligt accepterad och hans privatarbete därmed också räknas som en del av det samhälleliga totalarbetet (87). Det privat spenderade konkret nyttiga arbetet blir under varuproduktionen en del av det samhälleliga totalarbetet först genom att reduceras till likartat mänskligt arbete, abstrakt mänskligt arbete.

Samhälleligt totalarbete: Vid allmän varuproduktion består det samhälleliga totalarbetet av de många privatarbetena. Visserligen blir privatarbetena bara till en beståndsdel av det samhälleliga totalarbetet när deras produkter rent faktiskt utbyts (87).

Arbete i omedelbart samhällelig form: Detta är arbetet vars produkt befinner sig i omedelbart samhällelig form (produkten behöver alltså inte längre någon förmedling för att bli en samhällelig produkt). Under varuproduktionens förutsättningar är enbart det arbete som framställer den allmänna ekvivalenten omedelbart samhälleligt (73). I samhälleliga förhållanden som inte beror av varuproduktionen, utan på personliga herre- och drängförhållanden ingår arbetet redan i sin naturalform som konkret nyttigt arbete i det samhälleliga maskineriet. Därför är arbete i sådana förhållanden redan till sin naturalform arbete i omedelbart samhällelig form (91).

Omedelbart församhälleligat arbete: Även här är arbetet redan i sin naturalform arbete i omedelbart samhällelig form. Till omedelbart församhälleligat arbete blir det genom att det spenderas gemensamt och använder sig av gemensamt samhälleligliga produktionsmedel. Som exempel nämner Marx ”ett bondefamiljs lantligt-patriarkala industri” eller ”föreningen av fria människor” (92f).

måndag 8 september 2014

Kommunisternas Första maj i Göteborg 1928

Ur Väst-Svenska Kuriren 1928-05-02

Ståtlig kommunistisk uppmarsch

Över 3,000 demonstranter 1:sta maj i Göteborg
Vällyckade möten och god stämning i de olika stadsdelarna.


Redan kl: 1 började de olika förmötena. Vid Rantorget talade kamrat Bertil Jansson inför omkring 300 åhörare som med intresse åhörde vår kamrats utmärkta anförande, vilket formade sig till en kraftig maning att med uppmärksamhet följa de olika tidsföreteelserna och framför allt den hets som föres mot kommunisterna uti världen.
Därefter företogs avmarschen genom staden till Järntorgsgatan dit demonstrationståget anlände en stund före avmarschen till Heden.
Vid samma tid talade kamrat Bertil Burge inför omkring 500 personer på Kvillebäckens Torg vid vilken Tingstads arbetare samlats, varefter mötesdeltagarne, bland vilka befann sig Porslinsarbetarnes fackförening i teten, under musik och sång avmarscherade till samlingsplatsen på Järntorgsgatan. Vid denna talarstol erhölls en ganska stor kollekt.
Vid Kusttorget samlades arbetarne i Majorna varefter kamrat Ragnar Andersson höll ett kort anförande inför omkring 250 åhörare som med intresse åhörde talaren. Vid avmarschen anslöt sig de strejkande sockerbruksarbetarne till tåget varefter avmarschen skedde till samlingsplatsen.
Vidare hade arbetarne i de östra stadsdelarna samlats till möte i Olskrokstorget där kamrat Albert Johansson talade inför omkring 300 åhörare varefter antogs enhälligt en protest mot häktningarne av våra finska klasskamrater vilken skall tillsändas vitfinnarnes legation i Stockholm. Även här upptogs kollekt. Demonstranterna samlades därefter till avmarsch genom staden till Järntorgsgatan.
Slutligen var ett möte anordnat i Landala där kamrat Ernst Lundin talade inför omkring 300 personer som med stort intresse åhörde talarens anförande. God stämning var rådande även vid detta demonstrationsmöte. Även här antogs enhälligt en protest mot förföljelserna av våra kämpande finska kamrater.
1:sta maj kom med önskeväder. Redan tidigt märktes att något särskilt var i görningen. Vid trakterna kring Järntorget samlades massor av helgdagsklädda arbetare. De olika partiernas kommissionärer för blommor och tidningar etx. torde ha haft en god marknad för sina alster. Av vår demonstrationsblomma, röda nejlikan, utlämnades från kommunexpeditionen över 9,000 varav nästan alla torde blivit sålda. Framemot 2-tiden ställe demonstrationsdeltagarna upp på vanliga platser. Kommunisterna på Norra Allégatan och Järntorgsgatan samt angränsande gator, socialdemokraterna ställde upp på Första Långgatan, Linnégatan och Nya Kajen.

Ett polisförbjudet standar !

Bland kommunisternas talrika standar märktes ett som förbjudits av polisen. Detta förbud visar ännu en gång att det måste fattas en hel del i Göteborgs polislednings omdömesförmåga. Standaret bestod nämligen av en förstorning av den teckning som förut varit publicerad i denna tidning och som vi i nästa nummer ännu en gång återge. Teckningen visar kungafjäskaren Axel Dahlström i färd med att samla in pängar till Gustav den sistes 70-årsdag och har kommit till därför att denne borgardräng funnit med sin ställning som arbetarledare förenligt att underteckna en insamlingslista för kungen. Kan någon förnuftig människa finna någon reson i detta att en bild som återgivits offentligt i en tidning blir förbjuden att visas för allmänheten när den förstorats? Hela denna historia får man säkerligen förklara med att herr Dahlström har synnerligen varma beundrare inom Göteborgs omdömessvaga polisledning. Strax efter kl. 3 e. m. skedde avmarschen. I kommunisternas led deltogo ett flertal musikkårer samt två sångkörer. Under marschen till Heden avlöste den ena kampsången den andra, den kampvilja och stämning som vilade över vårt demonstrationståg bådar gott inför framtiden. Den sorgliga företeelse som så ofta påtalats, att stora massor, vars plats vore i ledet, kantade gatorna upprepades även i år. Gatkanternas antal – mäst kvinnor – torde kunna uppskattas till minst lika många som demonstranterna. I det socialdemokratiska tåget deltog något över 4,000 personer, därav 350 metallarbetare och 150 ungklubbister. Kommunisternas tåg räknade något över 3,000 deltagare, varav 300 pionjärer, 500 ungdomsklubbister och 1,300 metallarbetare. Vid mötena på Heden talade för kommunisterna Oscar Samulesson och K. Senander. Kamrat M. Andersson och Vera Tengberg talade för pionjärerna.
I ledet bars för kommunisterna 26 fanor och 22 standar.
[...]

fredag 5 september 2014

Handlingsprogrammet från 1998

"Handlingsprogrammet" är ett program som antogs av Ung Vänsters riksting 1998. Det skapade en stor debatt inom förbundet, och när det väl var antaget bidrog det till att ganska kraftigt omforma Ung Vänster. Många av dem som var aktiva i Ung Vänster sent 90-tal och tidigt 00-tal kom att tänka i de banor som handlingsprogrammet anger. Många som inte var aktiva i ungdomsförbundet (jag tänker förstås främst på lite äldre medlemmar i Vänsterpartiet) kom att uppfatta detta som värsta formen av nyleninism. Jag tror att dokumentet fortfarande påverkar verksamheten inom Ung Vänster och Vänsterpartiet, även om det är 16 år sedan det antogs, och personligen tycker jag fortfarande att det är värt att läsas och beaktas.

Inledning

Ung Vänsters kamp för socialism och kvinnofrigörelse är kon­kret. Det har under en tid fattats ett program som inte bara är allmänpolitiskt, vad vi tycker, utan också tar sin utgångspunkt i vår verksamhet, vad ska vi göra? Det här programmet har tillkommit för att råda bot på detta. Vår förhoppning är att det kommer till användning i hela förbundet för att stärka verksamheten och öka vårt engagemang för ungdomens rätt och värdighet. Nu, under högerpolitikens och marknadsanpass­ningens tryck behövs ett aktivt och brett arbetande Ung Vänster mer än någonsin. Det är dags att starkare än tidigare lyfta fram vår kanske viktigaste uppgift. Att vara ett kämpande ungdomsförbund!

Ett kämpande förbund

Ung Vänster har utan tvekan växt sig starkare och bredare under de senaste åren. Studiearbetet fungerar väl och vi har många aktiva klubbar. Det är alltså dags att efter en mer defensiv period flytta fram positionerna. Följande kapitel handlar om hur detta ska gå till. Det kan vara svårt att nå upp till de ideal som målats upp i texten men det viktiga är att vi har verksamhet som utgår ifrån vår medlemsbas och vår politik. Vad vi vill göra med denna text är framförallt att sätta ett fing­er på vissa problem idag och peka på lösningar. Tillsammans ska vi ta ännu ett steg i kampen för socialism och kvinnofri­görelse!

Bredda - inte tunna ut

Trots våra framgångar kvarstår en mängd problem. Ung Vänster består idag till väldigt stor utsträckning av studerande ungdom på högskolor, universitet och teoretiska program på gymnasiet och högstadieelever som är på väg till dessa. Utan att på något sätt antyda att dessa grupper ungdomar är ovikti­ga för vår kamp menar vi nu att det är dags att bredda för­bundets sociala bas. Ett revolutionärt ungdomsförbund som Ung Vänster behöver också mycket medlemmar som studerar på praktiska program som t.ex. Barn- och fritid eller El- och energi samt komvux- och folkhögskolestuderande. Vi behöver också medlemmar som redan kommit ut i arbetslivet. Anledningen till detta är enkel. Det går inte att kämpa för löntagares intressen utan att ha blivande eller nuvarande LO-medlemmar i förbundet. Då blir det lätt en "tycka synd om-attityd" i förbundet som bättre hör hemma hos välgörande liberaler. En förutsättning för att utgöra ett verkligt hot mot kapitalismen är också att Ung Vänster växer och blir en massrörelse.

För att göra detta måste vårt förbund förbättras på en rad områden. Det viktigaste, och egentligen självklara, är att vi måste finnas där ungdomar finns. På fritidsgårdarna, på sko­lan, utanför arbetsförmedlingen osv. Detta räcker dock tyvärr inte. Den lokala Ung Vänsterklubben måste dessutom vara öppen, på ett mer konkret sätt vara en naturlig del i närområ­det. För att göra detta kan man inte endast erbjuda verksam­het i form av studiecirklar och flygbladsutdelningen. Båda dessa saker är mycket viktiga men till detta måste läggas stor vikt på bredare sociala arrangemang som riktar sig till alla ungdomar. Att vi arbetar i bredare sammanhang innebär dock inte att vi hymlar om var vi står. Alla de konserter som anordnats för olika solidaritetsprojekt såsom Arbetarkonvojen, Angola eller Colombia är här de bästa exemplen. Sådant bör vara naturlig verksamhet för en Ung Vänsterklubb. När vi sedan visat att vi finns, att vi bryr oss och att vi har roligt ihop blir det naturligare för ungdomar att gå på sitt första studiecirkel­möte. För många ungdomar som inte redan är övertygade är det ett mycket stort steg att gå på sitt första klubbmöte.

Klubben är ingen tebjudning!

När en av närområdets unga till slut letar sig fram till sitt för­sta klubbmöte börjar nästa utmaning. Det får inte vara så att identiteten som Ung Vänstrare är inåtvänd och fördömande. Det behöver väl inte påpekas att den som på sitt första möte får höra eller upplever att han/hon ser fel ut, äter/dricker fel saker, lyssnar på fel musik och dessutom inte förstår ett dyft av politik och ideologi aldrig dyker upp igen.

Ung Vänster är till för alla ungdomar som vill kämpa mot orättvisorna i samhället, inte bara de som redan vet allt eller de som verkar mest alternativa. Vi måste visa stor förståelse för olika åsikter och vi ska alltid visa stor förståelse för olika kamraters livsstil. Mångfald gör oss starkare, och gör det lättare för fler att komma med.

För att lyckas med att skapa bredd i klubben kan man dock inte stanna här. Det gäller att ta del i den konkreta kampen för ungdomars rättigheter, d.v.s. klasskampen. Det är viktigt att klubben inte utvecklas till en plats där man en gång i veckan träffas för att dricka te och diskutera världsrevolutionen, och aldrig gör något annat. Att ha trevligt tillsammans och disku­tera våra visioner är bra, men klubben måste också ut på gator och torg, i utåtriktat arbete. Det utåtriktade arbetet kan inte endast inriktas på internationella symbolfrågor. som t.ex. anti-Shell eller anti-Mc Donalds utan måste också ta sin utgångs­punkt ur ungdomars lokala situation. Finns det dåligt med billiga bostäder på orten? Protestera! Ska de stänga fritidsgår­den? Ockupera! På varje b& för arbetslösa i landet bör det all­tid finnas Ung Vänster material och Ung Vänstrare måste vara där för att diskutera och propagera. På så sätt får vi mer respekt för våra långsiktiga krav och vår ideologi.

