Fortsätter min granskning av Klas Eklunds ”Vår ekonomi”, 12:e upplagan.
På sidan 30 för Eklund in idén om relativa fördelar. I all enkelhet går det ut på att produktionen maximeras om alla specialiserar sig på det de är bra på. Han tar upp exemplet med om Zlatan (I tidigare upplagor har Eklund använt andra idrottsmän. Det gäller att hänga med i tiden.) ska klippa sin egen gräsmatta, och kommer fram till att det vore slöseri eftersom Zlatan är så himla mycket bättre på fotboll och bör ägna sig åt detta allena. ”Slutsatsen är att om var och en specialiserar sig på det som han relativt sett är bäst på (har den lägsta alternativkostnaden för) så blir den totala produktionen så stor som möjligt. Det är alltså inte alltid den som är bäst på en viss aktivitet som ska göra den, utan den som är dålig på andra aktiviteter.
Vi kan exemplifiera detta med ett fjantigt, men tydligt, exempel. Tänk dig ett hushåll bestående av en vuxen och en tioåring. Två hushållsuppgifter måste lösas: bostaden måste dammsugas och tioåringens läxor måste göras. Troligen är tioåringen sämre än den vuxne på att dammsuga, men med lite övning blir skillnaden inte så stor. När det gäller läxorna är det annorlunda. De är troligen mycket lättare för den vuxne. Alltså är det optimala om tioåringen dammsuger och den vuxne gör tioåringens läxor.
Vi förstår förstås med en gång varför detta resonemang inte håller: poängen med läxorna är ju att de ska vara (lagom) svåra för tioåringen, så att denne lär sig nya saker. Men ur Eklunds perspektiv är detta slöseri med tid. Den teori han torgför bryr sig nämligen inte om annat än ”effektivitet”.
För Eklund gäller liknande resonemang även i världsekonomin. ”den totala produktionen i respektive land blir högre om man tillåter marknadsekonomi, fri handel och ömsesidigt utbyte. Det ska sägas att Eklund inte givit ett enda argument till varför just marknadsekonomi och inte någon annan form av arbetsfördelning skulle leda till att alternativkostnaden minimeras. Så kan man göra om man har den ideologiska hegemonin på sin sida.
För i verkligheten är det inte alls självklart att det är bra att specialisera sig på det man är bäst på. Jag kan ta ett direkt stötande exempel.
Kambodja har lidit stort av inbördeskrig och folkmord. Det är dyrt att återuppbygga infrastruktur och göra landet konkurrensdugligt. Men det finns gott om unga kvinnor. Utländska män är beredda att betala relativt bra för att utnyttja unga kvinnor sexuellt. Alltså borde Kambodja strunta i en dyrbar industrialisering och istället satsa på prostitutionsinriktad turism. Detta exemplet är inte särskilt vansinnigt ur Eklunds perspektiv. Ett land får ta tillvara de resurser det har. Att Kambodjas kvinnor kanske hellre skulle föredra fattigdom är inget som ekonomerna kan ta hänsyn till.
Ännu har (mig veterligen) inte de internationella bankerna vågat ställa krav på ett land att satsa på prostitution, men bankerna har ställt krav på andra former av specialisering. Och oftast handlar det om råvaruproduktion, som kommer att leda till att länderna fortsätter ha ett primitivt näringsliv, som dessutom blir utsatt för världsmarknadens svängningar. Ett alternativ vore att inte utsätta sig för internationell konkurrens, och istället införa tullar och andra handelsrestriktioner. På kort sikt leder detta kanske till ineffektivitet, men fördelarna är flera. Man kan i lugn och ro bygga upp sin ekonomi utan att hela tiden tvingas anpassa sig till världsekonomin. Man behåller makten över de egna resurserna och riskerar inte att utländska företag blir alltför mäktiga. Man kan göra egna bedömningar om vad som är viktigt. Kanske är det viktigare att bygga upp sjukvård, utbildning osv. än att exportera kakao eller vad det nu är man har bäst förutsättningar för till Västeuropa.
