Glad (?) långfredag till er alla! Skriver ned några tankar och frågor om kapitel fem också.
Det femte kapitlet i Heinrichs bok handlar som den kapitalistiska produktionsprocessen. MH skiljer från arbetsprocess (en allmänhistorisk process mellan människa och natur) och produktionsprocessen (som är historiskt specifik). I den kapitalistiska produktionsprocessen är det kapitalisten som bestämmer över produktionens inriktning och avkastning.
s. 125
MH skriver: ”Kapitalets värdeförmering resulterar enbart från dess variabla del.” Detta är strängt taget fel. Värdeförmeringen kommer från användandet av arbetskraften, inte från utbetalningen av lön. Det variabla kapitalet skapar självklart inget värde alls och själva poängen i Marx utsugningsteori är att v och det nyskapade värdet skiljer sig åt.
s. 127
Det kapitalistiska produktionenssättet kännetecknas av ett ”gränslöst behov av merarbete”. Har sådant inte förekommit tidigare i historien? Jag tänker på medeltidens Europa där varje furste behövde resurser för att kunna kriga med sina grannar. Var inte också det en konkurrens som visserligen var utomekonomisk, men som ledde till att ekonomin måste optimeras? Robert Kurz sätter marknadsekonomins uppkomst i samband med att krutet infördes i Europa. Krutet ledde till en kapprustning som tvang furstarna konkurrensutsätta ekonomin, ungefär. Jag tycker att denna tankegång känns en aning spekulativ, men intressant.
s. 128ff
Om hur konkurrensen tvingar kapitalisterna att utveckla arbetets produktivkraft. Heinrich räknar hela tiden i värdetermer, trots att kapitalisterna räknar i pristermer. Spelar det någon roll? Både värden och priser mäts ju i pengar.
s. 133
Konkurrensen tvingar alltså kapitalisterna till vissa handlingar. Våra vänner liberalerna brukar hylla ohämmad kapitalism som ett under av frihet, trots att denna frihet enbart innebär att man är fri att lyda kapitalismens lagar. Hur tänker de? Hur kan frihet och tvång ses som samma sak?
s. 135
Fabrikssystemet. Fabriker (och andra större arbetsplatser, jag ser ingen principiell skillnad mellan en fabrik och exv. ett större kontor eller ett sjukhus, en skola osv.) kännetecknas av att kapitalisterna har en despotisk makt. Ibland kan denna makt uttrycka sig genom att kapitalisterna ”ger” arbetarna möjlighet att själva bestämma över produktionens tillvägagångssätt, men bara så länge det är gynnsamt för kapitalets värdeförmeringsbehov. Skulle vi kunna tänka oss fabriker som är organiserade på ett annat sätt? Vad är materiellt resp. socialt produktionssätt?
s. 137
Kapitalfetischen. Det förefaller som om det är kapitalet som skapar den ökande effektiviteten, och därmed framstår kapitalet som nödvändigt. ”Utan företag stannar Sverige” och liknande slogans är väl exempel på hur kapitalisterna utnyttjar detta sken i propagandan.
Heinrichs/Marx framställning känns väldigt logisk. Med utgångspunkt i varan hamnar vi i värde- och penningformerna som leder till kapitalformen som leder till den kapitalistiska produktionsprocessen där arbetarna är underordnade kapitalets despoti. Finns det några logiska felslut på vägen? Leder marknadsekonomin verkligen med nödvändighet till despoti?
s. 144
Om kapitalismens resp. industrialismens miljöförstörande. Är det kapitalismen eller industrialismen som förstör miljön?
s. 148ff
Produktivt och improduktivt arbete. Under kapitalismen har distinktionen ingenting med arbetets innehåll att göra. Allt arbete som genererar värde och mervärde åt kapitalisterna är produktivt. Detta förklarar borgarnas krav på privatiseringar – offentlig sjukvård är improduktiv, privat är produktiv, även om det är samma arbetare som utför identiska arbetsuppgifter.
Heinrich avslutar kapitlet med en diskussion om kapitalismens dynamik om man så vill. Konkurrensen tvingar fram investeringar i konstant kapital (om översättaren Ramsay av någon anledning väljer att beteckna med ett ”k”, trots att det är sedvänja att beteckna det ”c” såväl i tyska och svenska som i engelskan. På Marx tid var den tyska stavningen inte normerad och Marx själv brukade stava konstant med c.).
Hur skiljer sig framställningen i ”Kommunistiska manifestet” från ”Kapitalet”? Hur kan vissa personer (ni vet vem jag tänker på!) säga att Manifestet är bättre än Kapitalet?
fredag 29 mars 2013
torsdag 28 mars 2013
Inför Heinrichcirkeln #3 2013-04-03
Hej! Jag har varit upptagen med lönarbete sista veckan och inte hunnit förbereda mig inför cirkeln ännu. Har dock skrivit lite tankar och frågor till kapitel 4 i Heinrichs bok. Hoppas hinna skriva något om kapitel 5 under påskhelgen. /M.
4. Kapital, mervärde och utsugning
Heinrich flyttar nu sin kommentar till Kapitalets andra avdelning som Marx kallar för "Penningens förvandling till kapital". Den första avdelningen ("Vara och pengar") handlade ju, som titeln antyder, och varor och pengar, men inte om kapital. I andra avdelningen förs kapitalet in i analysen. Vissa Marxtolkare (inte minst den trotskistiske ekonomen Ernest Mandel) har uppfattat detta som en historisk övergång - i begynnelsen fanns varor och pengar men inget kapital. Heinrich polemiserar mot denna uppfattning, och menar tvärtom att det är omöjligt att tänka sig en icke-kapitalistisk marknadsekonomi.
Denna diskussion är inte bara en teoretisk spetsfundighet om relationen mellan "det historiska" och "det logiska", utan en central fråga kring hur vi ska förstå marknadsekonomi/kapitalism. Det finns ju s. k. "marknadssocialister" som vill behålla marknadsekonomi, men avskaffa kapitalismen. Marx ger oss synnerligen starka argument mot en sådan hållning. Det hindrar förstås inte marknadssocialister, eftersom de sällan refererar till Marx ekonomikritik, men när de gör det blir det lätt lite pinsamt.
Heinrich menar alltså att Kapitalets första avdelning inte handlar om "enkel varuproduktion", utan om "enkel cirkulation". "Enkel cirkulation" påminner mycket om den synliga marknaden - där varor och pengar cirkulerar utan att någon utsugning sker. På marknaden byts nämligen, åtminstone i princip, ekvivalenter. Eller annorlunda uttryckt, på marknaden sker ingen utsugning. Alla transaktioner sker mellan jämbördiga parter som är fria att avstå om de finner en viss transaktion ofördelaktig. Men, som vi alla vet, är detta ett sken. Under marknadens yta sker nämligen saker som inte syns, men för den sakens skull inte är mindre verkliga.