På varje skola, på varje arbetsplats

Ung Vänster är ett förbund med höga mål. Vi vill skapa det klasslösa, kommunistiska, samhället, där alla former av för­tryck är avskaffade. Vägen dit är dock lång. Till att börja med måste vi organisera oss där vi studerar eller arbetar. Den fack­liga och elevfackliga kampen är av yttersta vikt för vårt för­bund.

För att vinna ungdomar för socialismen måste vi utgå från problem som rör vardagen. Den övervägande majoriteten av ungdomar spenderar en stor del av sin vakna tid antingen på skolan eller på arbetet. På dessa områden har de senaste åren grava försämringar i ungdomars sociala situation genomförts. Med den heliga marknaden som argument har man skurit ned på pengarna till skolan och slängt in ungdomar på arbets­marknaden för att under otrygga arbetsförhållanden arbeta heltid för pengar som inte kommer i närheten av socialbidrag. Praktik kallas det. På varje skola, på varje arbetsplats måste det finnas en eller flera Ung Vänstrare som är redo att, tillsam­mans med elever eller löntagare, ta upp kampen för en dräglig tillvaro.

På båda dessa ställen finns idag organisationer som Ung Vänstrare måste bli bättre på att arbeta i Elevorganisationen och LO/TCO. Det är en självklarhet att varje Ung Vänstrare som går i skolan är aktiv medlem i Elevorganisationen och varje arbetande medlem är aktiv medlem i facket. Andra vik­tiga organisationer au föra massarbete i är Hyresgästföreningen och Konsumentföreningen. Genom att arbeta med grundläggande rättigheter som kamp mot skolmåltidsavgifter eller bättre löner visar vi att vårt tal om rättvi­sa inte bara dyker upp vid festligheter och i principprogrammet. Den som har vunnit en skol-/arbetskamrats respekt genom konkret kamp har sedan oändligt mycket lättare att övertyga om större, ideologiska frågor.


Med, inte mot partiet

Vårt förbund är en del av en större rörelse med stolta traditio­ner. Det är viktigt att vi på lokal nivå utvecklar ett nära och väl fungerande samarbete med vänsterpartiet. Viktigt är att komma ihåg att vi är självständiga delar av samma rörelse. Det innebär att vänsterpartisterna inte kan komma och bestämma vad en klubb ska göra men också att Ung Vänster-klubben inte kan göra anspråk på att styra partiets verksamhet. Stundtals tycker vänsterpartiet och Ung Vänster olika i frågor av större eller mindre vikt. Det är helt naturligt eftersom vi är två organisationer. Utåt bör Ung Vänster arbeta för att partiet stärks och internt för en ökad dialog med vänsterpartiet. De medlemmar som känner sig redo bör dessutom givetvis träda in i partiet och arbeta för att förändra även där.

Det som är roligt är inte alltid fel

Det finns en seglivad myt i vår rörelse att det skall vara plikt och tråkigt att arbeta politiskt. Sant är att det inte alltid är spe­ciellt roligt att dela flygblad i regn, affischera i 20 graders kyla eller komma på ett klubbmöte där för tredje gången i rad bara två kamrater dykt upp. Det behövs göras ändå. Men det finns också stora möjligheter att vitalisera klubbarbetet på ett roligt och spännande vis.

Ett socialistiskt förbund

Vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Kapitalismens grund är att ett fåtal äger och kontrollerar produktionsmedlen. Dessa människor är inte demokratiskt valda men har en oerhörd makt över människors liv och arbete. Många människor går idag arbetslösa p.g.a. av nedskärningar i offentlig sektor och massavsked från stora vinstdrivande privata företag vars aktie­ägare kräver ännu högre profiter. Ung Vänster menar att rät­ten till arbete är grundläggande och att kampen för arbete åt alla är den viktigaste dagspolitiska kampen för en socialistisk rörelse. Vi pekar också ut det system vi lever i, det kapitalistis­ka, som huvudskyldigt för dagens situation med massarbets­löshet för vissa och förslitningsskador och låga löner för andra.

Kapitalismens ständiga kriser gör att massarbetslösheten är inbyggd i systemet. När många går arbetslösa kan arbetsköparna pressa ner lönerna och försämra de rättigheter vi till­kämpat oss genom klasskampen under 1900-talet. Det gör att arbetslösheten för oss inte bara är ett problem då den skapar utslagning och misär, utan också ur strategisk synvinkel. Massarbetslösheten gör det svårare för oss att få gehör för våra krav, och försvara uppnådda framgångar. Det är tydligt idag när högern använder arbetslösheten som argument för sin politik, och argument för att sänka skatter och ta bort arbets­rätt. När företagen avskedar eller flyttar utomlands visar de att den ekonomiska makten, makten över vår vardag, ligger hos företagsägarna. Ericssons flytt från Norrköping visar att vare sig statligt och kommunalt fjäsk eller höga vinster räcker för att ett storföretag skall välja att låta människor behålla jobben. Företagen kommer aldrig att kunna ta ansvar för samhället och människors behov. De ständiga katastrofer som drabbar människor i Sverige och i världen på grund av kapitalismens kortsiktighet och profitjakt visar tydligt behovet av en socia­listisk samhällsomvandling. I frågan om jobben ställs klass­kampen och företagens makt på sin spets på ett sätt som gör arbetslösheten till en av våra absolut viktigaste frågor idag. Det är vår uppgift att förklara att det finns de som tjänar på arbets­löshet.

Lokalt massarbete

Det är viktigt för varje Ung Vänster klubb att arbeta både lokalt och nationellt med våra rättvisekrav och vår kamp mot arbetslöshet. Det innebär i praktiken att vi måste bli en del av varje vettig proteströrelse mot avskedanden och uppsägningar. Finns ingen sådan rörelse måste vi vara beredda att starta en sådan. Många människor som tidigare trott att vi levt i den bästa av världar har efter de senaste årens utveckling börjat tvivla på att kapitalismen egentligen är så saliggörande som vi varje dag får höra. Det är naturligt för Ung Vänster att särskilt kämpa för arbetslösa ungdomar på orten. Det finns ofta arbetslöshetskaféer där det passar att ordna Ung Vänster-akti­viteter. Ofta har socialdemokraterna en dominerande plats i facket och rörelsen för arbete. Denna dominans måste brytas. Det skall bli naturligt att se Ung Vänster som en självklar del av arbetarrörelsen. Genom att delta i bredare massrörelser för arbete visar vi att våra krav inte bara är tomma ord. Vi är beredda att gå till handling. När vi arbetar i massarbetet gör vi dock inte detta på ett sekteristiskt och enbart självhävdande vis. Vissa politiska rörelser som t.ex. Rättvisepartiet Socialisterna, f.d. Offensiv är svåra att arbeta med eftersom de ofta ljuger om såväl politik som praktiska detaljer för att skapa sig eget utrymme. Vanligt är också att de bildar politiska frontorganisationer för att framstå som en större rörelse än de är i verkligheten Detta är ett dåligt sätt att arbeta på. Men vi får heller inte utradera vår egen betydelse i massarbetet. Det måste märkas när vi är med. Vi skall synas med banderoller, Röd Pressförsäljning och flygbladsutdelning. Vi menar att ett ärligt samarbete där man visar andra organisationer respekt i längden ger mer sympati och därmed medlemmar. Propaganda behövs också för att få människor att delta i våra öppna möten och demonstrationer. Desto fler flygblad man delar ut och desto fler affischer som sätts upp, desto större är möjligheten att få fler människor att delta i våra aktiviteter.

Klubbens propaganda

I vår kamp för socialismen räcker det givetvis inte bara med att protestera lokalt. Vi måste också nationellt arbeta för våra socialistiska krav. Här är vårt Arbetsmarknadspolitiska pro­gram en bra vägledningen i arbetet med konkreta rättvisekrav. Där finns massor av uppslag för debattartiklar i lokalpressen och till lokala flygblad. För även på det lokala planet måste våra nationella och internationella krav komma fram. Här spe­lar också våra studier en viktig roll.

Ett feministiskt förbund

I dagens samhälle förtrycks kvinnor eftersom vi lever i ett patriarkalt samhälle, dvs ett samhälle som domineras av män. Kvinnoförtrycket beror inte bara på olika värderingar. I det patriarkala samhället finns en könsbestämd maktstruktur där kvinnor underordnas män. Det har alltid funnits en arbetsdel­ning mellan kvinnor och män i samhället och den har som regel alltid inneburit en nedvärdering av kvinnors liv och arbe­te. Från det att vi är små behandlas vi olika beroende av kön, och på så sätt fostras vi in i könsrollerna. Vi lär oss hur killar och tjejer ska vara, och agerar efter det. Ung Vänster strävar efter kvinnans ekonomiska, politiska och sociala frigörelse. I Sverige har vi kommit långt med jämställdhetsarbetet men det är fortfarande inte svårt att upptäcka förtrycket. Kvinnans underordning ser vi tydligt i arbetslivet där mansdominerade yrken har högre lön än yrken där det är flest kvinnor. Många kvinnor står fortfarande utanför arbetsmarknaden och de utför den största delen av det obetalda arbetet i hemmet. En majoritet av de som jobbar inom offentliga sektorn är kvinnor och det är en sektor som av högern stämplats som tärande och där lönerna är låga. Detta grundläggs redan i skolan. Där det är killarna som får mest uppmärksamhet och det är fortfaran­de så att både tjejer och killar följer de traditionella könsrol­lerna när de väljer tillval och program till gymnasiet. Kvinnoförtrycket genomsyrar hela samhället. I reklam och media framställs kvinnor som objekt, som är till för att behaga männen. Genom pornografin och prostitutionen skapas en snedvriden bild av både kvinnor och män. Kvinnans kropp blir en vara som ska stå till männens förfogande. Det handlar inte om kärlek utan om mannens makt över kvinnan. Denna vilja till makt visar sig också genom de fysiska och psykiska övergrepp kvinnan utsätts för i och utanför hemmet.

Kvinnoförtrycket skiljer sig väsentligt från klassförtrycket på grund av kvinnans förhållande till mannen. Samtidigt som män som grupp förtrycker kvinnorna i dagens samhälle är de våra föräldrar, bröder och kamrater. Vi är ett förbund som uti­från feministiska värderingar bekämpar kvinnoförtrycket på alla plan, för att uppnå kvinnofrigörelse. För Ung Vänster innebär att vara feminist att man identifierar kvinnoförtryck­et och ser det som ett problem som vi ska lösa. Vi, kvinnor och män, arbetar tillsammans i en medveten kamp för nedbrytandet av hela manssamhället. En sådan kamp är revolutionär, då den också utmanar det kapitalistiska samhället, byggt på patri­arkala fundament.

Feministisk bildning

För att förstå kvinnoförtrycket behövs studier, precis som när det gäller att förstå kapitalismen och klassamhället. En lämp­lig början är att i klubben arrangera en studiecirkel kring Ung Vänsters kvinnopolitiska dokument, som är utformat för att det skall gå att ha en cirkel på. Det kan man beställa från Ung Vänsters förbundscentral. Därefter finns det olika vägar att gå för att ordna fortsättningsstudier, man kan höra av sig till för­bundscentralen eller kvinnopolitiska utskottet för hjälp eller litteraturtips. Det är viktigt att inte glömma bort diskussio­nerna och studierna om feminismen. Om vi skall krossa patri­arkatet kräver det kunskaper och medvetenhet om maktstruk­turerna.

Tjejer i Ung Vänster

Ung Vänster är ingen isolerad ö, även de killar och tjejer som kommer med oss är uppväxta i ett patriarkalt samhälle. Det gör att vi måste vara medvetna om, och jobba särskilt med att se till att tjejerna tar sig plats i Ung Vänster. Inför större arran­gemang brukar vi i förbundet ha tjejförträffar, där bara tjejer­na pratar igenom de kommande debatterna, och uppmuntrar varandra till att ta plats i talarstolen, och inte låta killarna ta över. Det kan vara bra att ha även på distriktsnivå. Ett områ­de där det är tydligt att tjejer inte tar lika mycket utrymme som killarna i Ung Vänster är interndebatten, både på kon­gresser och riksting och i Rak Vänster. Det måste vi förbättra. Förbundet måste i större grand uppmuntra och ge möjlighet till alla kvinnliga medlemmar att ge sig in i debatten, och kil­larna måste fundera över om det verkligen är just de som skall ta alla debatter för sin klubb eller sitt distrikt. Eftersom vi har kvotering i Ung Vänster skall båda könens representation i alla styrelser och kongressvalda organ vara minst 40 procent förbundstyrelsen undantagen där representationen för båda könen skall vara 50 procent, däremot är det inte säkert att det innebär att tjejerna i alla organ har lika mycket inflytande. Detta är något man måste diskutera regelbundet i styrelser och på medlemsmöten. Vi ser dock kvotering endast som ett tillfälligt redskap i vår kamp mot det mansdominerade samhället.