Men dessa nackdelar med en ohämmad marknadsekonomi och fördelar med en planekonomi nämner inte Eklund.
måndag 28 oktober 2013
måndag 14 oktober 2013
Vår ekonomi #3: Klassamhället
Fortsätter min kritik av Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (12:e upplagan från 2010.)
”Vad ämnet samhällsekonomi i grund och botten handlar om är hur de många skilda resurser som finns tillgängliga i samhället organiseras för att tillfredsställa mänskliga behov och hur förhållandet mellan de olika samhällsklasserna och de enskilda människorna påverkas av det.” (s. 26)
Det här är en fin definition av ekonomi – det handlar både om att organisera en produktion och se hur relationen mellan människor påverkas av hur denna organisation är gestaltad. Eklund erkänner också att det finns klasser och att dessa förklaras utifrån vilken ställning de har i produktionen:
”Människornas ställning och inbördes relationer avgörs i hög grad av deras förhållande till de olika produktionsfaktorerna. Den som äger kapital har en annan ställning än den som inte äger några produktionsmedel utan måste försörja sig på att sälja sin arbetskraft. Genom tiderna har en stor del av den ekonomiska och politiska debatten och analysen ägnats just detta: hur ägandet och utnyttjandet av produktionsmedlen delar in människorna i olika samhällsklasser och motsättningar och strider mellan dessa.” (s. 25)
Eklund problematiserar inte vidare klassernas existens och uppkomst. Och det behöver han inte göra på denna nivå i analysen. Men det blir konstigt när han beskriver deras motivation till ekonomisk aktivitet:
”Den som förvärvsarbetar får lön för sitt arbete, och för denna lön köper han vad han har råd med och vill ha för att tillfredsställa sina behov – det vill säga betala hyran, köpa mat och kläder och andra varor och tjänster” (s. 26)
Vi kan bortse från att Eklund skriver ”arbete” i stället för ”arbetskraft”. Men som vanligt blandar Eklund ihop det allmänt mänskliga och det som är specifikt för vissa sätt att organisera produktionen. För självklart kunde det vara annorlunda. I Sverige har vi ju (än så länge!) t. ex. en offentligt finansierad sjukvård. Sjukvård är ett behov som vi inte behöver köpa (patientavgiften måste vi ju betala, men den är inte i relation till kostnaden av vården), utan är något som vi har rätt till i egenskap av boende i Sverige. På samma sätt behöver vi inte köpa våra behov av framkomliga vägar eller för den delen luft som vi kan andas. Detta är behov som tillfredsställs av den offentliga sektorn resp. naturen. På samma sätt (eller för den delen: radikalt annorlunda sätt) hade det kunnat vara med andra behov. Men Eklund väljer att bara prata om hur behoven kan tillfredsställs i en marknadsekonomi.
Än mer problematisk blir Eklunds beskrivning av kapitalistens bevekelsegrunder:
”Kapitalägaren satsar sitt kapital och får ersättning i form av vinst. För de pengarna köper han – på samma sätt som den anställde – de varor och tjänster han efterfrågar och behöver.” (s. 26)
Vi ser här en symmetri mellan arbetare och kapitalist. De äger varsin produktionsfaktor som de satsar i produktionen av exakt samma skäl: för att tillfredsställa mänskliga behov. Verkligheten ser dock annorlunda ut. En stor kapitalägare (och de är de stora kapitalägarna som dominerar produktionen) tar nämligen bara ut en del av vinsten som ”lön” (ordet ”lön” är strängt taget felaktigt med jag antar att ”reveny” låter för ålderdomligt) för sin privata konsumtion. Merparten av vinster används till att generera ännu mer vinst – antingen genom investeringar i produktionen eller genom spekulation på de olika marknaderna som lämpar sig för detta (råvarumarknad, marknad för värdepapper, valutamarknad osv.). Och detta gör han inte för att han är snäll och vill frivilligt vill avstå från en del av vinsten, utan för att han är så illa tvungen. Kapitalismen kännetecknas nämligen av konkurrens, där varje kapital måste sträva efter en maximal vinst. Den som inte når en tillräckligt stor vinst kommer nämligen i det långa loppet att bli utkonkurrerad. En enskild kapitalist kan naturligtvis strunta i detta och förslösa kapitalet på enskild konsumtion. Men en sådan kapitalist kommer inte att vara kapitalist särskilt länge, utan istället bli ersatt av någon mer ”rationell” kapitalist. (”Rationell” betyder här enbart ”någon som handlar enligt kapitalismens spelregler.”)