I parentes kan sägas att en av Heinrichs kritiker, Robert Kurz, ifrågasätter denna syn på cirkulationen. Han förnekar t. o. m. att cirkulationen överhuvudtaget existerar. Jag kommer att behandla denna fråga någon annan gång.
Nåväl. De den enkla cirkulationen gäller (eller förefaller gälla) formeln V-P-V. En vara byts mot pengar som byts mot en vara. Varornas bruksvärden är rörelsens mål. Heinrich visar hur V-P-V med nödvändighet leder till P-V-P' där ökningen av pengarna är rörelsens mål.
- Håller Heinrichs resonemang?
- Skulle vi kunna tänka oss en marknadsekonomi där bruksvärdet är målet? Det är ju det som gängse nationalekonomi hävdar. Kan verkligen hela nationalekonomin bygga på felaktiga förutsättningar?
En liten utvikning om Marx syn på cirkulationen i Kapitalets andra bok.
I K2 beskriver Marx industrikapitalets (för att använda en term myntad av Engels) kretslopp. Kapitalisten börjar med en summa pengar, köper arbetskraft och produktionsmedel, låter dessa verka i produktionen och få på så sätt en ny, mer värdefull vara, säljer denna och får på så sätt (om allt gick väl) en större summa pengar, som i sin tur kan utgöra grunden för en ny produktionsprocess. P - V < (Pm, A) ... Prod ... V' - P'.
Marx visar hur detta kretslopp uppfattas olika beroende på var i kedjan man börjar. Om man istället för att börja vid pengarna börjar vid produktionen får man formeln: Prod ... V' - P' - V < (Pm, A) ... Prod. "Den egentliga cirkulationen framstår blott som förmedlning av den periodiskt förnyade och genom förnyelsen kontinuerliga reproduktionen." (K2, s. 38 i Sandlers översättning) Man kan också börja med varan: V' - P' - V ... Prod - V'. I denna formel förefaller bruksvärdet vara rörelsens utgångspunkt och mål.
- Är det rimligt att börja med just pengarna när man analyserar kapitalismens kretslopp?
På s. 108 för Heinrich in kapitalisten i resonemanget. Kapitalisten ses, med Marx ord, som "med vilja och medvetande begåvat kapital". En kapitalist är här en person som utför kapitalets funktoner.
- Är det kapitalet eller kapitalisten som är subjekt?
Observerar att Marx använder orden "kapitalst" och "lönearbetare" i en tämligen abstrakt betydelse. Det är inte frågan om en sociologisk klassteori. I verkligheten är vi människor, inte ens under kapitalismen, enbart personifikationer av ekonomiska förhållanden. Ibland kan man stöta på argument om att "vi alla blivit kapitalister" och att även lönearbetarna strävar efter att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jo, men det är väl ändå ganska självklart att vi vill tjäna så mycket pengar som möjligt, men det gör oss knappast till kapitalister. Inte ens om vi äger aktier eller räntebärande värdepapper blir vi kapitalister. Och tvärtom: även de individer som huvudsakligen lever kapital har ofta en anställning eller annan position (styrelseledamot i företag osv.) som ger lön eller arvode. Detta gör inte dem till arbetare. Men sådant här intresserar oss inte på den abstraktionsnivå vi befinner oss på nu. Vi har hittills bara att göra med arbetare och kapitalister som personifikationer av ekonomiska förhållanden.
- Kan man vara kapitalist och lönearbetare samtidigt?
- Skulle ett arbetarägt företag vara mindre kapitalistiskt än ett som är ägt av kapitalister?
- Varför uppmanas lönearbetare att köpa aktier och spela på börsen?
På sid. 112 tar Heinrich upp den marxska distinktionen mellan "arbete" och "arbetskraft".
- Säger vi fortfarande att vi "säljer vårt arbete" till "arbetsgivaren"?
- Är det i så fall bara ett enklare uttryckssätt eller uttrycker det något annat?
Den gamle trotskisten Klas Eklund använder termen "arbetskraft" i sin "Vår ekonomi", men de flesta (?) nationalekonomer pratar om "arbete" som en "produktionsfaktor" jämställd med kapital och naturresurser.
Arbetarna måste vara "dubbelt fria", dvs. både sakna egendom (till produktionsmedel) och vara juridiskt fria.
- Måste arbetarna under kapitalismen vara "dubbelt fria"? Varför fungerar inte ofri arbetskraft? Eller gör den det?
- Kapitalförhållandet är nödvändigt under kapitalismen. Hur blir det med småföretagare och arbetarägda företag? Existerar kapitalförhållandet även i dessa företag?
s. 116
Varan arbetskraft har ett värde som bestäms precis som vilken annan vara, dvs. genom dess abstrakta arbete.
- Hur är det med det obetalda reproduktiva arbetet (främst i hemmen)? Det skapar inte värde, men har ändå en central roll under kapitalismen.
s. 119
- "Objektiva tankeförhållanden". Skapas verkligen tankar "objektivt" ur vissa samhällsförhållanden?
söndag 24 mars 2013
De nya spårvagnstyperna
Inköpet av Sirio-spårvagnarna från AnsaldoBreda är inte första gången nya spårvagnsmodeller ställer till problem. Så här lät det i Västsvenska Kuriren 1922.
1922-10-07
De nya spårvagnstyperna.
Ett uttryck för spårvägsstyrelsens huvudlösa sparsamhetsmani.
Det är allmänt bekant, att en viss ny reforms- och sparsamhetsmani gripit en stor del av landets alla möjliga institutioner, och vi har även fått en släng av denna sjukdom här i Göteborg. I främsta rummet kommer då spårvägen med sina nya vagntyper, orsaker till att dessa anskaffats är för att man skall kunna inbespara personal, det arbete som i vanliga fall utgöres av två konduktörer är här förlagt på en. Man skulle kunna tycka att tiden för dylika inbesparningar inte är lämpig, alldenstund spårvägen har överflöd på personal, och det är endast tack vare dennas solidaritet, som genom semester och fridagsförändring, har räddat en stor del av sina kamrater från att bli kastade ut i arbetslöshet. Dylika reformer under sådana förhållanden kan endast försvaras från en synpunkt, nämligen när det kan bevisas att anordningen är fullt praktiskt och kan betecknas som ett framsteg på teknikens område, men detta torde inte vara fallet här.