Klubbarbete för kvinnofrigörelse

På de flesta orter finns det kvinnoorganisationer, som till exempel kvinnojourerna, man kan söka samarbete med kring större arrangemang, som till exempel demonstrationer på internationella kvinnodagen, eller kampanjer. Det kan vara svårt att genomdriva demonstrationer om man inte är så många i klubben. Att protestera mot pornografin är ett kon­kret sätt att visa på vårt samhälles objektifiering av kvinnan, men också att direkt verka mot en bransch vars verksamhet sprider propaganda som försvarar förnedringen av kvinnor. På nästan alla orter finns det porrklubbar, affärer som säljer porr­filmer eller vanliga kiosker med porrtidningar att på olika sätt manifestera mot En viktig uppgift för Ung Vänster-medlemmarna är att sprida feministiska tankegångar till fler. Skriv insändare till den lokala eller regionala tidningen om kvinnoförtryck och unga tjejers situation som objekt i dagens samhälle. Feminism är en fråga som ofta väcker reaktioner och debatt. Vi är ju det enda ungdomsförbund som har en ordentlig feministisk grund, och det skall vi få ut till unga tjejer, både för att sprida medvetenhet om frågorna och för att genom detta få nya med­lemmar.

Ett röd-grönt förbund

Vi står idag inför stora miljöproblem som hotar vår fortsatta existens på jorden. Vår uppgift är att verka för ett ekologiskt hållbart samhälle.

Hotet mot miljön hänger till stor del samman med de privata företagens makt i samhället och att kapitalistiska företag har ett huvudsakligt mål — högsta möjliga vinst. I alla de fall det är möjligt att öka vinsten på miljöns bekostnad kommer konkurrensen tvinga de privata företagen att göra detta. Det har inneburit och det innebär att både människor och miljö offras för högre vinster. För att kunna genomföra en miljöpo­litik värd namnet måste storfinansens makt brytas. Ekonomin måste övergå till att tillgodose mänskliga behov istället för en ohejdad materiell konsumtion där det inte spelar någon roll om det är sjukvård eller barbiedockor som tillverkas. Utsläppen från trafiken är ett av våra största miljöproblem. Genom utsläpp av svavel- och kväveoxidsföreningar, samt kol­dioxid skapar biltrafiken miljöproblem som försurning, väx­thuseffekt och uttunning av ozonskiktet.
Vi måste arbeta för att minska bilismen, det gör vi genom att satsa på kollektiva alternativ som buss och tåg. En viktig del i detta är att den lokala kollektivtrafiken måste vara gratis att använda. Pengarna som idag satsa på miljöskadliga motorvägsprojekt ska istället satsas på alternativa infrastruktursats­ningar eller andra offentliga satsningar. Kärnkraften är osäker och det finns idag ingen lösning på hur vi ska ta hand om det radioaktiva avfall som skapas. Vi måste istället satsa på säkra och miljövänliga alternativ. Kärnkraften ska avvecklas till år 2010 och det är möjligt eftersom det finns alternativ. T.ex. vattenkraft, vindkraft, bioenergi och solenergi. Satsning på vattenkraften får dock inte innebära en utbyggnad av de sista orörda älvarna. Det måste också till en effektivisering och pla­nering av energiförbrukningen. Den svenska regeringen har beslutat att de ska börja avvecklingen av kärnkraften. Sommaren 1998 ska en av Barsebäcks reaktorer stängas. En miljöomställning av samhället kommer att leda till nya jobb. De nya jobben kommer vi att finna t.ex. vid forskning och utveckling av nya energikällor, vid arbetet ute i kommunerna samt i företag där en rejäl satsning på s.k. grön teknologi är nödvändig. Vid en energiomställning skulle vi också få fler arbetstillfällen vid t.ex. vindkraftverk, odling av energiskog och vid tillvaratagandet av spillvärme från olika industriella processer.

Vår politik är en röd-grön politik. Vår miljöpolitiks mål är att förbättra livet för oss människor som lever på jorden och
som skall leva här i framtid. Kraven på en bra miljö får inte ställas i motsättning till fattiga människors rätt till en modern och hög levnadsstandard. För att det skall vara möjligt måste slösaktig privat konsumtion ersättas av kollektiva lösningar. Ett tydligt exempel på det är privatbilismen jämfört med kol­lektivtrafik.

Miljöarbete i klubben

Ung Vänster ska på alla nivåer se till att miljöfrågorna lyfts upp på dagordningen. På de flesta orter är det inte så bra ställt
med kollektivtrafiken. De som inte har bil är många gånger begränsade i sin rörelsefrihet, vilket är såväl en klassfråga som miljöfråga. Ung Vänsterklubben kan bedriva ett arbete på lokal nivå för att få till stånd bra och billig kollektivtrafik som går även på natten. Det är särskilt viktigt för de ungdomar som inte bor centralt. Pengar i kommunens budget kan ofta tas från vägtrafiksatsningar. Väg- bil- och oljelobbyn är ofta stark, och satsningar görs nästan bara för att förbättra för bilis­ter, med nya vägar och parkeringshus. Bilismen är ett av de största hoten mot miljön. Ung Vänster ordnar bilblockader och cykelturnéer för att på ett symboliskt vis föra ut vår poli­tik. Vi ordnar demonstrationer och driver kampanjer mot stora motorvägsprojekt så som Öresundsbron.

Vad gäller kärnkraftens avveckling arbetar vi med andra miljöorganisationer. Vår uppgift är att, genom demonstratio­ner och insändarskrivande, jobba för en avveckling och för att lyfta upp alternativen till kärnkraften.

Möjligheten att föra en progressiv miljöpolitik hindras av dagens marknadsekonomi. Samhällsekonomin måste bygga på en demokratisk plane­ring som ger oss en möjlighet att ta hänsyn till miljön. De allra största miljöproblemen finns hos företagen och de kommer inte frivilligt ställa om sin produktion. Att komma till rätta med miljöproblemen är inte något som kan göras av individer på frivillig basis utan något som måste ske kollektivt. De räcker inte att köpa Svan-märkt tvättmedel. Det gäller att tillsammans verka för politiska beslut och förändringar, genom lokala rörelser mot lokala miljöproblem. Har man en fabrik på orten som släpper ut gift i vattnet ska vi protestera. Tänker kommunen satsa på en motorväg istället för kollektiv­trafik skall vi driva opinion tillsammans med andra miljöen­gagerade ungdomar, skriva insändare och dela ut flygblad. Det är konkreta sätt att verka för en bättre miljö på lokal nivå.

Ett internationalistiskt förbund


Nord & Syd

Inför 2000-talet hade många av oss hoppats på och kämpat för en ny och rättvis världsordning, men verkligheten i vår värld är orättvisare och våldsammare än förr. Decennier av plundring och förtryck av länderna i Syd har medfört en ökad fattigdom och större klasskillnader. Varje dag dör i syd mer än 40.000 barn, på grund av svält och svältrelaterade sjukdomar. Fanns politisk vilja skulle jor­dens resurser kunna fördelas genom ett rättvist system.

Under kapitalismen kan en sådan förändring inte ske. Först genomfördes en våldsam kolonialism, som sedan ersat­tes med en aggressiv expansion som vi benämner imperialism, där ändamålet var och fortfarande är att spränga nationalgrän­serna i jakt på nya marknader och råvarukällor. Detta har medfört en total ekonomisk och politisk dominans över Syd.

Även om länderna i syd numera lyckats erövra en formell självständighet är de flesta ekonomiskt beroende av länderna i Nord genom handelsrelationer, bistånd och krediter. Vidare har länderna i Nord skapat specifika, kapitalistiska institutioner som IMF och Världsbanken, som genom sina så kallade stabiliserings- och strukturanpassningsprogram tving­ar skuldsatta länder i Syd att föra en ekonomisk politik som är anpassad efter nyliberala värderingar. Detta har medfört att Syds regeringar inte kan eller får investera i social trygghet, skola och sjukvård.

Europa och EU

Å andra sidan har. Europa idag stora problem. Östeuropas för­ sök att övergå till kapitalism har fördjupat en social och eko­nomisk kris medan miljoner drivits in i fattigdom p.g.a. en nyliberal politik. Detta har utgjort grogrund för nationalistis­ka och fascistiska strömningar som vuxit sig starka och i flera fall lett till väpnade konflikter.

Istället för en politik och debatt om hur Europas problem kan lösas satsas alltmer kraft på den Europeiska Unionen. EU byggs upp med stora och allvarliga demokratiska brister och med den otyglade marknadsliberalismen som ideologisk grund. EU:s vilja att skapa fri rörlighet för kapital och varor överordnas sociala- och ekologiska hänsyn. EU är ett makt­block som sätter det europeiska storkapitalets intressen främst och är en organisation som medvetet bidrar till en mer orätt­vis värld. EU:s valutaunion, EMU, är ännu ett steg i denna riktning. Vi i Ung Vänster säger nej till EMU och jobbar för ett svenskt utträde ur EU.

Internationellt samarbete för socialism

Ung Vänster skall också i framtiden fortsätta kämpa för en ny och rättvis världsordning, grundad på solidaritet, jämlikhet och rättvisa. Vi kan aldrig acceptera de nuvarande världshan­delsavtalen. De fattiga ländernas skulder skall omedelbart avskrivas. Vi måste även bekämpa nyliberala krafter så som MAI-avtalet som förstärker kapitalets makt över nationella intressen på statens bekostnad.

Många av dessa förändringar kan vi inte genomföra ensam­ma. Därför behövs lokala, regionala, nationella och interna­tionella nätverk där vi skall vara en drivande kraft. Tillsammans eller ensamma skall vi genomföra slagkraftiga aktioner, som baseras på den internationella kunskap som finns inom förbundet.

Vi skall i fortsättning utveckla vårt trestegssamarbete. Efter att ha skapat bättre kontakter i Norden och Europa skall vi nu göra detsamma i resten av världen.

Med vår samarbetsorganisation i Norden, SUN (Socialistiska ungdomsorganisationer i Norden) skall vi samordna aktiviteter och kampanjer, eftersom många av våra ana­lyser är mycket likartade. Men det nordiska samarbetet skall inte bara vara på central nivå. Därför skall t. ex. klubbar, distrikt och förbundsutskott uppmanas till en mer direkt kontakt och utbyte med våra systerorganisationer. Detta tror vi kom­mer att engagera och skapa i förståelse för ibland skilda verk­ligheter. Detta är ett bra sätt att utbyta erfarenhet. En konkret förslag är att bjuda klubbar och distrikt från våra systerorgani­sationer till våra kurser och andra arrangemang. Vi kan skriva i varandras interntidningar.
På europeisk nivå har vi tidigare varit med i ENDYL (European Network of Democratic Young Left). Numer arbe­tar vi med bilaterala kontakter innanför och utanför detta nät­verk. Vi prioriterar kontakten med de organisationer vi upp­levt det lätt att samarbeta med inom ENDYL och försöker utveckla våra andra kontakter runtom i världen.

Solidaritetsarbete

SUN och det europeiska samarbetet är viktiga redskap i vårt internationella samarbete och politik, men inte de enda. En av
de viktigaste grundpelarna i vår internationella politik är vår internationella solidaritet med socialistiska och progressiva krafter i Syd. Under många år har Ung Vänster genomfört solidaritetskampanjer för olika länder i Syd. I Palestina bygg­de vi en förskola, i Angola i samarbete med Afrikagrupperna bidrog vi till byggande av skolor och rehabilitering av minof­fer och under hösten 1997 har vi haft ett insamlingskampanj för att bygga ett ungdomens hus i Colombia.

Målet är att bidra till en bättre utveckling för ungdomar samt att väcka allmänhetens intresse för den kritiska situatio­nen för de mänskliga rättigheterna i Colombia. I samband med detta har vi tillsammans med SU, Colombias ungkom­munister och progressiva krafter i Guatemala även genomfört ett seminarium i Guatemala.