Detta är ett typexempel på hur den ”fria” marknadsekonomi innebär ofrihet för aktörerna – t.o.m. den som har en priviligerad position i systemet är böjd inför dess ekonomiska tvångslagar. Fast det får vi inte reda på om vi läser Eklund.
”Vad ämnet samhällsekonomi i grund och botten handlar om är hur de många skilda resurser som finns tillgängliga i samhället organiseras för att tillfredsställa mänskliga behov och hur förhållandet mellan de olika samhällsklasserna och de enskilda människorna påverkas av det.” (s. 26)
Det här är en fin definition av ekonomi – det handlar både om att organisera en produktion och se hur relationen mellan människor påverkas av hur denna organisation är gestaltad. Eklund erkänner också att det finns klasser och att dessa förklaras utifrån vilken ställning de har i produktionen:
”Människornas ställning och inbördes relationer avgörs i hög grad av deras förhållande till de olika produktionsfaktorerna. Den som äger kapital har en annan ställning än den som inte äger några produktionsmedel utan måste försörja sig på att sälja sin arbetskraft. Genom tiderna har en stor del av den ekonomiska och politiska debatten och analysen ägnats just detta: hur ägandet och utnyttjandet av produktionsmedlen delar in människorna i olika samhällsklasser och motsättningar och strider mellan dessa.” (s. 25)
Eklund problematiserar inte vidare klassernas existens och uppkomst. Och det behöver han inte göra på denna nivå i analysen. Men det blir konstigt när han beskriver deras motivation till ekonomisk aktivitet:
”Den som förvärvsarbetar får lön för sitt arbete, och för denna lön köper han vad han har råd med och vill ha för att tillfredsställa sina behov – det vill säga betala hyran, köpa mat och kläder och andra varor och tjänster” (s. 26)
Vi kan bortse från att Eklund skriver ”arbete” i stället för ”arbetskraft”. Men som vanligt blandar Eklund ihop det allmänt mänskliga och det som är specifikt för vissa sätt att organisera produktionen. För självklart kunde det vara annorlunda. I Sverige har vi ju (än så länge!) t. ex. en offentligt finansierad sjukvård. Sjukvård är ett behov som vi inte behöver köpa (patientavgiften måste vi ju betala, men den är inte i relation till kostnaden av vården), utan är något som vi har rätt till i egenskap av boende i Sverige. På samma sätt behöver vi inte köpa våra behov av framkomliga vägar eller för den delen luft som vi kan andas. Detta är behov som tillfredsställs av den offentliga sektorn resp. naturen. På samma sätt (eller för den delen: radikalt annorlunda sätt) hade det kunnat vara med andra behov. Men Eklund väljer att bara prata om hur behoven kan tillfredsställs i en marknadsekonomi.