De nya långedragsvagnarne är bekväma att åka i när man väl kommer in, men när man tar i betraktande de två fotstegen blir de allt annat än praktiska. Dessa vagnar rymmer lika många passagerare som två av de vanliga och då borde man - för att underlätta på- och avstigning och största möjliga fortgång i denna - ha gjort den bekvämare i detta avseende i stället för som nu, dubbelt så besvärliga. Man kan ta exempel från Kristiania, där förekommer en liknande vagntyp, men med den skilnaden att där finnes endast en plattform, vilken är placerad i vagnens mitt, och byggd på ett sådant sätt att den är nedsänkt mellan hjulparen och därför i jämhöjd med refugen, varför inga fotsteg förekomma; däremot är dessa placerade inuti vagnen från plattformen och upp till de partier där sittplatserna finnas. Denna stora rymliga plattform är försedd med två dörrar, d. v. s. på vardera sidan, varför på- och avstigning går synnerligen fort och bekvämt. När man ser denna till alla delar praktiska vagntyp måste man förundra sig över spårvägsstyrelsen här i Göteborg - som i förbigående sagt företaget studieresor - verkligen kan komma med dylika opraktiska vagnar. Men det är inte nog med denna olägenhet, det har visat sig att när konduktören befinner sig längst fram i vagnen för att ta upp avgiften så kan han, på grund utav att vagnens ändar ej äro försedda med fönster, inte se när det är klart utan måste gå genom hela vagnen och till plattformen. För att undvika denna långa försenande promenad, öppnar han främre plattformen och därifrån övertygar sig om att det är klart till avgång, och detta handlingssätt torde inte vara lämpligt, i synnerhet om vintern. Följderna av vagnarnes opraktiska byggnad visar sig genom så gott som ständiga förseningar. Enligt order från höga vederbörande skall det handskas synnerligen försiktigt med dessa vagnar, men detta tycks inte hållas så styvt på om kvällarne när halvtimmas trafiken inträtt och vänteminuterna vid ändstationerna bortfaller, då uppmanas förarna att skynda på så att de hinner fram i rätt tid.
Vidare har vi den andra typen, den s. k. "två rum och kök", av vilken spårvägen enligt uppgift skall bygga ett tiotal till, det blir då uteslutande dylika vagnar å blå linje och kanske lite svårare att tillämpa det system som nu visar sig nödvändigt, nämligen att köra från en del passagerare för att hinna med den ordinarie körtiden. Dessa vagnar blir synnerligen "praktiska" under utställningen, då vi får besök av en stor del som inte ens kan läsa svenska och följaktligen måste ha tolk med sig för att förstå det anslag som anger vilka dörrar man får använda sig av vid resp. på- och avstigning. Enligt vad Grebst under förbudsstriden uttalade så är göteborgarne ett frihetsälskande folk, men nu tvingas de att genomvandra denna obehagliga vagn, kanske även själva Grebst med sin utpräglade frihetskänsla kommer inför denna obehagliga situation någon gång, undrar om han opponerar sig.
Emellertid är inte förarne, som måste tjänstgöra å denna vagn vidare nöjda, för de håller på att sluta ut talapparaten för att upplysa passagerare om vad de enligt spårvägsstyrelsens beslut får lov att placera sig.
För inte så länge sedan utgav denna överkultiverade spårvägsstyrelse en bestämmelse om att övergång till annan vagn endast får förekomma där vagnarne mötas eller skiljas, denna bestämmelse blir nu fullkomligt ihjälslagen. Vi tänker oss t. ex. att en passagerare kommer från Slottskogen och skall åka till Majorna, i stället för att ta den blå vagnen vid Järntorget kan han uträtta div. ärenden nedåt 2:dra Långgatan och Masthuggstorget och där stiga på majvagnen, här kan han ta plats i främre avdelningen och när han sedan stiger utav, är det omöjligt för konduktören, som står ställd i "köket" att konstatera var passageraren steg på med sin övergångsbiljett. Är sådana missförhållanden obekanta för spårvägsstyrelsen, eftersom den, i sin iver över att på alla möjliga sätt förtrycka personalen och behandla allmänheten efter eget godtycke, fattar sådana huvudlösa beslut. Det vore tid att allmänheten opponerade sig mot dessa herrers barocka handlingssätt.
"Ett nummer"
1922-10-07
De nya spårvagnstyperna.
Ett uttryck för spårvägsstyrelsens huvudlösa sparsamhetsmani.
Det är allmänt bekant, att en viss ny reforms- och sparsamhetsmani gripit en stor del av landets alla möjliga institutioner, och vi har även fått en släng av denna sjukdom här i Göteborg. I främsta rummet kommer då spårvägen med sina nya vagntyper, orsaker till att dessa anskaffats är för att man skall kunna inbespara personal, det arbete som i vanliga fall utgöres av två konduktörer är här förlagt på en. Man skulle kunna tycka att tiden för dylika inbesparningar inte är lämpig, alldenstund spårvägen har överflöd på personal, och det är endast tack vare dennas solidaritet, som genom semester och fridagsförändring, har räddat en stor del av sina kamrater från att bli kastade ut i arbetslöshet. Dylika reformer under sådana förhållanden kan endast försvaras från en synpunkt, nämligen när det kan bevisas att anordningen är fullt praktiskt och kan betecknas som ett framsteg på teknikens område, men detta torde inte vara fallet här.
De nya långedragsvagnarne är bekväma att åka i när man väl kommer in, men när man tar i betraktande de två fotstegen blir de allt annat än praktiska. Dessa vagnar rymmer lika många passagerare som två av de vanliga och då borde man - för att underlätta på- och avstigning och största möjliga fortgång i denna - ha gjort den bekvämare i detta avseende i stället för som nu, dubbelt så besvärliga. Man kan ta exempel från Kristiania, där förekommer en liknande vagntyp, men med den skilnaden att där finnes endast en plattform, vilken är placerad i vagnens mitt, och byggd på ett sådant sätt att den är nedsänkt mellan hjulparen och därför i jämhöjd med refugen, varför inga fotsteg förekomma; däremot är dessa placerade inuti vagnen från plattformen och upp till de partier där sittplatserna finnas. Denna stora rymliga plattform är försedd med två dörrar, d. v. s. på vardera sidan, varför på- och avstigning går synnerligen fort och bekvämt. När man ser denna till alla delar praktiska vagntyp måste man förundra sig över spårvägsstyrelsen här i Göteborg - som i förbigående sagt företaget studieresor - verkligen kan komma med dylika opraktiska vagnar. Men det är inte nog med denna olägenhet, det har visat sig att när konduktören befinner sig längst fram i vagnen för att ta upp avgiften så kan han, på grund utav att vagnens ändar ej äro försedda med fönster, inte se när det är klart utan måste gå genom hela vagnen och till plattformen. För att undvika denna långa försenande promenad, öppnar han främre plattformen och därifrån övertygar sig om att det är klart till avgång, och detta handlingssätt torde inte vara lämpligt, i synnerhet om vintern. Följderna av vagnarnes opraktiska byggnad visar sig genom så gott som ständiga förseningar. Enligt order från höga vederbörande skall det handskas synnerligen försiktigt med dessa vagnar, men detta tycks inte hållas så styvt på om kvällarne när halvtimmas trafiken inträtt och vänteminuterna vid ändstationerna bortfaller, då uppmanas förarna att skynda på så att de hinner fram i rätt tid.