På detta sätt har våra internationella kontakter med socia­listiska och progressiva rörelser i Syd ökat, något som bör vår­das och uppehållas.

Vårt internationella engagemang är och förbli en viktig grundpelare i vår politisk arbete, men klubbarna och distrikten skall ha en större del i detta. De skall kunna anordna semi­narier som behandlar den internationella problematiken och det praktiska solidaritetsarbetet.

Ett antirasistiskt förbund

En av de mest allvarliga konsekvenser som den nuvarande världsordningen har fört med sig är att miljontals människor befinner sig på flykt runt om i världen, men endast ett fåtal når den rika delen av världen. Idag har var femte invånare i Sverige invandrarbakgrund. Vi lever alltså i ett mångkulturellt samhälle där olika kulturer ständigt borde mötas och påverka varandra.
Men många invandrare och deras barn lever eller växer upp under dåliga sociala och ekonomiska villkor i nedslitna bostadsområden, på samma sätt som den svenska arbetarklas­sen.

Oftast verkar det inte finnas någon möjlighet att skapa sig ett bättre liv. De känner sig inte behövda utan blir ofta passi­va och slutas bry sig, vilket förvärrar deras sociala problem. Det är denna materiella verklighet som bestämmer deras syn på det svenska samhället.

Invandrare diskrimineras såväl socialt som ekonomiskt. De är ofta hänvisade till lågavlönade jobb eller arbetslöshet. Vidare styrs möjligheten till nytt arbete eller befordran av hudfärg, etniskt ursprung eller vilken brytning personen har, något som är helt förkastligt. Att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden gör också att de är särskilt utsatta när fun­damentala fackliga rättigheter ifrågasätts.

I tider av kris och ekonomisk lågkonjunktur som innebär försämrade levnadsförhållanden för människor ökar ofta främlingsfientligheten. De kapitalistiska makthavarna tjänar på dessa avskyvärda strömningar, eftersom dessa i oroliga tider splittrar arbetarklassen och kampen för ett bättre samhälle. Därför är det lättare även för rasistiska krafter att hävda att vi faktiskt inte har råd att ta emot fler flyktingar eller invandra­re.

Främlingsfientligheten är i dagens Sverige utbredd. Den är en grogrund för ökad rasism och populistiska och fascistiska partier. Sådana partier har den senaste tiden vuxit sig starka runt om i Europa. Ny demokratis snabba framgång hängde samman med att man spelade just på den främlingsfientlighe­ten. De mer extrema rasistiska grupperna har inte samma potential att växa sig starka, däremot utgör de ett konkret hot mot vissa grupper.

Klubbarbete för solidaritet

Ung Vänsters främsta uppgift är att bidra till en rättvisare världsordning, så att människor själva kan välja var de vill leva utan att vara rädda för politisk, religiös eller annan förföljelse och förtryck. Så länge verkligheten ser ut som den gör skall vi jobba för en human flyktingpolitik. Klubbarna och distrikten skall självklart visa solidaritet med de illegala flyktingar som befinner sig i Sverige och större engagemang och ekonomisk hjälp behövs i Fristadsfonden som är Vänsterpartiets solidari­tetsfond för dessa flyktingar. Fråga på din ort, det finns säkert organisationer som behöver praktisk hjälp.

På lokal och nationell nivå skall vi agera mot varje diskri­minering av invandrare, genom olika aktioner och kampanjer. Som ungdomsförbund skall vi se till att skapa mötesplatser, och vi ska få fler invandrarungdomar in i politiken och i vår organisation. många av dessa ungdomar besitter en kunskap som kan utnyttjas och berika förbundet. Så ordna antirasistis­ka arrangemang på din ort, skola och ungdomshus.

Krossa rasismen

Vårt förbund skall vara en av flera ledande i kampen mot nazism och rasism. Aldrig kan vi tillåta att högerextrema manifestationer och demonstrationer får stå oemotsagda. Detta är en högt prioriterad uppgift i klubbarbetet.
Enligt Ung Vänster skall kampen mot rasism, nazism, fas­ cism föras i bred front. Vi uppfattar de mindre grupper som genom maskering, beväpning och provokativt agerande idag söker våldsam konfrontation med högerextremister som ett indirekt hot mot antirasistiska rörelsen. För oss är det viktigt att samla alla de människor som försvarar allas lika värde i den antirasistiska rörelsen. Genom detta skall vi, på alla nivåer i organisationen, genomföra solidaritetsmanifestationer, motdemonstrationer och blockader av antirasistiska demonstra­tionståg och möten med större kraft.

Ett marxistiskt förbund

Även om en av huvudpoängerna med detta program är att våt förbund inte endast bör syssla med studier och diskussioner innebär det givetvis inte att vi ska sluta studera. Teoribildning och analys är fortfarande viktiga beståndsdelar i vår verksam­het. Marxismen som analysmetod av kapitalismen lika aktuell nu som förr.

Den marxistiska analysen är lika aktuell som någonsin tidi­gare. Människor som äger kapital ökar sina personliga till­gångar och de transnationella bolagen sina vinster medan de som arbetar tvingas hålla nere sina lönekrav i rädsla för arbets­löshet.
De ekonomisk teorierna aktualiseras med den internationella och svenska krisen som i allt väsentligt är en kapitalistisk kris. Kapitalet koncentreras dessutom på färre och färre händer medan stora delar av jordens befolkning proletariseras och
faller ännu djupare i fattigdom. Här står nyliberaler och mark­nadsfanatiker svarslösa medan vi kan peka på grundläggande tendenser som redan från början regelbundet gjort sig gällan­de i kapitalismen.

Studier för socialism

I detta läge blir det viktigt för oss i Ung Vänster att förbättra och effektivisera våra studier. Omfattningen är det oftast inget fel på (ibland kan den till och med vara för hög), men ofta kan man via samordning och planering få ut mer av studierna.
Studieplanen i Ung Vänster lägger upp strategin för hur vi ska studera för att förändra världen. En viktig aspekt i den är behovet av fortsättningsstudier. Idag har vi stundtals problem med att äldre medlemmar lämnar förbundet eftersom de varje år i flera års tid gått samma grundcirkel om och om igen.

För att råda bot på detta anordnar förbundet i samarbete med grannskapen vartannat år en vidareutbildning för de
medlemmar som redan gått igenom vår grundcirkel »Röda Tråden«. Den är uppdelad i två helgkurser som följer tätt på varandra i tid för att skapa en sammanhållen och koncentre­rad bild av våra marxistiska teorier.

Den första kursen kallas »Arbetarrörelsens historia/Historiematerialismen«. Där tar vi oss, via arbetarrörelsen historia, an den historiematerialistiska teorin. På ett konkret och begripligt sätt lär vi oss mer om klasskampen som historiens drivkraft. Marx teorier förklaras och vår rörelses his­toria förklaras närmare.

Del två kallas »Den svenska kapitalismen«. Genom att stu­dera den svenska kapitalismen som den fungerar idag studerar
vi där de marxistiska ekonomiska teorierna och går närmare in på begrepp som alienation och imperialism. Kursen innehåller dement av ekonomi, sociologi och även lite filosofi. Vi använ­der helt enkelt marxismen och feminismen i vår vardag.
Förutom fortsättningsstudierna använder vi givetvis vår nybörjarcirkel »Ny i Ung Vänster« och grundcirkel »Röda
Tråden«. Det huvudsakliga arbetet för dessa två bör givetvis genomföras på klubbinivå. Våra studier är aldrig ett självän damål. Teori och praktik ska alltid gå hand i hand. I Ung Vänster har vi tagit fasta på ett av de viktigaste citaten av karl Marx från »Teser om Feuerbach«: »Filosoferna har bara på olika sätt förklarat världen men vad gäller är att förändra den.«

Avslutning

Det är inte alltid lätt att konkretisera vårt politiska handlande. Ofta förekommer lokala skillnader som gör att allmänna omdömen om vad vi bör arbeta med är svåra. En mindre ort och en storstad har sällan samma förutsättningar. Detta är dock en av poängerna med vårt program. Det är de lokala för­utsättningarna som avgör!
Det stora, viktiga, arbetet att genomföra programmets principer i verkligheten kvarstår. Vi har inga illusioner om att det kommer att gå snabbt att göra förbundet till en verkligt bred massrörelse. men med hårt långsiktigt arbete kommer vi att lyckas. Ung Vänster är redan idag Sveriges starkaste vän­sterrörelse bland ungdomar och starkare kommer vi att bli. Vi ska ta ledningen och makten!

onsdag 16 april 2014

Internationella kvinnodagen i Göteborg 1912

Här kommer en rapport från det första firandet av den internationella kvinnodagen i Göteborg, den tolfte maj 1912.


Ur ”Ny Tid” 1912-05-13

Kvinnornas dag.


Socialdemokratiska kvinnoklubbens möte på söndagen i Arbetareföreningen hade samlat omkring 200 personer, mäst kvinnor. Efter ett musiknummer besteg klubbens ordförande, fru Andersson, tribunen och hälsade de närvarande välkomna, påminnande om att mötet var ett led i den mönstring som världen runt samma dag pågår bland kvinnorna. Det gäller uppslutning omkring de krav kvinnorna ha att ställa på samhället, främst då medborgarrätten.
Hos oss har denna fråga blivit aktuell, sedan regeringsförslag, nu framlagts för riksdagen. Därefter lämnades ordet åt fröken Signe Wolter från Trollhättan, dagens talarinna.
Tal. började med att konstatera den livaktighet som under senare tid varit rådande inom kvinnovärlden i Sverge. Kvinnorna här hemma ha också nått en milstolpe på vägen till de stora frågornas lösning. Det är första gången i svensk riksdagshistoria att regeringsproposition om rösträtt åt kvinnor förelegat.
Vi beklaga dock, att rösträtten icke, enligt förslaget, blir allmän, de gifta kvinnorna falla då deras män icke förmå reda sig mot strecken, men förslaget innebär dock, att kvinnorna få rösträtt på samma grunder som män och det är ett stort framsteg. Vi få hoppas, att de nya väljarna skola veta göra slut på alla rösträttsstreck.
Tal. behandlade därefter högerns gamla argumentering mot det kvinliga rösträttskravet, argument som klart vederlagts i regeringspropositionen. De större högertidningarna skämmas också nu för att dra dessa argument, men högerns små avläggare bland landsortsprässen vegeterar fortfarande därpå. Kvinnorna längta att gå ägna sig åt reformarbete som tjänar utvecklingen. Tal. gav exempel på, att den största välvilja från männens sida ej räcker till då det gäller att lösa de speciella kvinnofrågorna. Här måste kvinnorna själva vara med och därför måste deras medborgarfråga lösas. Men inga halvheter, den hela och fulla medborgarrätten är det vi begära.
Gent emot att hemmet skulle lida, om kvinnorna få rösträtt, genmälde tal. att en tredjedel av Sverges kvinnor äro självförsörjande o. Av de övriga två tredjedelarna finnas många som måste ut i arbete för att hålla nöden från hemmet. Vi begära rösträtten som ett medel i kampen för tillvaron och ett vapen varmed vi skola skydda oss mot orättvisor.
Livliga applåder.
Härefter antogs enhälligt följande resolution:
Kvinnor och män i Göteborg till ett antal av 200, samlade till möte på de socialdemokratiska kvinnornas internationella rösträttsdag d. 12 maj 1912, uttala som vår mening, att rösträtten bör genomföras på fullt demokratisk grund för såväl män som kvinnor i enlighet med den motion som från socialdemokratiskt håll föreligger vid årets riksdag. Men som härtill för närvarande ej finnes utsikter, anse vi dock att den föreliggande regeringspropositionen om rösträtt och valbarhet för kvinnor på samma villkor som för män, bör som en första början antagas. Ty härmed vore principen om medborgarrätt för kvinnor erkänd, och den orättvisa skillnaden mellan könen vore härmed borta. Samtidigt ställa vi en mening till Sverges arbetarkvinnor att mer än hittills beakta denna fråga och mer talrikt ansluta sig till den socialdemokratiska kvinnorörelsen.

Internationella kvinnodagen i Stockholm 1912

Den internationella kvinnodagen firas som bekant den åttonde mars varje år. Den så har det inte alltid varit. Första gången dagen firades i Sverige var 1912 och de var det den tolfte maj som gällde. Jag återger här några artiklar ut tidningen "Social-Demokraten" om det allra första firandet i Sverige.