Än mer problematisk blir Eklunds beskrivning av kapitalistens bevekelsegrunder:
”Kapitalägaren satsar sitt kapital och får ersättning i form av vinst. För de pengarna köper han – på samma sätt som den anställde – de varor och tjänster han efterfrågar och behöver.” (s. 26)
Vi ser här en symmetri mellan arbetare och kapitalist. De äger varsin produktionsfaktor som de satsar i produktionen av exakt samma skäl: för att tillfredsställa mänskliga behov. Verkligheten ser dock annorlunda ut. En stor kapitalägare (och de är de stora kapitalägarna som dominerar produktionen) tar nämligen bara ut en del av vinsten som ”lön” (ordet ”lön” är strängt taget felaktigt med jag antar att ”reveny” låter för ålderdomligt) för sin privata konsumtion. Merparten av vinster används till att generera ännu mer vinst – antingen genom investeringar i produktionen eller genom spekulation på de olika marknaderna som lämpar sig för detta (råvarumarknad, marknad för värdepapper, valutamarknad osv.). Och detta gör han inte för att han är snäll och vill frivilligt vill avstå från en del av vinsten, utan för att han är så illa tvungen. Kapitalismen kännetecknas nämligen av konkurrens, där varje kapital måste sträva efter en maximal vinst. Den som inte når en tillräckligt stor vinst kommer nämligen i det långa loppet att bli utkonkurrerad. En enskild kapitalist kan naturligtvis strunta i detta och förslösa kapitalet på enskild konsumtion. Men en sådan kapitalist kommer inte att vara kapitalist särskilt länge, utan istället bli ersatt av någon mer ”rationell” kapitalist. (”Rationell” betyder här enbart ”någon som handlar enligt kapitalismens spelregler.”)
Detta är ett typexempel på hur den ”fria” marknadsekonomi innebär ofrihet för aktörerna – t.o.m. den som har en priviligerad position i systemet är böjd inför dess ekonomiska tvångslagar. Fast det får vi inte reda på om vi läser Eklund.
Vår ekonomi #2: Produktionsfaktorer
Fortsätter min kritik av Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (12:e upplagan från 2010.)
För att kunna producera behövs tre produktionsfaktorer: arbete, kapital och naturresurser. Det låter väl i och för sig rimligt, helst om man ersätter ordet ”kapital” med ”produktionsmedel”. Den första faktorn, arbete, presenteras: ”Människor har olika kunskaper eller färdigheter. Vissa är duktiga på olika sorters arbete, har särskilda yrkeskunskaper eller andra egenskaper som kan utnyttjas i jobbet.” (s. 25) Men arbete är sällan användbart utan kapital och naturresurser. Kapitalet – pengar, maskiner, fabriksbyggnader ”ägs av andra”. Naturresurserna ”förfogas av ytterligare andra”. Åter går Eklund från det allmänna (all produktion behöver arbetskraft och produktionsmedel) till det för vissa samhällen specifika: att resursen arbetskraft ägs av arbetaren, men att kapital och naturresurserna ägs av anndra. Den som inte äger kapital eller naturresurser får vara glad om hennes/hans kunskaper och färdigheter kan säljas på arbetsmarknaden. Annars får man vara så vänlig att svälta eller leva på understöd. Men detta skriver Eklund förstås inte. Det är ett typexempel på hans försåtliga sätt att argumentera. Först berättar han något självklart (produktion kräver arbetskraft och produktionsmedel), sedan låtsas han som att något annat är lika självklart (somliga äger produktionsmedel andra inte – andra äger en arbetskraft som i bästa fall kan säljas på en arbetsmarknad). På så sätt undivker han att ställa frågan om kapitalismens för- och nackdelar. Kapitalismen framställs nämligen som evig och därmed undandragen varje form av kritik. Det är ett effektivt sätt att argumentera på, och det fungerar om man har ett sådant övertag i den allmänna debatten att vissa försanthållanden inte ens kan kritiseras. Vackert är det inte.
Vi kan ju göra tankeexperimentet att Eklund börjat att förklara nödvändigheten av arbete, kapital och naturresurser och sedan tillfogat att arbetet tillhandahålls av slavar som ägs av somliga, medan kapitalet tillhandahålls av staten och naturresurserna är en gåva från gudarna. I våra öron skulle det låta absurt att framställa detta som två satser med samma dignitet. Uppenbarligen är ett slavsamhälle där staten äger produktionsmedlen och naturens gåvor tolkas i en religiös form något konstgjort. Men det är inte lika uppenbart i dagens samhälle att marknadsekonomin också är något konstgjort. Fast det är den förstås.