Vidare har vi den andra typen, den s. k. "två rum och kök", av vilken spårvägen enligt uppgift skall bygga ett tiotal till, det blir då uteslutande dylika vagnar å blå linje och kanske lite svårare att tillämpa det system som nu visar sig nödvändigt, nämligen att köra från en del passagerare för att hinna med den ordinarie körtiden. Dessa vagnar blir synnerligen "praktiska" under utställningen, då vi får besök av en stor del som inte ens kan läsa svenska och följaktligen måste ha tolk med sig för att förstå det anslag som anger vilka dörrar man får använda sig av vid resp. på- och avstigning. Enligt vad Grebst under förbudsstriden uttalade så är göteborgarne ett frihetsälskande folk, men nu tvingas de att genomvandra denna obehagliga vagn, kanske även själva Grebst med sin utpräglade frihetskänsla kommer inför denna obehagliga situation någon gång, undrar om han opponerar sig.
Emellertid är inte förarne, som måste tjänstgöra å denna vagn vidare nöjda, för de håller på att sluta ut talapparaten för att upplysa passagerare om vad de enligt spårvägsstyrelsens beslut får lov att placera sig.
För inte så länge sedan utgav denna överkultiverade spårvägsstyrelse en bestämmelse om att övergång till annan vagn endast får förekomma där vagnarne mötas eller skiljas, denna bestämmelse blir nu fullkomligt ihjälslagen. Vi tänker oss t. ex. att en passagerare kommer från Slottskogen och skall åka till Majorna, i stället för att ta den blå vagnen vid Järntorget kan han uträtta div. ärenden nedåt 2:dra Långgatan och Masthuggstorget och där stiga på majvagnen, här kan han ta plats i främre avdelningen och när han sedan stiger utav, är det omöjligt för konduktören, som står ställd i "köket" att konstatera var passageraren steg på med sin övergångsbiljett. Är sådana missförhållanden obekanta för spårvägsstyrelsen, eftersom den, i sin iver över att på alla möjliga sätt förtrycka personalen och behandla allmänheten efter eget godtycke, fattar sådana huvudlösa beslut. Det vore tid att allmänheten opponerade sig mot dessa herrers barocka handlingssätt.
"Ett nummer"
tisdag 19 mars 2013
Kort om Kurz #2
Fortsätter min "Auseinandersetzung" med Kurz. Som alltid när man stöter på en ny teori tar det lång tid innan man förstått vad den handlar om. De här små texterna får väl närmast ses som mitt eget försök att långsamt närma mig Kurz teori. Troligen är de oläsbara för de flesta andra.
Det som jag först slås av är Kurz tankerikdom. Jag vet inte om jag håller med honom eller tycker att hans teorier är meningsfulla, men det är slående hur nedtystad den Marxinfluerade kapitalismkritiken är i Sverige. Kurz bok ("Geld ohne Wert") fanns exv. inte på ett enda universitetsbibliotek i Sverige (enligt libris) innan jag föreslog Göteborgs UB att beställa in den. Samma sak med Michael Heinrichs "Wissenschaft vom Wert". Detta kan kanske delvis bero på att böckerna är på tyska och inte på engelska. Men det faktum att de inte finns översatta till engelska säger väl någon om hur marginaliserade de är. (Kurz bok är visserligen ny, men Heinrichs har ju ett drygt decennium på nacken och borde, i den bästa av väldar, vara intressant nog att översättas.) För vi är väl ändå överens om att det behövs en kritisk kritik mot kapitalismen, och att den vanliga "vänster"-kritiken ofta är väldigt ytlig.
Kurz skriver: "De kapitalistiska Zumutungs-förhållandena [hur fan ska man översätta 'Zumutung'?] skriker mer än någonsin efter en radikal kritik, men de sådan kritik är under de förändrade historiska villkoren inte mer formulerbar med marxismens tolkningsraster och därför paralyserad." (s. 13)
Jag håller med, om man med "marxism" menar de mer eller mindre "ortodoxa" teorier som gått under namnet "marxism" under 1900-talet. Menar man istället Marx ekonomikritik är jag inte lika säker, även om denna också, förstås, är i behov av omtolkning och vidareutveckling.
Kurz förhåller sig kritisk, för att inte säga avvisande, mot all hittills varande marxism. Såväl "ortodoxin" som "revisionismen" betecknar han som "positivistisk". De har i grunden missförstått ekonomikritikens kategorier och tolkat dem som "definitioner av det objektiva och i stor utsträckning transhistoriska sakförhållandet att en s. k. ekonomi rakt av kan förstås som en förmenad "bas" i mänskliga samhället." (s. 19)
Det är mig emellertid fortfarande ytterst oklart vad Kurz själv vill. Han nämner i förbigående att han står för en "wert-abspaltungskritische Interpretation", vad det nu innebär.
Fortsättning följer.
Det som jag först slås av är Kurz tankerikdom. Jag vet inte om jag håller med honom eller tycker att hans teorier är meningsfulla, men det är slående hur nedtystad den Marxinfluerade kapitalismkritiken är i Sverige. Kurz bok ("Geld ohne Wert") fanns exv. inte på ett enda universitetsbibliotek i Sverige (enligt libris) innan jag föreslog Göteborgs UB att beställa in den. Samma sak med Michael Heinrichs "Wissenschaft vom Wert". Detta kan kanske delvis bero på att böckerna är på tyska och inte på engelska. Men det faktum att de inte finns översatta till engelska säger väl någon om hur marginaliserade de är. (Kurz bok är visserligen ny, men Heinrichs har ju ett drygt decennium på nacken och borde, i den bästa av väldar, vara intressant nog att översättas.) För vi är väl ändå överens om att det behövs en kritisk kritik mot kapitalismen, och att den vanliga "vänster"-kritiken ofta är väldigt ytlig.
Kurz skriver: "De kapitalistiska Zumutungs-förhållandena [hur fan ska man översätta 'Zumutung'?] skriker mer än någonsin efter en radikal kritik, men de sådan kritik är under de förändrade historiska villkoren inte mer formulerbar med marxismens tolkningsraster och därför paralyserad." (s. 13)
Jag håller med, om man med "marxism" menar de mer eller mindre "ortodoxa" teorier som gått under namnet "marxism" under 1900-talet. Menar man istället Marx ekonomikritik är jag inte lika säker, även om denna också, förstås, är i behov av omtolkning och vidareutveckling.