Ur "Social-Demokraten" 1912-05-10.

Den socialdemokratiska kvinnodagen


Stora A-salsmöte på söndag eftermiddag


Alla länders kvinnor och män, som valt sin plats under socialismens röda fana, samlas söndagen 12 maj 1912 var i sin stad till en internationell kvinnornas dag. Först gången är det väl ej som folket under det röda fälttecknet i olika länder haft tillfälle att räcka varandra handen, över land som över hav, till hälsning, hjälp och uppmuntran. Men denna gången är det kvinnorna ensamma som i handling omsatt en idé, vilken icke synes kunna ha annat än gott med sig, då den avser att fästa kvinnornas och alla dem deras rösträttssak bevågna uppmärksamhet på, att kampens låga för vad de anse som sin rätt att bli tilldelade, hos dem inte slocknat och inte kommer att slockna. Det är en mönstringsdag, på vilken de böra kunna få klart för sig hur starka de dock äro – och en varningsdag åt den gamla tid, som aldrig tror sig skola behöva släppa taget.
Må det bli en ståtlig uppmarsch!
Må det bli en hälsning, som går fram till alla!
-
Här i Stockholm högtidlighålles dagen i Folkets Hus A-sal kl 3 e. m. efter ett synnerligen fint program vilket utförligt införes genom annons imorgon.


Ur "Social-demokraten" 1912-05-11

Kvinnodagens internationalitet


Med anledning av den internationella socialdemokratiska kvinnodagen, vilken i morgon firas här i Stockholm med att stort möte i Folkets Hus' A-sal, ha de tyska partiväninnorna utgivit en särskilt tidning ”Frauen-Wahlrecht”. Bland de många intressanta artiklarna i nämnd tidning märkes särskilt en om kvinnodagens internationalitet. Artikeln är författad av en av de mera verksamma österrikiska partiväninnorna, Adelheid Popp i Wien.
Kvinnodagens internationella betydelse synes mig – skriver hon – vara det värdefullaste i denna manifestation. Väl rör de sig om kvinnorösträtten, om kvinnornas rätt att lika med männen äga medborgerliga rättigheter, att direkt öva inflytande på avgörandena i lagstiftningen, att avgiva sin röst om skattebördor, som också de skola bära, och andra politiska åtgärder. Kvinnodagen är det kvinnliga proletariatets organiserade manifestation för sina rättigheter. Men utöver detta visar oss denna i Köpenhamn beslutade manifestation medverkan av den internationella solidariteten hos kvinnorna. Hos kvinnorna, detta kön,, som så ofta och åter och åter betecknats som andligt efterblivet och mindre utvecklingsmöjligt och vilket man dessutom tillägger alla möjliga dåliga egenskaper. Hos kvinnorna, som man hånar i alla tonarter som småsinnade, ofördragsamma, avundsamma och grälsjuka för att bevisa, att de aldrig i världen kunna stiga upp till den andliga höjd, där allt vad manligt är står. Kvinnorna visa genom sin manifestation, hur dåraktigt allt är, som man framställer som ”omisskännliga” kännetecken på deras släkte. Proletariatets till medvetande uppvaknande kvinnor ha äntligen gjort sig fria från de traditionella kvinnliga lasterna, och de bara i utbyte fått dygder, som hittills blott gällt som manliga. I stället för småsinne strävandet efter det höga, i stället för ofördragsamhet bemödandet att uppnå allt gott, som utmärker andra, och i stället för det grälsjuka sinnet, som står endräkten och bringar det höga i fara förståendet och erkännsamhet för vad andra uträtta. I stället för avskildheten från världen och dess strävanden har för de uppvaknande proletäriska kvinnorna trätt delaktighet i den internationella tanken. Det må finnas människor, tillbedjare av den officiella kvinnligheten, som skulle vilja bära sorgflor efter det döda idealet av den kvinna, som ödmjuk, hängiven, andligt inskränkt beundrande blickar upp mot allt manligt. Mänskligheten kommer att vinna på att kvinnorna bevisa, att stora egenskaper ej äro ouppnåeliga för dem.
Men det största, som den proletariska kvinnorörelsen kan utföra, är att alltjämt stärka känslan och uppfattningen av proletariatets internationalitet. Vi äro internationella. Vi känna oss närmare besläktade med de i striden deltagande kvinnorna av en nationalitet med ett främmande språk än med fienderna till vår klass i hemlandet. Australiens arbetarekvinnor stå oss närmare än de besittande klassernas damer i vårt fosterland. Med alla nationers, alla världsdelars proletärkvinnor förenar oss samma lidande, samma nöd: med dem sammanbinder oss även samma strävande mot det gemensamma stora målet. Men vad förenar oss med kvinnorna av de besittande klasserna i våra land. Vad ha vi gemensamt med dem?
Kvinnodagen som internationell manifestation tjänar oss till att ännu fastare sammanbinda de trådar, som förena proletärkvinnorna i alla länder, att föra de lidande och kämpande ännu närmare varandra. Liksom vi i Österrike redan i dag känner oss vara ett med Tysklands proletärkvinnor, så vilja vi vara förenade med alla länders arbeterskor och arbetarkvinnor, med bekännarna av socialismen i hela världen. Kvinnodagen för oss närmare detta mål, och så är manifestationen för kvinnornas politiska rätt även en bekännelse av vår vilja att förena alla proletärkvinnor, de må tillhöra vilken nation som helst, den är en kungörelse om socialistiskt internationalitet.


Ur "Social-Demokraten" 1912-05-13

Den internationella kvinnodagen


Mötet i Folkets Hus


Präktigt program och bästa stämning


Söndagens socialdemokratiska kvinnomöte i Folkets Hus' A-sal, vilket som bekant hölls i anslutning till den internationella socialdemokratiska kvinnodagen, hade samlat en rätt talrik publik.
Salen var dekorerad med fanor och standar, varjämte talarstolen pryddes med gröna girlander på röd boten och en praktfull blomsterbukett.
Fröken Signe Svensson höll ett kort men varmhjärtat och agitatoriska hälsningstal, vari betonades arbetarkvinnornas internationella solidaritet.
Borgmästare Carl Lindhagen talade därefter om ”Kvinnorna och medborgarrätten” och gav en intressant skildring av kvinnornas kamp för medborgarrätten, vilken för arbetarkvinnorna en gång skulle bli ett betydande vapen i kampen för socialismen, mot fattigdomen och eländet – fram till frihet, bröd och självansvar.
Hr Lindhagen, som vid sitt framträdande hälsades med hjärtliga och kraftiga applåder, lämnade tribunne under ett ihållande bifall, som steg till ovationer, då fröken Svensson å kvinnoorganisationernas vägnar överräckte en ståtlig bukett röda rosor.
Vid mötet uppläste fru Greta Holmgren en längre av fröken Julia Ström schwungfullt skriven prolog, vilken hälsades med livligt bifall.
Vidare utfylldes programmet med sång och uppläsning av fru Holmgren, vilken i likhet med sången av kvinnoklubbens sångkör hälsades med ett synnerligen livligt och ihållande bifall.
Till det internationella soc.-dem. kvinnosekretariatet i Stuttgart sändes ett hälsningstelegram. Dess utom antogs följande resolution:
En bland socialismens väsentligaste fordringar är allmän, lika och direkt rösträtt till stat och kommun för alla medborgare.
Den allmänna rösträtten är en av de viktigaste förutsättningarna för proletariatets frigörelse därigenom, att arbetareklassens ökade politiska inflytande innebär de största möjligheter för att omdaningen av samhälls- och rättsförhållandena skola kunna ske på parlamentarisk väg. Enligt hävdvunnen uppfattning om den starkares rätt, har rösträtt och valbarhet hittills huvudsakligast tillkommit männen, men i och med att kvinnan, på grund av den nya tidens ekonomiska utveckling samt dess orättfärdiga egendomsfördelning och arbetsklassens fattigdom, alltmer drivits från den plats i hemmen, där en tidigare samhällsordning åtminstone till synes tryggat hennes ställning, ut i förvärvsarbetet, har såsom en konsekvens av denna utveckling växt fram insikten om att även kvinnorna, genom att tillerkännas politisk och kommunal rösträtt och valbarhet, böra få möjlighet att utöva inflytande på samhällsförhållandena och sina egna öden.
Som klassmedvetna socialdemokrater ha i dag i flera länder kvinnorna samlats till massdemonstrationer för att uttala sin mening, att proletariatets frigörelse ur löneslaveri och elände, på samma gång må bli till befrielse för kvinnan ur tusenårs fördomar och förtryck.
Med rösträtten skola vi främja socialismen!
Med socialismen skola vi erövra världen!


Möte i Göteborg

Ett soc.-dem. kvinnomöte i anslutning till det internationella kvinnodagen har hållits här, besökt av 500 personer. Föredraget hölls av fröken Signe Wollter.

fredag 14 mars 2014

Marx och Engels den nationella frågan

Frågan hur man ska ställa sig till nationalism och patriotism har alltid varit en central och svårknäckt fråga för arbetarrörelsen. Det gällde under 1800-talet och det gäller i allra högsta grad fortfarande. Olika arbetarrörelser har intagit helt olika ställningar i frågan: allt från ett kosmopolitiskt förnekande av nationernas relevans till en socialchauvunistisk nationalism. Frågan är brännande. Vår syn på Europeiska unionen, på USA:s agerande som världspolis på Rysslands politik gentemot Ukraina osv. är alla mer eller mindre beroende på hur vi ser på nationernas roll.

Som vanligt är det inget egenvärde att gå tillbaks och se hur Marx och Engels resonerade. Men jag tycker ändå att deras syn på 1800-talets olika nationalismer är intressant.

Det konkreta anledningen till att jag skriver dessa rader är att jag läser en nyutkommen bok (2013): ”Reform eller revolt: Litterär propaganda i socialdemokratisk, kommunistisk och nationalsocialistisk press” av Jimmy Vulovic. Denne för mig okände Vulovic har nämligen inga problem alls att ljuga rakt ut när han presenterar Marx och Engels syn på den nationella frågan. Det faktum att han kan göra det antyder att det finns väl ingrodda fördomar om hur de båda ställde sig, och att man därmed inte behöver hänvisa till fakta.

Vulovic hävdar nämligen att författarna till Det kommunistiska manifestet hade en helt annan syn på nationen än vad det sena 1800-talets svenska socialdemokrati hade. Han menar att den första internationalen präglades av en ”uttalad kosmopolitisk internationalism”, och säger socialdemokratins föreställning om en ”folklig nation byggd på folkets rätt” stod långt från Karl Marx och Friedrich Engels påstående om att arbetarna inte har något fosterland. Detta är helt enkelt inte sant. Poängen i citatet om att arbetarna inte har något fosterland är ju att de inte ännu har det, men att den kommunistiska rörelsen ska ge dem ett! Precis som socialdemokratin resonerade under den här perioden. Detta är en viktig tanke som Marx och Engels återkommer till gång på gång. Men ändå kan man tydligen hävda motsatsen. Märkligt.

Marx och Engels var internationalister. De var bl. a. verksamma i det internationella arbetarassociationen (Första internationalen). De var övertygade om att den grundläggande skiljelinjen inte gick mellan nationer utan mellan klasser och att arbetarklassen i de olika länderna tjänade på att sluta sig samman över nationsgränserna. Detta är centralt, men har två sidor. Å ena sidan: samarbete över gränserna. Å andra sidan: samarbete över gränserna. Det handlade nämligen inte alls om att upphäva gränserna. Tvärtom. Det var centralt för arbetarrörelsen att upprätta centraliserade nationalstater. Först inom ramarna för nationalstaten kunde klasskampen komma i förgrunden. Och det var självklart att arbetarrörelsen organiserade sig på nationell basis.

1800-talet var en period av nationsformering. Det fanns ett par sedan länge etablerade nationalstater, men större delen av Europa bestod antingen av multinationella imperier (Tsar-Ryssland, Osmanska riket, Dubbelmonarkin Österrike-Ungern) eller småstater (de italienska och tyska staterna). De nationella rörelserna i de olika länderna såg olika ut. Vissa var konservativa, andra radikala. Men de strävade alla efter att förena en viss nation i en stat.

Marx och Engels tog ställning till varje nationell rörelse för sig. Marx och Engels hyste inga abstrakta idéer om nationers rätt till självbestämmande. De menade inte att varje liten folksspillra borde bli en egen stat. Tvärtom menade de att vissa nationer var dömda till undergång. Exempelvis hade Engels inget annat än förakt över för den skandinavistiska tanken. Han såg de nordiska folken som underutvecklade och tog ställning mot Danmark i kriget om Schleswig-Holstein. De ogillade också försöken att skapa en panslavistisk rörelse med syftet att ena de olika slaviska folket. Dessa försök (understödda av bl a. Bakunin) såg de som den ryska tsarismens försök att sprida sitt efterblivna välde.

