onsdag 11 december 2013

Vad är pengar?

Journalisten Andreas Cervenka (känd från Svenska Dagbladet) har skrivit en bok med den lovande titelt "Vad är pengar?" (Natur och kultur, 2012). Titeln låter lovande. Det är ju en av de stora bristerna med den gängse nationalekonomin, att den inte bryr sig om pengar. I den vanliga mikroekonomin antas en simpel bytesekonomi vara grunden och pengarna bara ett fiffigt sätt att förenkla bytet ("minska transaktionskostnaderna"). Man struntar helt i vad pengar är och vilka deras funktioner i ekonomin är.

När man studerar pengar i makroekonomin är man mest intresserad av penningmängder och pengars omloppshastighet. Men frågan "Vad är pengar?" ställs inte.

Så var säger Cervenka. Besvarar han sin egen fråga? Nej, det gör han inte. Hans bok handlar överhuvudtaget inte om vad pengar är. Han skriver visserligen en del om hur pengar kan skapas ur tomma intet av banker och att vi inte kan lita på pengars värde. Längre än så kommer han inte.

Det är då pengar?

Alla som någonsin befunnit sig i en marknadsekonomi vet att pengar är centrala. Med tillräckligt mycket pengar på fickan kan man köpa vad man vill, och t.o.m. vem man vill. Pengar är makt. Vi jagar pengar, oroar oss för pengar. Vissa skryter om hur mycket pengar de har, andra tycker att det är fult att ens prata om pengar. Pengar berör oss. Pengar påverkar oss inte enbart som individer. Hela ekonomin styrs av pengar. Detta är marknadsekonomins utmärkande drag. Andra ekonomiska system styrs på andra sätt. En ekonomi av småbönder styrs av traditioner, behov och naturkrafter. En demokratisk planekonomi styrs av människors kollektivt fattade beslut. Men en marknadsekonomi styrs alltså av pengar.

Kanske är det därför som markandsekonomins försvarare inte vill prata om vad pengar är. Tror man att pengar är något naturligt och självklart, något som inte ens behöver förklaras, kan det förefalla som om marknadsekonomi är något naturligt och självklart. Vilket det inte är.

Men vad är pengar då?

Enkelt uttryckt är pengar värdets självständiga form. För att förstå detta måste vi ta några steg tillbaks.

I alla mänskliga samhällen måste de mänskliga behoven tillfredsställas. Detta gäller såväl evigt mänskliga behov av mat, kläder, skydd mot vädrets makter osv., som alla mer eller mindre tillfälliga behov av andra saker. I alla samhällen finns också någon form av arbetsdelning - alla kan inte göra allt. Detta medför att människor inte konsumerar enbart de produkter som de själva producerat, och att det således måste finnas någon mekanism som fördelar produkterna mellan samhällets olika individer.

Det enklast tänkbara samhället utgörs av en självförsörjande bondgård. I verkligheten har det inte funnits några helt självförsörjande bondgårdar, men det har funnits gårdar där en mycket stor del av produktionen konsumeras av gårdens invånare. På en sådan gård finns det är arbetsdelning som huvudsakligen baseras på tradition och beprövad erfarenhet. Kvinnor ägnar sig åt vissa sysslor, män åt andra. Gårdens ägare har andra uppgifter än drängar och pigor. Produktionens resultat fördelas också enligt traditionen. Det finns inget behov av pengar och allt som sker är genomskinligt. Man ser tydligt vem som gör vad, och varför. Finns det något som behöver göras och någon som kan göra det, gör den personen det. Lätt som en plätt.

Men en marknadsekonomi fungerar på helt andra sätt. Produktionen sker inte för att direkt tillfredsställa mänskliga behov, utan för att kunna säljas för en vinst på marknaden. Det är vinstmekanismen som leder till att produktion överhuvudtaget sker. Och vinsten mäts i pengar. Det betyder att det mycket väl kan finns mänskliga behov som skulle kunna uppfyllas med de tillgängliga resurserna i ett samhälle, som som förblir ouppfyllda bara för att det inte går att skapa vinst genom att uppfylla dem.

Pengar är inte bara ett neutralt verktyg för att underlätta cirkulationen, utan hela ekonomins centrala drivkraft. Och att avskaffa pengarna går inte. Det är nämligen inte pengarna som är roten till marknadsekonomin, utan de är bara ekonomins motor.