Kurz förhåller sig kritisk, för att inte säga avvisande, mot all hittills varande marxism. Såväl "ortodoxin" som "revisionismen" betecknar han som "positivistisk". De har i grunden missförstått ekonomikritikens kategorier och tolkat dem som "definitioner av det objektiva och i stor utsträckning transhistoriska sakförhållandet att en s. k. ekonomi rakt av kan förstås som en förmenad "bas" i mänskliga samhället." (s. 19)
Det är mig emellertid fortfarande ytterst oklart vad Kurz själv vill. Han nämner i förbigående att han står för en "wert-abspaltungskritische Interpretation", vad det nu innebär.
Fortsättning följer.
lördag 16 mars 2013
Kort om Kurz #1
Har börjat läsa ”Geld ohne Wert” (”Penning utan värde”) av den nyligen avlidne tysken Robert Kurz. Känner inte till särskilt mycket om honom sedan tidigare, mer än att han varit med i tidskriften Exit!. Jag kom i kontakt med hans namn i samband med att jag läst och läst på om den likaledes tyske Michael Heinrich och hans bok "Wissenschaft vom Wert" ("Vetenskapen om värdet").
Kurz positionerar sig i opposition till såväl Heinrich och "die neue Marx-Lektüre" ("den nya Marx-läsningen") som den nyortodoxa marxismen, med Wolfgang Fritz Haug som främsta namn. Kurz ägnar den del möda åt att hitta invektiv mot dessa båda riktningar. Det är däremot lite oklart var Kurz själv står. Jag har hittills bara läst en tredjedel av boken, så egentligen är det väl för tidigt att säga någonting överhuvudtaget, men jag ger mig ändå in i ett försök att sammanfatta Kurz kritik.
Kurz börjar med att presentera fyra teman eller projekt:
1. Problemet med förmoderna och förkapitalistiska samhällen (Kurz använder ordet "Sozietäten" istället för det vanligare "Gesellschaften". Oklart varför.) och deras grundläggande skillnad gentemot det modernas "ekonomiska" församhälleligande ("Vergesellschaftung" - kommer inte på någon bättre översättning just nu).
2. Kapitalets konstitueringsprocess i det tidigmoderna samhället.
3. Kapitalets logik och kategoriala sammanhang eller dess kretslopp i sin egen reproduktionsproces.
4. Kapitalismens dynamiks inre självmotsägelser och skrankor.
Det framgår inte varför dessa fyra områden förtjänar behandling. Men det kanske blir tydligare längre fram.
Fortsättning följer inom kort.
Kurz positionerar sig i opposition till såväl Heinrich och "die neue Marx-Lektüre" ("den nya Marx-läsningen") som den nyortodoxa marxismen, med Wolfgang Fritz Haug som främsta namn. Kurz ägnar den del möda åt att hitta invektiv mot dessa båda riktningar. Det är däremot lite oklart var Kurz själv står. Jag har hittills bara läst en tredjedel av boken, så egentligen är det väl för tidigt att säga någonting överhuvudtaget, men jag ger mig ändå in i ett försök att sammanfatta Kurz kritik.
Kurz börjar med att presentera fyra teman eller projekt:
1. Problemet med förmoderna och förkapitalistiska samhällen (Kurz använder ordet "Sozietäten" istället för det vanligare "Gesellschaften". Oklart varför.) och deras grundläggande skillnad gentemot det modernas "ekonomiska" församhälleligande ("Vergesellschaftung" - kommer inte på någon bättre översättning just nu).
2. Kapitalets konstitueringsprocess i det tidigmoderna samhället.
3. Kapitalets logik och kategoriala sammanhang eller dess kretslopp i sin egen reproduktionsproces.
4. Kapitalismens dynamiks inre självmotsägelser och skrankor.
Det framgår inte varför dessa fyra områden förtjänar behandling. Men det kanske blir tydligare längre fram.
Fortsättning följer inom kort.
tisdag 12 mars 2013
Lite anteckningar kring kapitel 3 i Heinrichs "Introduktion till de tre volymerna av Marx Kapitalet"
Till nästa onsdag ska vi ju läst kapitel 3 i Heinrichs bok. Har skrivit ner lite tankar och frågor som jag funderat på under min läsning av kapitlet. Jag har inte främst skrivit om det som är viktigt eller intressant utan mer om det som jag tycker känns problematiskt och/eller värt att diskutera i största allmänhet.
/Mattias.
sid. 55
Heinrich gör en poäng av att det först är under kapitalismen som en övervägande del av produkterna blir till varor.
- Kan vi tänka oss en icke-kapitalistisk marknadsekonomi?
- Tidigare marxister (framför alla Engels) har pratat om en ”enkel varuproduktion”, där varor byts på en marknad utan att bli till kapital, dvs. en marknadsekonomi med bruksvärdet och inte bytesvärdet i centrum. Har sådana samhället funnits? Kan de ens tänkas i teorin?
Observera att Heinrich säger att varor är produkter som är avsedda för byte, men att detta enbart är en preliminär utsaga. I enlighet med Marx metod börjar Heinrich med en enkel definition, som vi senare kommer att ha anledning att modifiera och specificera allt eftersom vi fortsätter vår analys.’
sid. 58
Heinrich introducerar begreppet ”värde” som är centralt i Marx ekonomiska teori. Heinrichs mest djupgående bok heter ”Vetenskapen om värdet” (”Wissenschaft vom Wert”). I den boken framför han en ganska originell syn på Marx värdebegrepp. Det kan vara bra att tänka på att det finns och har funnits andra sätt än Heinrichs att behandla Marx värdeteori, och att Heinrichs teori kan förstås som en polemik mot dessa.
sid. 62
Heinrich kritiserar den metodologiska individualismen.
- Kan vi förstå samhället utan att ta hänsyn på individers handlande och subjektiva bevekelsegrunder?
sid. 65
I frågan av vad abstrakt arbete är skiljer sig Heinrich från många tidigare marxister. Det är exv. inte ovanligt att se monotont industriarbete som abstrakt eller i alla fall mer abstrakt än andra former av arbete. Heinrich bortser helt från arbetets naturalform och ser det abstrakta arbetet enbart utifrån dess samhälleliga betydelse.
- Vad är abstrakt arbete enligt Heinrich?
I den gamla östeuropeiska litteraturen kunde man hitta formuleringar som ”en varas värde skapas genom det abstrakta arbetet som under socialismen är det omedelbart samhälleliga arbetets form” (Lärobok i politisk ekonomi, Moskva 1962). Detta är för Heinrich rent nonsens.
sid. 66
Enligt Heinrich befinner sig värdet inte som en substans inuti varje vara. Värdets karaktär är mer komplicerad än så, och Marx använder mytologiska metaforer (”spöklik”) för att förklara detta.