Vissa nationella rörelser bedömdes således som progressiva och förtjänade stöd, andra bedömdes som reaktionerna och skulle motarbetas. De nationer som Marx och Engels främst stödde var Italien, Tyskland, Polen, Ungern och Irland. De gjorde det med klasskampen i sikte. Exv. konstaterade de att Tysklands arbetarrörelse aldrig skulle kunna växa sig stark innan den nationella frågan var löst för Tysklands del. Först i en enhetlig och centraliserad nationalstat skulle klasskampen kunna framträda som den centrala skiljelinjen.

De stödde Irlands frihet. Men inte bara för irländarnas skull, utan även för den engelska arbetarklassens skull. Så länge England förblev en kolonialmakt skulle den engelska arbetarklassen aldrig kunna befria sig.

Marx och Engels gick aldrig in på några mer teoretiska resonemang om nationens väsen. De föraktade visserligen det de kallade ”Teutschthum” (”tyskhet”), den nationkonservativa tyska Blut-und-Boden-nationalismen där man hyllade det tyska folkets rasegenskaper och förkristna myter. Wagner var en fjant. Men de föraktade lika mycket Bismarck (”Pissmarck”) och hans idéer om ett stympat tyskt rike (utan Tysk-Österrike) där staten Preussen snarare än det tyska folket stod i fokus. De behövde inte heller spekulera i vad en nation egentligen var. Den iakttagbara verkligheten räckte fint. Är man inte bunden av fina men opraktiska dogmer kommer man ganska långt den vägen.

Kan man lära sig något av Marx och Engels idéer kring nationen från förrförra seklet? Inte jättemycket kanske. Situationen ser helt annorlunda ut idag. Men det finns i alla fall två saker som är viktiga och fortfarande ytterst relevanta: 1) Nationerna spelar roll. Oavsett vad vi tycker om dem så gör de faktiskt det. Önskedrömmar om att alla folk ska smälta samman i en stor gemenskap är kanske fina, men de förändrar inte fakta. 2) Det går inte att ha några allmängiltiga principer kring hur man bedömer nationella rörelser. Varje rörelse måste behandlas för sig. Man måste ta hänsyn till klasskampen. Ibland är nationella rörelser väldigt progressiva (som under den koloniala frigörelsen under 1900-talet), ibland är de väldigt reaktionära.

Sedan kanske man kan lägga till att det är fult att ljuga. Att kalla Marx och Engels idéer om nationerna ”kosmopolitiska” är rätt och slätt osanning. Sluta med det.

fredag 21 februari 2014

Prekariatet #3

Dags för den tredje och avslutande delen i min kritik av Guy Standings bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen.”

Standing kritiserar arbetsbegreppet. Han menar att vi måste skilja på jobb (dvs. förvärvsarbete) och arbete, som är ett vidare begrepp som innesluter massa viktiga och meningsfulla aktiviteter som människor sysslar med på sin fritid. Det är dags att sluta värdera jobbet så högt, på arbetets bekostnad. Fint så. Jag håller med. Men som vanligt saknar Standing varje spår av ekonomisk analys. Han problematiserar inte varför jobbet är så viktigt, inte bara som inkomstkälla utan även som identitetsskapare för individerna och som motor i det kapitalistiska systemet. Istället får vi en bild av att partiella reformer, t. ex. grundinkomst för alla medborgare skulle vara problemets saliggörande lösning.

Han menar nämligen att grundinkomst vore något att sträva efter. Om alla individer i ett land skulle få en blygsam inkomst som är helt garanterad skulle detta leda till mindre otrygghet och därmed bättre livsvillkor. Har går inte in i detalj på hur stor han tänker jag att denna grundinkomst ska vara. Ska den vara tillräckligt stor för att man ska kunna leva på den (om än blygsamt) eller är den bara ett litet tillskott? Den enda Standing säger är att storleken inte ska vara bestämd demokratiskt, utan korporativistiskt av intresseorganisationer (för prekariatet och andra).

Spontant kan jag känna viss sympati för Standings förslag. Visst vore det bra för många människor att ha en garanterad och villkorslös grundtrygghet. Men Standing går aldrig in på de problem som detta skulle föra mig sig. Skulle grundinkomst innebära sänka löner? Vad händer med könsmaktsordningen? Skulle detta innebära att fler kvinnor skulle trängas bort från arbetsmarknaden?

Standings förslag till en politik för prekariatet (vad han kallar ”en paradispolitik”) är mer än lovligt tunn. Mest är det faktiskt rena floskler. Som när han pratar om arbetarkooperativ (även om Standing kallar dem ”arbetskooperativ”, allt för att leda tankarna bort från arbetarklassen och arbetarrörelsen. Dessa är ju nämligen inte aktuella längre.): ”Den egalitära grundsynen har gått vidare. Staffettpinnen är på väg att plockas upp av prekariatet, en klass mot frammarsch i ett tertiärt samhälle där produktionsmedlen är nebulösa och skingrade, och ofta i arbetarnas ägo hur som helst.” (s. 254) Antingen lever jag eller Standing i en fantasivärld. Jag är nämligen fast övertygad om att ”produktionsmedlen” inte är det minsta nebulösa. Varken fabriker, kontor, transportmedel eller sjukhus och andra platser för vård, omsorg eller utbildning är det minsta nebulösa i den världs jag lever i. Tydligen är det annorlunda i Standings värld. Och att de skulle vara i arbetarnas ägo. Det var nytt för mig.

Det finns två grundproblem i Standings text: 1. Han saknar en analys av det kapitalistiska produktionssättet. 2. Han menar att prekariatet är en helt egen klass, skild från arbetarklassen. Jag tar upp den i tur och ordning.

Kapitalismen är ett ekonomiskt system vars drivkraft är skapande av vinst och därmed ackumulationen av kapital. Mekanismen som upprätthåller detta är konkurrensen. Det är inte kapitalisternas fria vilja, deras goda eller onda intentioner, som gör att de tvingas ackumulera, utan risken att bli utkonkurrerade. Men kapitalismen befinner sig inte i ett vakuum. Den är ”inbäddad” som modeordet lyder i ett politiskt system som kan förändra kapitalismen, åtminstone lindra dess konsekvenser. Men politikens makt över kapitalismen är inte totalt (inte kapitalismens över politiken heller). Man måste förstå hur den konkret existerande kapitalismen ser ut, vilka maktförhållanden som finns, för att kunna bedriva en politik inom dess ramar. Eller man kan välja att driva en politiken som syftar till att spränga kapitalismens ramar. Standing är inte revolutionär, utan nöjer sig med inomkapitalistiska reformer. Eftersom man inte förstår hur systemet fungerar blir dessa reformer helt godtyckliga. Han raddar upp några grejer som han tycker verka fräsiga: basinkomst, etiska regler inom olika yrken (detta är ett absolut måste!), omfördelning av inkomsterna av kapital, fullständig kommodifiering av arbetet.

Det sista är lite intressant, på sitt sätt. Under kapitalismen är arbetskraften, dvs. människors förmåga att arbeta en vara. När Standing pratar om kommodifiering handlar det emellertid inte om arbetskraften (eller ”arbetet” som Standing säger) är en vara eller inte, utan om den uppfattas som en sådan. Arbetet ska framledes alltså inte bara vara en vara, utan också uppfattas som en.

Den andra bristen: hans klassanalys. Det är alltså en grundläggande tanke att prekariatet eller något helt skilt från arbetarklassen. Det är en smula oklart hur dessa klasser förhåller sig till varandra. Rimligtvis är ju steget från att vara en fastanställd arbetare till att bli anställd i en ”prekär” form inte särskilt stor. Inte heller motsatsen. Men för Standing är prekariatet alltså en klass i vardande. En stabil klass, med stabila intressen som Standing själv kan utläsa.

Han nämner visserligen i förbigående att de traditionella fackföreningarna skulle kunna omvandlas till organisationer för prekariatet, men konstaterar utan att ens bry sig om att argumentera för saken att detta inte kommer att ske.

Ska vi tolka detta som att prekariatet ska driva klasskamp mot arbetarklassen? Eller kan prekariatet och arbetarklassen tillsammans driva prekariatets frågor? Standing pratar inte särskilt mycket om detta, men det verkar som om man räknar bort arbetarklassen helt och hållet. I hans värld (”den teritära världen”, gudbevars) är arbetarklassen tydligen borta från ekvationen.

Konklusion
Standing har rätt i att det finns människor som befinner sig i ”prekära” situationen, människor vars intressen de traditionella arbetarrörelseorganisationerna varit dålig på att företräda. Men han har fel när man ser prekariatet som framtidens progressiva klass och arbetarklassen som en förlegad och ointressant klass. Han har fel när han tror att prekariatet kommer att formera sig som en klass (Vad skulle vara prekariatets gemensamma nämnare som gör att de kan skapa kamporganisationer?). Han har fel när han tror att frigörelsen består i att ”uppvärdera” vissa saker, men samtidigt hålla fast vid det kapitalistiska systemet. Han har fel när han tror att vi är på väg in i en ny ”tertiärt” tid, vad detta nu skulle innebära. Han har fel när han tror att ”nyliberalismen” är problemens rot, snarare än det kapitalistiska systemet.

I stället för Standings uppgivna och frasradikala idealism måste arbetarrörelsen skärpa sig och skapa organisationsformer som motsvarar dagens klasskampssituation. Vi måste fortsätta att kämpa för allas rätt till arbete, för en generell välfärd, för arbetarnas maktövertagande. I den kampen står ”proletariat” och ”prekariat” sida vid sida, helt oavsett vad förvirrade akademiker med hemmasnickrade teorier vill få oss att tro.