För att kunna producera behövs tre produktionsfaktorer: arbete, kapital och naturresurser. Det låter väl i och för sig rimligt, helst om man ersätter ordet ”kapital” med ”produktionsmedel”. Den första faktorn, arbete, presenteras: ”Människor har olika kunskaper eller färdigheter. Vissa är duktiga på olika sorters arbete, har särskilda yrkeskunskaper eller andra egenskaper som kan utnyttjas i jobbet.” (s. 25) Men arbete är sällan användbart utan kapital och naturresurser. Kapitalet – pengar, maskiner, fabriksbyggnader ”ägs av andra”. Naturresurserna ”förfogas av ytterligare andra”. Åter går Eklund från det allmänna (all produktion behöver arbetskraft och produktionsmedel) till det för vissa samhällen specifika: att resursen arbetskraft ägs av arbetaren, men att kapital och naturresurserna ägs av anndra. Den som inte äger kapital eller naturresurser får vara glad om hennes/hans kunskaper och färdigheter kan säljas på arbetsmarknaden. Annars får man vara så vänlig att svälta eller leva på understöd. Men detta skriver Eklund förstås inte. Det är ett typexempel på hans försåtliga sätt att argumentera. Först berättar han något självklart (produktion kräver arbetskraft och produktionsmedel), sedan låtsas han som att något annat är lika självklart (somliga äger produktionsmedel andra inte – andra äger en arbetskraft som i bästa fall kan säljas på en arbetsmarknad). På så sätt undivker han att ställa frågan om kapitalismens för- och nackdelar. Kapitalismen framställs nämligen som evig och därmed undandragen varje form av kritik. Det är ett effektivt sätt att argumentera på, och det fungerar om man har ett sådant övertag i den allmänna debatten att vissa försanthållanden inte ens kan kritiseras. Vackert är det inte.
Vi kan ju göra tankeexperimentet att Eklund börjat att förklara nödvändigheten av arbete, kapital och naturresurser och sedan tillfogat att arbetet tillhandahålls av slavar som ägs av somliga, medan kapitalet tillhandahålls av staten och naturresurserna är en gåva från gudarna. I våra öron skulle det låta absurt att framställa detta som två satser med samma dignitet. Uppenbarligen är ett slavsamhälle där staten äger produktionsmedlen och naturens gåvor tolkas i en religiös form något konstgjort. Men det är inte lika uppenbart i dagens samhälle att marknadsekonomin också är något konstgjort. Fast det är den förstås.
söndag 13 oktober 2013
Vår ekonomi #1
Ekonomen, ex-trotskisten och bögporrskådispappan Klas Eklunds bok ”Vår ekonomi” har kommit ut i tretton upplagor sedan 1987 och är fortfarande en av de första introduktionerna till nationalekonomin som många svenskar kommer i kontakt med. Vilken är Eklunds syn på ekonomi och vad skiljer denna från andra möjliga synsätt? [Sidhänvisningarna i denna text rör tolfte upplagan från 2010.]
I bokens inledning poängterar Eklund att samhällsekonomi är viktigt. Ekonomi rör alla människor och det är olyckligt om det bara är experter som våga uttala sig i ekonomiska frågor. Det är en sympatisk inställning, förstås. Jag tror att alla som någonsin sett en ekonom uttala sig i tv:s nyhetsprogram känner ett behov av att förstå vad den slipsbeklädde mannen verkligen säger. (I undantagsfall kan det förstås röra sig om en blusförsedd kvinna. Något tredje gives icke.)
Den första frågan man bör ställa sig är: ”vad är ekonomi?”. En kritisk förståelse av ett fenomen bygger på att man först preciserar vad fenomenet i fråga är för något. Kanske kan man inte veta detta förrän man lärt sig ämnet, men man kan i alla fall göra en första inexakt, prövande definition. Eklund avstår från detta. Detta är en vanlig teknik. Om något inte är preciserat är det väldigt svårt att kritisera. Det man saknar ord för kan man inte angripa. Och Eklund vill inte att vi ska förstå varför nationalekonomin i grunden kan angripas, bara att vi kritiklöst lär oss dess begrepp.