- Är inte det dunkelt sagda det dunkelt tänkta? Varför använder Marx metaforer från myternas värld?
sid. 73
Heinrich börjar prata om värdeformsanalysen. Detta är en sida av Marx ekonomiska teori som ofta blivit bortglömd. Det var först kring 1970 som ett gäng tyska akademiker började intressera sig för saken. (Enstaka teoretiker som I. I. Rubin i Sovjetunionen hade visserligen gjort det tidigare, men mer eller mindre fallit i glömska.) I Sverige har denna aspekt av Marx ekonomikritik inte uppmärksammats nämnvärt. Av strömningens två mest betydelsefulla böcker fanns den ena överhuvudtaget inte på Göteborgs universitetsbibliotek. Den andra kändes helt oöppnad när jag lånade den för en månad sedan. Mats Dahlkvist föreslår i sin ”Att studera kapitalet” att man helt hoppar över kapitel 1.3 där värdeformsanalysen sker, åtminstone vid första läsningen av Kapitalet.
sid. 74
Heinrich menar att penningformen är nödvändig i den kapitalistiska ekonomin, inte bara ett fiffigt hjälpmedel för att underlätta cirkulationen. Detta förefaller mig mer än rimligt. Alla som någonsin befunnits sig i en marknadsekonomi vet ju att pengar är något annat än bara ett cirkulationsmedel.
- Hur kommer det sig att borgerlig nationalekonomi utgår från att marknadsekonomi i princip bygger på byteshandel och att pengar bara är ett sätt att minska transaktionskostnaderna?
- Varför är penningformen nödvändig för kapitalismen?
sid. 75
- Vad menar Heinrich med att penningens och penningformens begreppsliga utveckling är olika saker?
Heinrich påbörjar här analysen av värde- och penningformen. Observera att värde aldrig uttrycks i timmar, så som vissa marxister främst under 1960- och 1970-talen tenderade att göra, utan alltid i en ekvivalentform som kan vara en vara eller penningen.
sid. 81
Heinrich nämner för första gången termen ”monetär värdeteori”. Denna syn på Marx skiljer sig från de premonitära värdemängdsteorierna som dominerat såväl öst- som västmarxism.
- Hur kommer de sig att de premonitära tolkningarna av Marx dominerat så totalt?
sid. 82
”Penningen som värdemått är den nödvändiga framträdelseformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden” säger Marx. Således är den värdeskapande arbetstiden (åtminstone enligt min tolkning) överhuvudtaget inte ett empiriskt observerbart fenomen. Den har ingenting att göra med den verkliga arbetstiden, den tid som kan mätas med klockor.
- Om den värdeskapande arbetstiden inte är mätbar, hur vet vi då att den finns? Är det ens en relevant fråga?
sid. 89
Heinrich menar att penningformen är nödvändig för kapitalismen, men inte penningvaran. Detta är också en ganska ny uppfattning bland marxister. Den tidigare nämnda sovjetiska läroboken i politisk ekonomi skriver: ”Lenin har satt avskaffandet av guldet som penningmaterial i samband med socialismens seger i världsskala.” Guldet sågs alltså av Lenin som nödvändigt för kapitalismen, och en konsekvens av detta var att man även i Sovjetunionen knöt sin valuta till guldet (Från 1961-01-01 motsvarande en rubel 0,987412 gram guld). Först med socialismens slutseger skulle guldmyntfoten kunna avskaffas.
Heinrich genomför sedan en pedagogisk genomgång av ”varufetischismen”.
- Kan vi tänka bort varans, penningens och kapitalets fetischkaraktär?
- Varför är borgerlig nationalekonomi oförmögen (och/eller ovillig) att se fetischerna som just fetischer?
- Har arbetarklassen andra möjligheter än borgerligheten och dess apologeter att genomskåda fetischerna?
/Mattias.
sid. 55
Heinrich gör en poäng av att det först är under kapitalismen som en övervägande del av produkterna blir till varor.
- Kan vi tänka oss en icke-kapitalistisk marknadsekonomi?
- Tidigare marxister (framför alla Engels) har pratat om en ”enkel varuproduktion”, där varor byts på en marknad utan att bli till kapital, dvs. en marknadsekonomi med bruksvärdet och inte bytesvärdet i centrum. Har sådana samhället funnits? Kan de ens tänkas i teorin?
Observera att Heinrich säger att varor är produkter som är avsedda för byte, men att detta enbart är en preliminär utsaga. I enlighet med Marx metod börjar Heinrich med en enkel definition, som vi senare kommer att ha anledning att modifiera och specificera allt eftersom vi fortsätter vår analys.’
sid. 58
Heinrich introducerar begreppet ”värde” som är centralt i Marx ekonomiska teori. Heinrichs mest djupgående bok heter ”Vetenskapen om värdet” (”Wissenschaft vom Wert”). I den boken framför han en ganska originell syn på Marx värdebegrepp. Det kan vara bra att tänka på att det finns och har funnits andra sätt än Heinrichs att behandla Marx värdeteori, och att Heinrichs teori kan förstås som en polemik mot dessa.
sid. 62
Heinrich kritiserar den metodologiska individualismen.
- Kan vi förstå samhället utan att ta hänsyn på individers handlande och subjektiva bevekelsegrunder?
sid. 65
I frågan av vad abstrakt arbete är skiljer sig Heinrich från många tidigare marxister. Det är exv. inte ovanligt att se monotont industriarbete som abstrakt eller i alla fall mer abstrakt än andra former av arbete. Heinrich bortser helt från arbetets naturalform och ser det abstrakta arbetet enbart utifrån dess samhälleliga betydelse.
- Vad är abstrakt arbete enligt Heinrich?
I den gamla östeuropeiska litteraturen kunde man hitta formuleringar som ”en varas värde skapas genom det abstrakta arbetet som under socialismen är det omedelbart samhälleliga arbetets form” (Lärobok i politisk ekonomi, Moskva 1962). Detta är för Heinrich rent nonsens.
sid. 66
Enligt Heinrich befinner sig värdet inte som en substans inuti varje vara. Värdets karaktär är mer komplicerad än så, och Marx använder mytologiska metaforer (”spöklik”) för att förklara detta.