I en varuekonomi (marknadsekonomi, kapitalism. De tre begreppen är synonyma. Och, nej, det finns inget sådant som en icke-kapitalistisk marknadsekonomi.) förs alltså produkterna ut på marknaden. I princip är varje producent helt autonom. Ett företag producerar prylar eller tjänster, men det är först när dessa prylar och tjänster kan säljas för pengar som företaget uppnått sitt mål. Det är alltså genom pengar som de olika företagen agerar gentemot varandra. De samhälleliga relationerna mellan människor antar alltså penningens form.

Pengar luktar inte. Man kan inte se på pengar varifrån de kommer. De är helt anonyma. På marknaden är vi alla bara innehavare av pengar eller varor. Vem vi är spelar ingen roll. Den som har större behov får inte mer för sina pengar än den som har mindre behov. Marknaden tar inte hänsyn till person, bara till plånbokens tjocklek.

Pengar kan mycket väl "skapas" av stater och riksbanker genom att trycka sedlar. Men pengar kan lika gärna "skapas" genom bankernas krediter, eller på många andra sätt. Det är inget konstigt med detta. Det är nämligen pengarnas form (dvs. deras egenskap av att vara värdets självständiga form, att vara den allmänna ekvivalenten med vilken alla andra varor/tjänster kan köpas) som gör dem unika, inte deras innehåll.

Men med ojämna mellanrum kollapsar penningsystem. Krediter visar sig vara värdelösa. Och i sådana situationer måste staten gå in och säkra de stora bankernas värden. Detta är nödvändigt. Kollapsar bankerna så kollapsar ekonomin, och det kan vi inte tillåta.

Visst kan man lindra symptomen genom att lagstifta om bankernas skyldigheter. Men själva grundproblematiken med valuta-, kredit- eller finanskriser är inneboende i marknadsekonomin. Marknadsekonomin är nämligen synnerligen krisbenägen. Men det är också ganska skicklig på att övervinna kriser, och det finns inget som säger att kapitalismen kommer att kollapsa som system p.g.a. sina kriser.

fredag 6 december 2013

Tankar efter ett seminarium

Har varit på seminarium idag. Mats Lindberg (f.d. Dahlkvist) fick berätta lite om sin syn på Marx och det nya förord till Kapitalet som han skrivit. En panel bestående av Sven-Eric Liedman, Johan Lönnroth och Per Månson fick diskutera och kritisera, under ledning av seminariets ordförande Håkan Thörn. Seminariet var välbesökt och fick flytta till en större lokal. Räknade inte besökarna, men det kan ha varit 60 pers eller så.

Jag ska väl erkänna att det var med en skräckblandad förtjusning jag kom till seminariet. Å ena sidan är Lindbergs doktorsavhandling "Att studera Kapitalet" riktigt bra. Den har format min syn på Marx' ekonomikritik och står sig även i en internationell jämförelse. Å andra sidan är uppställningen med fem grånade akademiker, vars främsta insatser inom den marxistiska forskningen ligger flera decennier tillbaka i tiden inte direkt framåtsyftande. Jag hade väntat mig en diskussion där de senaste årens livliga ekonomikritiska debatter lyste med sin frånvaro, och där gamla övervunna perspektiv dominerade. Och jag får nog säga att jag fick rätt i det.

Lindberg beskrev i sin inledning hur olika generationer tolkat Marx olika och hur Marx text överlagrats av ideologisk bråte. Jag håller med. Och med detta perspektiv hade det kanske varit intressant att få höra lite från olika generationer Marx-läsare och inte bara män i övre medelåldern och uppåt. Lindberg varnade för dogmatiska läsningar av Marx. Dessa förekommer förstås fortfarande, men har väl ändå blivit tämligen marginaliserade på senare år. Det känns lite konstigt att göra så stort nummer av att Marx befinner sig långt från marxismen-leninismen av sovjetiskt stuk. För det är väl få som tror det idag? Liedman chockade lite grann genom att berätta att det faktiskt var längesedan Berlinmuren föll och Sovjetväldet kollapsade. Om 1970-talet varit grundläggande för ens politiska och teoretiska ställningstaganden (vilket jag misstänker att det varit för Lindberg, Månson och Lönnroth) är detta kanske något nytt. För oss som är lite yngre är uppgörelsen med marxismen-leninismen sedan länge slutförd.