Hans vetenskapssyn är positivistisk in absurdum. Redan i inledningen lär han oss den sanna vetenskapliga metoden. Man definierar begrepp, uppställer hypoteser, testar dem och reviderar sina teorier. Visst medger Eklund att det i verkligheten kan vara svårt att upprätthålla denna metod, men den är ett ideal att försöka härma. Det finns inget utrymme för tvivel. Men tänk om det är så att man inte kan nå kunskap genom attdefininera godtyckliga begrepp och se hur de samvarierar med andra begrepp? Om allt hänger ihop och det ena måste förstås i inre samband med det andra? Eklund ger oss inga svar. Värre än så, han vägrar ens ställa frågan.
När vi kommer till bokens första del, ”Marknader och priser”, har vi alltså ingen aning om vad Eklund avser med ekonomi. Men med ledning av första avdelningens rubrik kan vi nu dra slutsatsen att det inom ekonomin finns markander och priser. Hur kommer detta sig? Måste det vara så? Finns det ingen ekonomi utan marknader och priser? Eklund väljer att tiga. Istället konstaterar han: ”Människor lever inte isolerade en och en utan i ett samhälle där de är beroende av varandra, inte minst när de bedriver ekonomisk verksamhet. De producerar varor och tjänster i utbyte mot pengar som de köper andra varor och tjänster för.” (s. 25)
Den uppmärksamme läsaren märker med en gång vad Eklund gör. Första meningen handlar om det evigt mänskliga. Människor måste alltid samarbete med andra människor för att överleva. Någon form av arbetsdelning måste finnas, och således måste det finnas något sätt att fördela samhällets resurser och arbetsuppgifter. Men i nästa mening gör Eklund ett raskt och diskret hopp. Helt plötsligt finns det varor och pengar! Människorna producerar nu för utbyte på en marknad. Något annat gives icke! Vi befinner oss alltså helt plötsligt i kapitalismen. Och inte bara i ett konkret existerande kapitalistiskt samhälle, utan på marknaden.
Eklund ställer sig inte heller frågan av människorna under kapitalismen producerar för att sälja. De allra flesta människor producerar nämligen bara en enda sak: sin egen förmåga att arbeta. Det är förmågan att arbeta, och inte arbetet självt, som vi säljer när vi blir anställda på ett företag. I företagets regi producerar vi förstås andra prylar och tjänster, men dem säljer vi inte. Det gör företaget. Inte heller detta basala faktum nämner Eklund. Istället får vi uppfattningen att vi befinner oss i det fantasisamhälle som Friedrich Engels kallade ”enkel varuproduktion” där enskilda individer säljer sina enskilda produkter på marknaden. Ett sådant samhället har aldrig funnits. Likväl kan det förstås vara en spännande teoretisk konstruktion. Men då ska det framställas som ett sådant, och inte som en beskrivning av ett existerande samhälle, och ännu mindre som en beskrivning av mänskligt handlande i största allmänhet.
(To be continued...)
I bokens inledning poängterar Eklund att samhällsekonomi är viktigt. Ekonomi rör alla människor och det är olyckligt om det bara är experter som våga uttala sig i ekonomiska frågor. Det är en sympatisk inställning, förstås. Jag tror att alla som någonsin sett en ekonom uttala sig i tv:s nyhetsprogram känner ett behov av att förstå vad den slipsbeklädde mannen verkligen säger. (I undantagsfall kan det förstås röra sig om en blusförsedd kvinna. Något tredje gives icke.)