måndag 17 februari 2014

Marx och Engels brevväxling #5 1868-1871

År 1868 hade Kapitalets första band alltså kommit ut. Det är först nu som Engels verkligen får inblick i vad Marx sysslat med i British Museums bibliotek. Det är således först nu som de mer ingående diskuterar Kapitalets innehåll. Engels tycker att boken är jättebra, men kommer ändå med viss kritik. Och Engels är nog den ende person vars kritik Marx lyssnar på. Resultatet blir att Marx ändrar framställningen i början av boken. Den version som vi brukar läsa nu för tiden är ju inte 1867 års version, utan den som användes av Marx i bokens andra upplaga. Detta är Engels förtjänst.
Ibland skriver de också om Kapitalets andra bok. Men det går även långa perioder när de inte berör denna. Vi vet ju att Marx fortsatte att fila på denna bok ändå till sin död (eller fram till åtminstone 1882), men kanske var det så att varken han eller Engels verkligen trodde att den skulle komma ut.
Som ett kuriosum kan nämnas att en kompis till Marx blivande svärson, Lafargue, under en resa i Sverige upptäckte att Kapitalet omtalades mycket i landets högre kretsar. Marx uttrycker visst tvivel på denna uppgift. (1868-09-19)
Engels, som ju har arbetat i Manchesters bomullsindustri i nästan två decennier, har nu kommit fram till en punkt då han äntligen kan lämna förvärvsarbetet. Han går förstås inte lottlös som den kapitalist han är. Tvärtom är det först nu när han lämnar företaget som hans ekonomi blir riktigt bra. Han firar genom att lova Marx ett årligt apanage på 350 pund. Här kan man göra jämförelser för att se hur mycket pengar detta var: http://www.victorianweb.org/economics/wages2.html. Det motsvarade alltså mer än vad en brittisk officer i Indien tjänade, eller tre årslöner för en ingenjör. Marx tackade och tog emot, men lyckades inte hushålla med pengarna. Med ojämna mellanrum fick Engels skjuta till extrapengar. Det var ju trots allt inte gratis att leva, helst om man hade en familj och således absolut behövde betala för hushållerska, danslektioner, kurortsvistelser osv.
I samband med Engels avveckling av engagemanget i bomullsindustri passade han också på att flytta från Manchester till London. Detta var väl trevligt för honom, men tråkigt för oss. För från 1870 slutar Marx och Engels regelbundna brevväxling. De skriver nu bara brev till varandra när den ene av dem är på resande fot. Vilket de inte är jätteofta.
Mot slutet av 1868 började en ny fiende framträda inom Internationalen: Michail Bakunin. Marx och Engels hade träffat honom redan under revolutionen 1848/49. När Marx träffade honom igen på 1860-talet fick han i förstone ganska positiva intryck. Men nu var det slut på det positiva. I egenskap av panslavist, alltså idén om en gemenskap mellan alla slaviska folk, såg Marx honom som ett verktyg i Rysslands tjänst. Och Ryssland var den största fienden till allt framsteg i Europa. Engels förlöjligade Bakunins strävan att upplösa könsskillnaderna. (Detta är en fråga där Bakunin kraftigt skiljde sig från Proudhon. Denne såg nämligen kvinnorna som lägre stående än männen, närmare bestämt som 8/27 av männen värde.)
I den politiska taktiken förordade Marx oftast måttfullhet. Han hade kanske blivit en smula mindre revolutionär med åren. Visst trodde han fortfarande på revolutionen, men inte på samma direkta sätt som i sin ungdom. Att ställa omöjliga krav var ingen bra kampmetod.
En fråga som engagerar främst Engels är Irland. Hans livskamrat Lizzie Burns var irländska och aktiv i kampen för ett fritt Irland. Även Marx döttrar tog denna kamp till sina hjärtan. Engels planerade en ambitiös bok om Irland och samlade mycket material, men lyckades aldrig slutföra den. Marx och Engels konstaterade att den engelska arbetarklassen aldrig kunde bli fri innan Irland hade befriats. De betonade som alltid vikten av nationernas frihet och centralisering.
Och a propos frågan om nationen. Marx och Engels hade ju hela sina liv drömt om ett enat Tyskland. Och nu hade den frågan blivit mer aktuell än någonsin. Det fransk-preussiska kriget blev ett nationellt krig för tyskarna. Som vi vet slutade kriget med det franska kejsardömets kollaps, Pariskommunen och Tysklands partiella enande under preussisk ledning. Marx och Engels diskuterade förstås kriget ingående. De menade att det var ett legitimt försvarskrig för Preussen/Tyskland så länge det fördes på tysk jord, och så länge preussarna/tyskarna inte ställde territoriella krav på Frankrike. De var emot annekteringen av Elsass och Lothringen, och konstaterade att mycket riktigt att denna skulle leda till framtida konflikter mellan Tyskland och Frankrike.
De var självklart inte nöjda med det tyska kejsardöme som skapades, men samtidigt såg de övervinnandet av ”småstateriet” som ett steg framåt. I ett enat Tyskland skulle arbetarrörelsen kunna växa, och klasskampen kunde bli tydligare när den nationella frågan var löst. Bl. a. välkomnade de valet av arbetarrepresentanter till den tyska riksdagen.

Marx och Engels brevväxling #4 1863-1867

1864 dog Lassalle till följderna av en duell. Nu kunde Marx kosta på sig några positiva ord om honom: ”Han var ändå en av den gamla stammen och en fiende till våra fiender.” (1864-09-07). Men trots allt förblev kampen mot Lassalles efterföljare viktig, kanske ännu viktigare än tidigare.
På hösten 1864 grundades nämligen Internationella arbetarassociationen (”Första internationalen”). Marx deltog från början och fick ledande funktioner. Därmed var han åter insyltad i politiken, med alla dess intriger. Internationalen var en heterogen sammanslutning från början till slut. Där fanns brittiska fackföreningar, franska anarkister, tyska lassalleanhängare, och, förstås, Marx och Engels. Marx satt i styrelsen och påverkade Internationalens politik, bl. a. genom sin berömda Inaugraladress. Men faktum kvarstod: Marx och Engels inflytande var begränsat. De var ganska isolerade från händelserna på kontinenten genom sin exil i England. Deras främste anhängare i Tyskland var Wilhelm Liebknecht, en person som de bara hade förakt till övers för. Han var aktiv och grundade både tidningar och organisationer, men Marx och Engels var aldrig nöjda med honom. Bland annat hade de helt andra åsikter än honom om vikten av att skapa ett enat Tyskland. Liebknecht flörtade istället med de sydtyska borgare som ville ha kvar de tyska småstaterna. För Marx och Engels däremot var skapandet av en centraliserad tysk nationalstat grundläggande. Innan denna var skapad skulle tysk arbetarrörelse aldrig kunna fokusera på klasskampen.
Det andra stora ämnet i brevväxlingen var förstås Marx’ stora bok – Das Kapital. Efter åratal av fördröjning lyckades Marx till slut år 1867 skriva klart första boken. Och nu blev han helt plötsligt väldigt otålig. Han uttryckte upprepade gången sin förbittring över att förläggaren, Meissner i Hamburg, dröjde i flera veckor för länge med att skicka över skriftens korrekturark till Marx i London.
Men till slut kom ju boken verkligen ut. Nu återstod att göra folk uppmärksamma på den. Inte heller detta gick särskilt strålande. De fåtaliga tyska kontakterna (främst förläggaren Meissner och Wilhelm Liebknecht) gjorde inte sitt jobb enligt Marx. Det blev Engels som fick försöka prångla ut recensioner i pressen. Några tidningar tog verkligen in recensionerna, men på det hela taget rönte boken inte den uppmärksamhet som Marx och Engels tyckte att den förtjänade. Och de som verkligen uppmärksammade boken fattade ju ingenting!
Marx hälsa och ekonomi var som vanligt vacklande. När Wilhelm Wolff, mannen som Marx dedicerade första bandet av Kapitalet till, dog, fick Marx det mesta av arvet. Men även om det inte var småpengar det rörde sig om (824 pund, 14 shilling och 9 pence för att vara exakt) var Marx snart på bar backe igen. Enligt http://www.measuringworth.com/ motsvarar denna summa 64.700 pund i 2011 års värde, eller 1.276.000 pund om man räknar ”purchasing power”.
Vad beträffar Marx hälsa dominerades denna av leverbesvär och karbunklar. Marx skriver ibland ganska öppenhjärtigt om dessa och hur han experimenterar med att skära upp dem och vad som händer då. Engels tycker att Marx ska ta arsenik mot sina besvär, något som Marx ibland gör, men denne föredrar ändå kurer som innebär att man dricker vin. Eller att man åker till kusten och njuter av bad och havsluft. 1800-talets läkarvetenskap föreslog ibland metoder som känns en smula främmande idag.
Internationalen och Kapitalet dominerade alltså brevväxlingen (vid sidan av Marx hälsa och ekonomi). Men de båda dioskurerna berörde också en rad andra ämnen. De diskuterade naturvetenskap, språkvetenskap, militärvetenskap, historia osv.

torsdag 13 februari 2014

Prekariatet #2

Kort summering: Guy Standing hävdar i sin bok ”Prekariatet: den nya farliga klassen” att personer som inte har en fast anställning och som därmed inte har tillgång till alla de förmåner och tryggheter som en sådan medför tillhör något som han kallar ”prekariatet”. Prekariatet är en egen klass (en av sju klasser) skild från arbetarklassen. Från 1970-talet har arbetsmarknaden avreglerats i enlighet med nyliberal ideologi, något som fört med sig att prekariatet växt i storlek. Dessutom finns det något diffust i bakgrunden som Standing kallar ”globaliseringen” som på ett något mer oklart sätt har ett finger med i spelet.

Standing går nu vidare i sin analys med att berätta för oss vilka som tillhör prekariatet och vad de sysslar med. Alltså inte i första hand vilka arbetsuppgifter eller arbetsvillkor de har, utan snarare hur deras livsstil ser ut. ”De unga utgör huvuddelen av världens urbana nomader, kringjäktande mellan offentliga platser, från internetcaféer till andra tänkbara kombinerade rum för arbete och lek.” (s. 121) Jo, exakt så är det. Eller också inte alls.

Standing har en tendens att basera sin beskrivning på anekdotisk evidens. Ibland refererar han visserligen till empirisk forskning, men oftast tycks han spekulera helt fritt och obundet av något som trist som den verkliga verkligheten.

En fråga som Standing tar på stort allvar är den s. k. ”pensionbomben”. Om medellivslängden ökar (och det gör den ju) och pensionsåldern hålls konstant kommer fler människor att behöva försörjas av dem som är i arbete. Visst, så är det ju. Men så länge vi har arbetslösa och så länge de välbärgade kan öka sin konsumtion är detta knappast något problem. Effektiviseringar och omfördelning skulle med lätthet kunna fixa biffen, utan att arbetarna behöver arbeta längre eller mer. Men sådant tar Standing inte upp. Istället ser han ett framväxande prekariat även bland de äldre. Människor, som när pensionsystemet (som var en del av industrisamhället, ett samhälle som vi enligt Standing inte längre lever i) försämras, tvingas ut på arbetsmarknaden igen. Det är en smula oklart om även dessa äldre hänger på internetcaféer dagarna i ända.

Visst är det sant att högern (och i detta fall får tyvärr socialdemokratin räknas in i högern) attackerar pensionssystemet genom att anföra myten om pensionsbomben. Och det är sant att en del äldre tvingas fortsätta arbeta för att dryga ut pensionen. Men det slutsatser som Standing drar att detta är inte särskilt intressanta eller trovärdiga. Exempelvis hävdar han (tydligen på fullt allvar) att yngre personer under ”industrialismen” inte behövde ta hand om de äldre, eftersom de ändå dog och om de mot förmodan skulle överleva var deras krav ändå så låga. Säg de till alla kvinnor som under industrialismen århundrade tvingats ta hand om åldrande föräldrar. Men som sagt: verkligheten är ett mindre intressant studieobjekt för Standing.

Efter att ha berört frågan om det geografiskt rotade prekariatet kommer Standing in på migranterna. ”Den ursprungliga nomaden visste inte vart han eller hon var på väg eller varför.” (s. 137) Det fanns alltså en gång människor som flyttade runt utan att veta varför. ”Spännande” teori. Men dagens migration ser annorlunda ut. Den skiljer sig nämligen på sju (inte sex, inte åtta, utan sju. Verkar vara ett heligt tal för Standing) sätt från tidigare migrationer. Och jag lovar, ni vill inte veta och behöver inte bry er om vilka dessa sju sätt är.

Standing diskuterar problemet med invandring ganska ingående. Hur billig arbetskraft från fattiga länder rör sig över gränserna och skapar sämre anställningsvillkor även i de rika delarna av världen. Han tycks se detta som en nödvändighet. Han diskuterar inte varför gränserna öppnats, eller vilka konsekvenser det skulle få om man stängde dem.

Dessa migranter (oavsett om de flyttar över statsgränser eller rör sig inom ett land) kommer aldrig att bli arbetarklass (enligt Standings defintion). I stället är de dömda att för evigt förbli i prekariatet.

En sak som Standing diskuterar och som faktiskt är relevant är frågan om hur den generella välfärden monteras ned och ersätts av behovsprövade bidrag. Det är kanske inte så mycket nytt han anför, men han ger i alla fall argument för varför det är viktigt att försvara den generella välfärden. Om det främst är medelinkomsttagare som beskattas, men det enbart är fattiga som får bidrag kommer systemet att betraktas som orättvist. Om de fattiga dessutom har en annan hudfärg än skattebetalarna kommer rasism att uppstå.

Ändå är Standing positiv till fri rörlighet.