- Är inte det dunkelt sagda det dunkelt tänkta? Varför använder Marx metaforer från myternas värld?
sid. 73
Heinrich börjar prata om värdeformsanalysen. Detta är en sida av Marx ekonomiska teori som ofta blivit bortglömd. Det var först kring 1970 som ett gäng tyska akademiker började intressera sig för saken. (Enstaka teoretiker som I. I. Rubin i Sovjetunionen hade visserligen gjort det tidigare, men mer eller mindre fallit i glömska.) I Sverige har denna aspekt av Marx ekonomikritik inte uppmärksammats nämnvärt. Av strömningens två mest betydelsefulla böcker fanns den ena överhuvudtaget inte på Göteborgs universitetsbibliotek. Den andra kändes helt oöppnad när jag lånade den för en månad sedan. Mats Dahlkvist föreslår i sin ”Att studera kapitalet” att man helt hoppar över kapitel 1.3 där värdeformsanalysen sker, åtminstone vid första läsningen av Kapitalet.
sid. 74
Heinrich menar att penningformen är nödvändig i den kapitalistiska ekonomin, inte bara ett fiffigt hjälpmedel för att underlätta cirkulationen. Detta förefaller mig mer än rimligt. Alla som någonsin befunnits sig i en marknadsekonomi vet ju att pengar är något annat än bara ett cirkulationsmedel.
- Hur kommer det sig att borgerlig nationalekonomi utgår från att marknadsekonomi i princip bygger på byteshandel och att pengar bara är ett sätt att minska transaktionskostnaderna?
- Varför är penningformen nödvändig för kapitalismen?
sid. 75
- Vad menar Heinrich med att penningens och penningformens begreppsliga utveckling är olika saker?
Heinrich påbörjar här analysen av värde- och penningformen. Observera att värde aldrig uttrycks i timmar, så som vissa marxister främst under 1960- och 1970-talen tenderade att göra, utan alltid i en ekvivalentform som kan vara en vara eller penningen.
sid. 81
Heinrich nämner för första gången termen ”monetär värdeteori”. Denna syn på Marx skiljer sig från de premonitära värdemängdsteorierna som dominerat såväl öst- som västmarxism.
- Hur kommer de sig att de premonitära tolkningarna av Marx dominerat så totalt?
sid. 82
”Penningen som värdemått är den nödvändiga framträdelseformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden” säger Marx. Således är den värdeskapande arbetstiden (åtminstone enligt min tolkning) överhuvudtaget inte ett empiriskt observerbart fenomen. Den har ingenting att göra med den verkliga arbetstiden, den tid som kan mätas med klockor.
- Om den värdeskapande arbetstiden inte är mätbar, hur vet vi då att den finns? Är det ens en relevant fråga?
sid. 89
Heinrich menar att penningformen är nödvändig för kapitalismen, men inte penningvaran. Detta är också en ganska ny uppfattning bland marxister. Den tidigare nämnda sovjetiska läroboken i politisk ekonomi skriver: ”Lenin har satt avskaffandet av guldet som penningmaterial i samband med socialismens seger i världsskala.” Guldet sågs alltså av Lenin som nödvändigt för kapitalismen, och en konsekvens av detta var att man även i Sovjetunionen knöt sin valuta till guldet (Från 1961-01-01 motsvarande en rubel 0,987412 gram guld). Först med socialismens slutseger skulle guldmyntfoten kunna avskaffas.
Heinrich genomför sedan en pedagogisk genomgång av ”varufetischismen”.
- Kan vi tänka bort varans, penningens och kapitalets fetischkaraktär?
- Varför är borgerlig nationalekonomi oförmögen (och/eller ovillig) att se fetischerna som just fetischer?
- Har arbetarklassen andra möjligheter än borgerligheten och dess apologeter att genomskåda fetischerna?
måndag 4 mars 2013
Lite mer om Heinrichs Marxtolkning
Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) i Göteborg har under en rad år haft cirklar kring Karl Marx stora verk ”Kapitalet. Första boken.”. Jag har mer eller mindre aktivt deltagit de fyra sista gångerna. Enligt min erfarenhet är det en givande upplevelse att läsa Kapitalet. Cirklarna har gett upphov till intressanta diskussioner om allt från fackliga strategier till vetenskapsteori. Marx bok är storslagen, och trots sina snart 150 år besitter den ett stort mått av aktualitet. Det finns emellertid ett stort men. Bokens fundament, Marx värdeteori, är problematisk. Vad menar Marx egentligen med begreppet ”värde”? I vilken mån är ”värdet” något som i verkligheten påverkar den kapitalistiska ekonomin? Hur manifesteras värdet? Kan vi se det? Kan vi räkna på det? Är begreppet överhuvudtaget användbart? Det är frågor som olika marxistiska teoretiker gett väldigt olika svar på. Heinrich är en av dem, och i min mening en av de mest intressanta.
Heinrichs teori är en fortsättning på och kritik av den ”värdeformsanalytiska skolan” som uppstod i Västtyskland kring 1970. Främsta namn i denna skolbildning är Helmut Reichelt (”Till den logiska strukturen hos Marx kapitalbegrepp” (1968/70)) och Hans-Georg Backhaus (”Till värdeformens dialektik” (1970)). Dessa tänkare tog sin utgångspunkt främst i Kapitalets första avdelning, närmare bestämt i det första kapitlets tredje avdelning, där Marx analyserar just värdeformen.
Det är svårt att i korta ordalag beskriva Reichelts och Bachhaus Marxtolkning. En central punkt är deras kritik mot dem som försökt göra Marx värdeteori till en teori om relativa priser. Det hade under 1960-talet (efter publiceringen av boken ”Produktionen av varor medelst varor” av den italienske Ricardoutgivaren Piero Sraffa) uppstått en marxistisk nationalekonomisk strömning som försökte pressa in Marx ”arbetsvärdelära” i en matematisk jämviktsmodell, där det s. k. ”transformationsproblemet”, som inom denna strömning tolkades ungefär som övergången från värdeskapande arbetstimmar till marknadspriser, hamnade i centrum. För Reichelt och Backhaus handlade Marx teori istället om hur utbyte och pris överhuvudtaget är möjliga. Den kvalitativa sidan av Marx teori hamnade i fokus.
Heinrich fortsätter, som sagt, i denna tradition. I sin gedigna bok ”Vetenskapen av värdet” (Första upplagan 1991 tror jag) för han fram tesen att det finns ett avgörande brott mellan den etablerade nationalekonomin (och med detta menas såväl de ”klassiska” arbetsvärdeteoretikerna och de ”nyklassiska” gränsnytteteoretikerna) och Marx ekonomikritiska teori. Detta brott gäller fyra grundläggande perspektiv: antropologism, individualism, ahistorism och empirism.
I korthet anser ”ekonomerna” att ekonomin kan förklaras utifrån en teori om människans väsen (manifesterat i idéen om homo oeconomicus, den rationellt kalkylerade individen). Med utgångspunkt från denna individs handlande skapas teorier om ekonomins funktionssätt. I och med att människans ”väsen” förutsätts vara konstant blir också ekonomin en ”evig” vetenskap. Samma ekonomiska lagar gäller för alla samhällen. Dessa ekonomiska lagar är möjliga att iaktta och mäta.