Den första frågan man bör ställa sig är: ”vad är ekonomi?”. En kritisk förståelse av ett fenomen bygger på att man först preciserar vad fenomenet i fråga är för något. Kanske kan man inte veta detta förrän man lärt sig ämnet, men man kan i alla fall göra en första inexakt, prövande definition. Eklund avstår från detta. Detta är en vanlig teknik. Om något inte är preciserat är det väldigt svårt att kritisera. Det man saknar ord för kan man inte angripa. Och Eklund vill inte att vi ska förstå varför nationalekonomin i grunden kan angripas, bara att vi kritiklöst lär oss dess begrepp.
Hans vetenskapssyn är positivistisk in absurdum. Redan i inledningen lär han oss den sanna vetenskapliga metoden. Man definierar begrepp, uppställer hypoteser, testar dem och reviderar sina teorier. Visst medger Eklund att det i verkligheten kan vara svårt att upprätthålla denna metod, men den är ett ideal att försöka härma. Det finns inget utrymme för tvivel. Men tänk om det är så att man inte kan nå kunskap genom attdefininera godtyckliga begrepp och se hur de samvarierar med andra begrepp? Om allt hänger ihop och det ena måste förstås i inre samband med det andra? Eklund ger oss inga svar. Värre än så, han vägrar ens ställa frågan.
När vi kommer till bokens första del, ”Marknader och priser”, har vi alltså ingen aning om vad Eklund avser med ekonomi. Men med ledning av första avdelningens rubrik kan vi nu dra slutsatsen att det inom ekonomin finns markander och priser. Hur kommer detta sig? Måste det vara så? Finns det ingen ekonomi utan marknader och priser? Eklund väljer att tiga. Istället konstaterar han: ”Människor lever inte isolerade en och en utan i ett samhälle där de är beroende av varandra, inte minst när de bedriver ekonomisk verksamhet. De producerar varor och tjänster i utbyte mot pengar som de köper andra varor och tjänster för.” (s. 25)
Den uppmärksamme läsaren märker med en gång vad Eklund gör. Första meningen handlar om det evigt mänskliga. Människor måste alltid samarbete med andra människor för att överleva. Någon form av arbetsdelning måste finnas, och således måste det finnas något sätt att fördela samhällets resurser och arbetsuppgifter. Men i nästa mening gör Eklund ett raskt och diskret hopp. Helt plötsligt finns det varor och pengar! Människorna producerar nu för utbyte på en marknad. Något annat gives icke! Vi befinner oss alltså helt plötsligt i kapitalismen. Och inte bara i ett konkret existerande kapitalistiskt samhälle, utan på marknaden.
Eklund ställer sig inte heller frågan av människorna under kapitalismen producerar för att sälja. De allra flesta människor producerar nämligen bara en enda sak: sin egen förmåga att arbeta. Det är förmågan att arbeta, och inte arbetet självt, som vi säljer när vi blir anställda på ett företag. I företagets regi producerar vi förstås andra prylar och tjänster, men dem säljer vi inte. Det gör företaget. Inte heller detta basala faktum nämner Eklund. Istället får vi uppfattningen att vi befinner oss i det fantasisamhälle som Friedrich Engels kallade ”enkel varuproduktion” där enskilda individer säljer sina enskilda produkter på marknaden. Ett sådant samhället har aldrig funnits. Likväl kan det förstås vara en spännande teoretisk konstruktion. Men då ska det framställas som ett sådant, och inte som en beskrivning av ett existerande samhälle, och ännu mindre som en beskrivning av mänskligt handlande i största allmänhet.
(To be continued...)
fredag 11 oktober 2013
Lindbergs nya inledning till "Kapitalet. Första boken."
Karl Marx' Kapitalet, som varit borta från boklådorna i några år, har äntligen trycks upp igen. Mats Lindberg (med det obligatoriska "f.d. Dahlkvist") har skrivit en ny inledning som ersatt den tidigare som Bo Gustafsson skrev nyåret 1968-69.