(Fortsättning följer)

tisdag 11 februari 2014

Skillnaden mellan mervärde och profit

Fick en fråga från en studiecirkel om vad som skiljer begreppet ”mervärde” och ”profit” (eller ”vinst”) i Marx ekonomikritiska teori. Ska försöka komma med någon form av svar.
I Kapitalets första bok analyserar Marx den kapitalistiska produktionsprocessen. Kapitalismen är ju ett system vars mål och drivkraft är jakten på vinst. Konkurrensen säkerställer att varje enskild kapitalist, i det långa loppet, måste gå med så stor vinst som möjligt.
Men Marx dyker ner under ytan och ställer inte bara frågan varför kapitalisterna måste få vinst, utan även vad är vinst? Hur uppkommer den?
Marx menar att vinsten (eller profiten som han säger) är ett ytligt, fenomen. En sak vi direkt kan se. Det räcker med att titta på ett företags bokslut så ser vi siffran. Men vi ser inte hur vinsten uppkommit. Somliga borgerliga ekonomer hävdar att vinsten bara beror på att ett företag lyckats köpa saker billigt och sälja dem dyrt. Marx menar att ett enskilt företag självklart kan göra så, men att det för kapitalismen som helhet inte skulle fungera. Det en vinner förlorar ju en annan om det bara handlar om att köpa billigt och sälja dyrt.
Istället menar han att det finns en underliggande mekanism. För att förstå denna inför han begreppet ”värde”. Värdet är osynligt. Dess ”substans” är från början okänd. Dess form är penningen. Det finns alltså en osynlig, okänd substans som gör att pengar får dess värde. Marx menar att det är arbetet som är denna substans. En varas värde beror alltså på hur mycket arbete som är nedlagt i den. (Självklart blir en vara inte mer värd bara för att man arbetar länge och ineffektivt med den. Marx tänker sig genomsnittliga produktionsvillkor. Och självklart är en vara som ingen vill köpa värdelös, oavsett hur mycket arbete som är nedlagd i den.)
Men för att underlätta förståelsen kan vi låtsas att varje vara har ett värde som beror på hur mycket arbete som är nedlagd i den. I verkligheten är saken mer komplex, men man måste börja med vissa förenklingar för att sedan komma vidare.
Marx är noga med att betona att värdet aldrig framträder som arbetstimmar, utan bara som pengar. Vi kan inte se på en vara på marknaden hur många timmars arbete som finns i den, vi ser bara dess prislapp. Och priset är bestämt av marknadens regler (utbud och efterfrågan), och inte direkt av arbetstiden.
Låt oss ta en titt på hur ett företag gör för att få profit. Vi tänker oss ett företag som ägnar sig åt någon form av produktion. Kanske köper man på ett år in det som Marx kallar ”produktionsmedel”, alltså lokaler, maskiner, råvaror osv. för 100 miljoner kronor. Samma år anställer man arbetare vars lön blir 50 miljoner kronor. Summa 150 miljoner. Man producerar någon fräsig produkt, och lyckas sälja den på marknaden för 200 miljoner. Profiten är alltså 50 miljoner. Det syns inte varifrån vinsten kommer. Företaget gör ingen skillnad på kostnader för produktionsmedel och kostnader för arbetskraft. Profitkvoten i procent av hela det satsade kapitalet (och det är bara så man räknad) blir 50 miljoner / 150 miljoner, alltså 33%. En hygglig vinst.
Hade företaget motsvarat kapitalismen i dess helhet hade vi kunnat se hur mervärdet uppkom. De 100 miljoner som produktionsmedlen kostade skulle i så fall vara en kostnad för tidigare nedlagt arbete. Detta arbete förs över till de nya varorna. De 50 miljoner som går till löner förs dock inte över. Dessa pengar går till arbetarna, och dessa kan köpa grejer de behöver för dem. Men arbetarna har också skapat ett värde av 100 miljoner kronor. Detta värde kommer ur arbetets egenskap att vara värdets substans. Summa 200 miljoner (100 miljoner överfört värde, 100 miljoner nyskapat värde). Kapitalisten har dock bara betalat 50 miljoner för det. Arbetarna har blivit utsugna.
Men ett enskilt företag motsvarar inte kapitalismen i dess helhet. Varje företag konkurrerar med andra. Och skulle ett företag lyckas gå med så mycket som 33% vinst på ett år, skulle andra företag försöka ta sig in i samma bransch och tillverka en lika fräsig produkt. Detta skulle leda till att vinsten minskar (enligt lagarna och tillgång och efterfrågan). Arbetarna skulle fortfarande producera lika mycket värde, men ändå skulle vinsten i detta bransch minska. Och mervärdet skulle förbli osynligt.
Det genereras olika mycket mervärde i olika branscher. Men ändå finns det en tendens till att vinsten (i procent av det satsade kapitalet) är ungefär lika hög. För kapitalet är alltid rörligt och flyttar sig från områden med låg vinst till områden med hög vinst. Men den totala vinsten i hela samhället är alltid lika med det totala mervärdet.
Men om mervärdet och profiten inte hänger ihop direkt utan bara indirekt, varför behövs då begreppet mervärde? Under 1970-talet fanns det vissa svagbegåvade men matematiskt intresserade marxistiska ekonomer som trodde att värdebegreppet skulle användas för att förklara prisernas storlek. De kom efter viss möda fram till att priserna kunde förklaras utan värdebegreppet. Detta är så otroligt självklart att det är helt omöjligt för mig att förstå man ens brydde sig att räkna på saken.
Nej, värde är inte ett begrepp för att förklara prisernas storlek. Det är ett begrepp för att förklara kapitalismens inre dynamik. För att förklara hur marknadsekonomi överhuvudtaget är möjlig, hur det kommer sig att den fungerar hur det gör, och vad pengar är för något. För i förbigående sagt: borgerliga ekonomer har ingen aning om vad pengar är. Och det är lite konstigt, med tanke på att pengar ändå är ganska centralt i en marknadsekonomi.

måndag 10 februari 2014

Dogmen om produktivkrafternas primat

I marxistisk samhällsteori spelar ju ekonomin en central roll. Hur människorna tillfredsställer sina behov av mat, värme, kultur osv. anses påverka hela samhället. Olika samhällen är organiserade på väldigt olika sätt, och detta beror bl. a. vilken sorts produktion om dominerar. Vårt samhälle är kapitalistiskt, dvs. en marknadsekonomi som förutom varuutbyte kännetecknas av att en klass (kapitalisterna eller bourgeoisin) äger produktionsmedlen (dvs. det som behövs för att producera, exv. fabriker, kontor, råvaror, apparater av olika slag) och en annan klass (arbetarklassen eller proletariatet) arbetar i utbyte mot en lön i pengar. I förbigående kan sägas att marknadsekonomi och kapitalism är samma sak – det är otänkbart med en marknadsekonomi utan uppdelning i kapitalister och arbetare.

I sitt berömda förord till skriften ”Till kritiken av den politiska ekonomin” (1859) beskriver Marx på cirka en sida sin historieteori i extremt komprimerad form. Han säger rakt ut att det rör sig om en ”ledtråd”, alltså inget som ska tolkas alltför bokstavligt. Men det är ändå vad många människor gör.

Marx skriver i förordet att relationen mellan människor i produktionen (”produktionsförhållandena”) beror på hur produktionen sker (hur ”produktivkrafterna” ser ut). Är man dogmatisk kan man tolka detta som att vissa produktivkrafter leder till vissa produktionsförhållanden. Och detta är en tolkning som Marx ibland understödjer. På ett annat ställe skriver han att ”Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister” (ur Filosofins elände).

Om detta vore bokstavligt sant vore varje form av klasskamp onödig. Istället skulle vi försöka hitta på nya sätt att producera, som i sin tur skulle leda till nya relationer mellan människor.

På Marx' tid befann sig kapitalismen fortfarande på ett väldigt primitivt stadium. Som den vetenskapsman Marx var kunde och ville han inte förutse framtiden, utan nöjde sig med att försöka förstå vad som var i görningen. Men som politiskt aktiv kommunist var han ändå optimist. Han trodde att arbetarklassen skulle vara förmögen att organisera sig till en politisk kraft som skulle krossa det kapitalistiska systemet. Den reformism som kom att dominera åtminstone västeuropeisk arbetarrörelsen under 1900-talet kände han inte till.

Marx syn på samhällsförändring och då inte minst revolutioner var präglad av den tid han levde i. Franska revolutionen 1789 och de revolutionsförsök som ägde rum i stora delar av Europa 1848 (där Marx aktivt tog del) var vägledande i hans syn på hur revolutioner fungerar. Han såg 1848 års revolutioner som ett förebud till arbetarklassens framgångsrika erövring av den politiska makten. Och denna erövring skulle kunna komma väldigt snart, kanske redan i samband med närmaste ekonomiska kris.

Vad har detta med produktivkrafter att göra?

Marx var på många sätt väldigt positivt inställd till kapitalismen. Han såg dess enorma produktionsökningar som en förutsättning för ett ”frihetens rike” där människor kunde leva i välmåga. I så måtto var produktivkraftsutvecklingen ett nödvändigt villkor för socialismen. Men var det ett tillräckligt villkor? Ingalunda. Han menade sig visserligen se en motsättning mellan produktionens storskalighet och planeringsbehov å ena sidan och kapitalismens oplanerade kaos å andra sidan, men kapitalismen är ett väldigt dynamiskt system som har förmåga att lösa de problem som den själv skapat. (Marx använder ofta ordet ”skranka” i betydelsen ett hinder som är möjligt att övervinna).

Det hjälper alltså inte att rulla tummarna och hoppas att kapitalismen ska gå under p.g.a. produktionens förändring. Det krävs klasskamp, både var att göra arbetarna medvetna om sin styrka och för att få dem att göra revolution.

Man kan ha åsikter om Marx teori. Hans kritiska analys av kapitalismen i Das Kapital är väldigt komplex, fylld av motsättningar, tankar som inte är färdigutvecklade och i vissa delar helt enkelt förlåldrad. Men det hjälper oss att förstå det samhälle vi lever i. Jag skulle säga att den t.o.m. är mer aktuell idag än under Marx tid. I Das Kapital möter vi inte en bild av ett samhälle som håller på att gå under. Marx är nog med att betona att kapitalismen kan gå under, han tror själv att den kommer att gå under. Men ingenstans skriver han att den måste göra det.

Ändå finns det fortfarande några (de är inte många) ”marxister” som tror att kapitalismen kommer att avskaffa sig själv. Detta kan ske på olika sätt. Somliga tror att kapitalismens ständiga krisande kommer att leda till att systemet brakar ihop av sina egna inre motsättningar. Vi kan vara helt förvissade om att det inte kommer att ske. Är det något 1900-talet lärt oss är att kapitalismen är väldigt skicklig på att överleva. En kris i kapitalismen behöver inte vara en kris för kapitalismen. Och skulle det bli alltför stora problem kan statens politiska makt alltid ryka ut till kapitalismens räddning.

Andra tror att produktivkrafternas utveckling kommer att göra kapitalismen omöjlig eller överflödig. Det är en smula oklart hur detta skulle gå till. Den direkta anledningen till att jag skriver dessa rader är ett tweet från Johan Lönnroth som lyder: ”kapitalismen avskaffar sig för att den alltmer kommer i motsättning till moderna produktivkrafter som gynnar arbetarmakt”. Tänk om det ändå vore så! Kapitalismen ”avskaffar” sig själv! Tyvärr stämmer detta ju inte alls överens med verkligheten. ”Moderna produktivkrafter” kännetecknas inte av att de gynnar arbetarmakt – tvärtom. Det är t.o.m. ofta så att en viktig anledning till att införa nya produktionsmetoder är att minska arbetarnas makt över produktionsprocessen.

Långt in på andra hälften av 1900-talet bedrevs mycket produktion (även i stora fabriker eller varför inte på de stora varven) ganska hantverksmässigt. Det behövdes yrkesskickliga arbetare för att hantera råvarorna. Denna yrkesskicklighet var inget man kunde lära sig på skolbänken. Det tog tid att lära sig hur man skulle göra. Men så kom datoriseringen. Mycket av den kunskap och de färdigheter som tidigare fanns hos de enskilda arbetarna flyttades över till datorerna med hjälp av specialister såsom ingenjörer, programmerare och naturvetare. Arbetarnas makt minskade. De blev ännu mer än tidigare maskinernas tillbehör. Visst kom nya grupper arbetare och tjänstemän med nyckelkompetenser och därmed makt över produktionen. Men även dessa grupper förlorade efterhand sin makt. En skicklig programmerare kan förvisso bli oumbärlig i ett projekt, helst om han eller hon väljer att koda på ett sätt som är svårtolkat för en utomstående, men i princip är varje specialist utbytbar.

Samma sak inom den s.k. ”tjänstesektorn”. Arbeten som tidigare fordrade kompetens hos de enskilda anställda blir alltmer strömlinjeformade. Kapitalismen gör vad den kan för att avskaffa arbetsutgifter som är möjliga att monopolisera för en viss grupp anställda.

Vi ser väldigt tydligt konsekvenserna av denna ”avkvalificering” av arbetarklassen. Företagen behöver inte längre tänka långsiktigt kring de anställda. I stället kan de hyra in folk via bemanningsföretag, låta människor jobba deltid eller vägra teckna tillsvidareanställningar. Hade Lönnroths tes varit sann vore en sådan utveckling omöjlig.

Slutsats: om ”moderna produktivkrafter som gynnar arbetarmakt” skulle leda till revolution borde revolutionen ägt rum för länge sedan, när produktionen var mer beroende av skickliga arbetare och definitivt inte nu när motsatsen är fallet.

Men om man inte vill ha någon klasskamp, om man tror eller vill att kapitalismen kommer att avskaffa sig själv och om man inte bryr sig om hur verkligheten ser ut, ja då är det förstås en behaglig teori.