Men på det hela taget håller jag med om vad Lindberg anförde. Marx' teorier som politisk ideologi har blivit föråldrade. Japp, det skriver jag under på. Men hans samhällsvetenskapliga teorier har fortfarnade mycket att ge. Japp, så är det.

Sven-Eric Liedman presenterade sin bild av Marx genom att berätta kortfattat om sitt arbete med en Marx-biografi. Han har "gett sig fan på att läsa allt Marx har skrivit. Och det tar tid, men läser man 300-400 sidor om dagen så". Det är utan tvekan uppfriskande att Liedman fortsätter att verkligen läsa Marx. Han refererade lite till Marx artiklar i New York Daily Tribune om situationen i Indien, Persien, Kina osv. och jämförde dem med dagens globalisering. Ett kul kuriosum är att Liedman har svårt att få bibliotekarierna på Göteborgs universitets bibliotek att komma upp med rätt band av MEGA, ett problem som jag själv har allt för ofta. (Och jag känner att jag just passerade gränsen när nördighet inte längre är charmigt, utan bara autistiskt.)

Jag håller väl med om det mesta Liedman sa också. Han nämnde att Marx hade en mer strukturell syn på kapitalismen, under det att Engels fört in "utvecklings"-perspektiv som kan närma sig det deterministiska.

Lönnroth började med att ursäkta sig att han skulle läsa innantill, eftersom han "är van att bli mosad i den här sortens församlingar". Men han blev väl inte direkt mosad. Alla höll god min när han började berätta om vad Marx skulle tycka om marknadsekonomi om han hade levt idag. När Liedman använder metoden att läsa gamla Marx-texter använder Lönnroth metoden att fantisera om vad Marx hade kunnat skriva om han levde idag. Och intressant nog hade denne Fantasi-Marx kommit fram till samma saker som Lönnroth. Kan man tänka!

I övrigt framförde Lönnroth sin vanliga konspriationsteori om att Marx egentligen insåg att marginalnytteteoretikerna hade rätt, trots att han inte nämnde något om detta i sina efterlämnade manuskript. Lönnroth har ibland lite svårt att skilja på det historiskt existerande Marx och Fantasi-Marx. Det är faktiskt lite... märkligt.

Det är också lite märkligt att Lönnroth, till skillnad från de andra herrarna, betonar Marx som ideolog, snarare än vetenskapsman. Jag vet inte exakt vad han menar med detta. Och jag misstänker att han inte vet det själv heller. (Och om du läser det här, Johan. Ja, jag är lite elak mot dig. Men tills du preciserar dig och bemöter den kritik du fått från mig och andra (Ankarloo t. ex.) är det lite svårt att argumentera mer sakligt mot dig. Du biter dig fast vid vad Marx hade kunnat säga men aldrig sa. Är det då inte bättre att släppa Marx helt och hållet?)

Per Månson slutligen betonade Marx som en tidig samhällsvetenskapsman, och framförde åsikten att det är Marx verkningshistoria som gör honom intressant. För vem hade brytt sig om Marx' texter om de ledat oupptäckta länge och publicerats helt nyligen? Jag tycker att det är en kul och provocerande tanke.

Nåväl. Jag tycker att det är intressant vad som inte nämndes. Mina favoritperspektiv på Marx' ekonomikritik nämligen. De perspektiv som Reichelt och Backhaus började föra fram kring 1970 ("Neue Marx-Lektüre) och som idag fått Michael Heinrich som största namn, liksom kritik av denna i form av Robert Kurz värdeavspaltningsteori osv. Istället rådde tämligen stor enighet om att Marx teori kan kallas "arbetsvärdelära". Relationen mellan begrepp som arbete, värde och pris (tänk: "transformationsproblemet") berördes och problematiserades lite grann, men tämligen styvmoderligt.

Slutsats. Det är kul att höra folk prata om Marx. Det är kul med personer som Sven-Eric Liedman som ägnar sig åt att verkligen läsa Marx. Det är samtidigt lite tråkigt att den senaste decenniernas Marx-diskussion är så marginaliserad att inte ens "Marx-experter" som Lindberg, Liedman, Månson och Lönnroth tycks vara särskilt insatta i den. Tyvärr verkar de istället fortfarande befinna sig i ett 1970-talet där kampen mot den dogmatiska sovjetmarxismen överskuggar andra perspektiv.