Det är något speciellt med inledningar till Kapitalet. Under bokens snart 150 år har den givit upphov till väldigt disparata läsningar. Gustafssons läsning på 1960-talet var förstås präglad av studentvänster, revolutionsromantik och Mao Zedong. Lindberg/Dahlkvists studiehandledning från 1970-talet var mer mogen och mindre fanatisk, men även den präglad av sin tid - trots oljekris och borgerlig regering var välfärdsstaten fast förankrad och arbetarrörelsen fortfarande i ett offensivt läge. Det är studiecirkelledaren Dahlkvist som talar och som gärna kommer med dagsaktuella exempel på Kapitalets användbarhet.
Nu, år 2013, ser situationen lite annorlunda ut, och följaktligen är även Lindbergs inledning annorlunda.
Lindberg börjar med att beskriva Kapitalets potentiella betydelse inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Det är professorn Lindberg som talar. Hans text är perforerad med namn, kända inom de akademiska kretsarna, men tämligen okända utanför. Han låter lite missnöjd - Marx hade kunnat komma till nytta inom akademien, men gjorde det aldrig. De politiska eller fackliga perspektiven lyser med sin frånvaro.
Marx (och Engels) direkta politiska betydelse sägs sluta åren kring första världskriget (och i detta håller jag med Lindberg) och istället blir deras inflytande indirekt. Lindberg utvecklar inte detta argument, utan hoppar tillbaka till akademiens värld.
Han väljer att presentera Marx' teori med en mer modern samhällsvetenskaplig terminologi och termen "institution" blir central. Jag tycker att Lindbergs presentation är rimlig. Själv känner jag till för lite om modern samhällsvetenskap för att ge något mer utvecklat omdöme, men om teorin blir mer begriplig för dagens forskare så är det väl bra.
Jag tycker egentligen inte att det är något problem att Lindberg väljer att sätta in Marx i en modern samhällsvetenskaplig kontext. Men på något sätt är det symptomatiskt att Marx som politiker reduceras till en med 1800-talets mått mätt avancerad demokrat och ingenting mer.
Det är något speciellt med inledningar till Kapitalet. Under bokens snart 150 år har den givit upphov till väldigt disparata läsningar. Gustafssons läsning på 1960-talet var förstås präglad av studentvänster, revolutionsromantik och Mao Zedong. Lindberg/Dahlkvists studiehandledning från 1970-talet var mer mogen och mindre fanatisk, men även den präglad av sin tid - trots oljekris och borgerlig regering var välfärdsstaten fast förankrad och arbetarrörelsen fortfarande i ett offensivt läge. Det är studiecirkelledaren Dahlkvist som talar och som gärna kommer med dagsaktuella exempel på Kapitalets användbarhet.
Nu, år 2013, ser situationen lite annorlunda ut, och följaktligen är även Lindbergs inledning annorlunda.
Lindberg börjar med att beskriva Kapitalets potentiella betydelse inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Det är professorn Lindberg som talar. Hans text är perforerad med namn, kända inom de akademiska kretsarna, men tämligen okända utanför. Han låter lite missnöjd - Marx hade kunnat komma till nytta inom akademien, men gjorde det aldrig. De politiska eller fackliga perspektiven lyser med sin frånvaro.
Marx (och Engels) direkta politiska betydelse sägs sluta åren kring första världskriget (och i detta håller jag med Lindberg) och istället blir deras inflytande indirekt. Lindberg utvecklar inte detta argument, utan hoppar tillbaka till akademiens värld.
Han väljer att presentera Marx' teori med en mer modern samhällsvetenskaplig terminologi och termen "institution" blir central. Jag tycker att Lindbergs presentation är rimlig. Själv känner jag till för lite om modern samhällsvetenskap för att ge något mer utvecklat omdöme, men om teorin blir mer begriplig för dagens forskare så är det väl bra.
Jag tycker egentligen inte att det är något problem att Lindberg väljer att sätta in Marx i en modern samhällsvetenskaplig kontext. Men på något sätt är det symptomatiskt att Marx som politiker reduceras till en med 1800-talets mått mätt avancerad demokrat och ingenting mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)