Heinrich menar alltså att Marx bryter med allt detta. Men Marx är själv inte medveten om det. Åtminstone inte helt och hållet. Detta leder till en ambivalens hos Marx. Å ena sidan skapar han en helt ny teori, å andra sidan har han kvar en del bråte från nationalekonomins teoretiska fält. Detta blir extra tydligt i Kaptialets tredje bok och Marx behandling av relationen mellan värden och priser i denna bok.
För Heinrich är grundfrågan i Marx värdeteori inte hur priser bildas, utan snarare hur det kommer sig att mänskligt arbete överhuvudtaget kan anta formen av priser. En vanlig kritik mot Marx och marxismens politiska ekonomi är att Marx aldrig bevisar att värde (här förstått som ett begrepp som skall förklara prisers storlek) består av arbete och bara det. Heinrich vänder på steken. I alla samhällen behövs arbete. Kapitalistiska samhällen kännetecknas av privat produktion. Varje företag producerar i princip helt utan kontakt med yttervärlden. Kontakten med andra producenter uppstår först på marknaden, där produkterna säljs. För att kunna säljas behövs pengar, och penningformen är just varornas värdeform. Det finns inga premonitära värden. Att räkna ”arbetsvärden” i form av arbetstimmar, så som nyricardianer och vissa marxister gjorde på 1960- och 70-talen är inte i enlighet med Marx teori. Istället handlar Marx teori om ett bevis för varför pengar inte bara är en fiffig uppfinning för att underlätta cirkulationen, utan en oundgänglig del av det kapitalistiska samhället. Heinrich kritiserar nationalekonomin för att utgå från en bytesekonomi där pengar inte ges en central roll. En konsekvens av detta är att nationalekonomin har väldigt svårt att förstå kapitalismens dynamik och dess krisbenägenhet.
Heinrich kallar Marx värdeteori ”monetär värdeteori”, och skiljer denna från den ”arbetsmängdslära” som såväl klassiskerna som de flesta marxister använt. Värdet är den privat producerade produktens relation till den samhälleliga totalproduktionen. Det är först i cirkulationen som värdet manifesteras. Heinrich menar att man inte kan tala om en enskild produkts inneboende värde. Inte ens en produkt som produceras med avsikt att bli en vara, alltså att säljas på marknaden, har något värde utanför cirkulationen. Detta är ganska kontroversiellt bland marxister.
Vidare menar Heinrich att värden enbart kan mätas i pengar, något som Marx också är tydlig med i Kapitalets första avdelning, men som senare marxister ofta ignorerat. För dem är värden en storhet som mäts i arbetstimmar och som måste ”transformeras” till priser som ju mäts i pengar. Heinrich menar istället att värden och priser befinner sig på olika begreppslig nivå, och att det inte är meningsfullt att försöka omvandla det ena till det andra. Även detta torde vara ganska kontroversiellt.
Nå. Vad är de politiska och praktiska konsekvenserna av detta?
Marx ekonomiska teorier tas sällan på allvar. Ibland kan man t. o. m. få höra personer som hävdar att Marx är motbevisad. I ekonomiska läroböcker ses Marx (om han alls nämns) som de siste store ”klassiske” teoretikern och därmed som en idéhistorisk kuriositet. Heinrich visar att Marx kan förstås helt annorlunda, och att hans teori inte är motbevisad utan att Marx tvärtom förklarar saker kring pengarnas roll i ekonomin som nationalekonomins vanliga teorier har svårt att förklara. I en tid då den borgerliga nationalekonomin har en dominerande ställning i samhällsdebatten är detta värdefullt. Marx är fortfarande kapitalismens främste kritiker och genom att ge värdeteorin en rimlig tolkning bidrar Heinrich till att skärpa marxismen som ett kritiskt analysredskap.
Heinrichs teori är en fortsättning på och kritik av den ”värdeformsanalytiska skolan” som uppstod i Västtyskland kring 1970. Främsta namn i denna skolbildning är Helmut Reichelt (”Till den logiska strukturen hos Marx kapitalbegrepp” (1968/70)) och Hans-Georg Backhaus (”Till värdeformens dialektik” (1970)). Dessa tänkare tog sin utgångspunkt främst i Kapitalets första avdelning, närmare bestämt i det första kapitlets tredje avdelning, där Marx analyserar just värdeformen.
Det är svårt att i korta ordalag beskriva Reichelts och Bachhaus Marxtolkning. En central punkt är deras kritik mot dem som försökt göra Marx värdeteori till en teori om relativa priser. Det hade under 1960-talet (efter publiceringen av boken ”Produktionen av varor medelst varor” av den italienske Ricardoutgivaren Piero Sraffa) uppstått en marxistisk nationalekonomisk strömning som försökte pressa in Marx ”arbetsvärdelära” i en matematisk jämviktsmodell, där det s. k. ”transformationsproblemet”, som inom denna strömning tolkades ungefär som övergången från värdeskapande arbetstimmar till marknadspriser, hamnade i centrum. För Reichelt och Backhaus handlade Marx teori istället om hur utbyte och pris överhuvudtaget är möjliga. Den kvalitativa sidan av Marx teori hamnade i fokus.
Heinrich fortsätter, som sagt, i denna tradition. I sin gedigna bok ”Vetenskapen av värdet” (Första upplagan 1991 tror jag) för han fram tesen att det finns ett avgörande brott mellan den etablerade nationalekonomin (och med detta menas såväl de ”klassiska” arbetsvärdeteoretikerna och de ”nyklassiska” gränsnytteteoretikerna) och Marx ekonomikritiska teori. Detta brott gäller fyra grundläggande perspektiv: antropologism, individualism, ahistorism och empirism.
I korthet anser ”ekonomerna” att ekonomin kan förklaras utifrån en teori om människans väsen (manifesterat i idéen om homo oeconomicus, den rationellt kalkylerade individen). Med utgångspunkt från denna individs handlande skapas teorier om ekonomins funktionssätt. I och med att människans ”väsen” förutsätts vara konstant blir också ekonomin en ”evig” vetenskap. Samma ekonomiska lagar gäller för alla samhällen. Dessa ekonomiska lagar är möjliga att iaktta och mäta.
Heinrich menar alltså att Marx bryter med allt detta. Men Marx är själv inte medveten om det. Åtminstone inte helt och hållet. Detta leder till en ambivalens hos Marx. Å ena sidan skapar han en helt ny teori, å andra sidan har han kvar en del bråte från nationalekonomins teoretiska fält. Detta blir extra tydligt i Kaptialets tredje bok och Marx behandling av relationen mellan värden och priser i denna bok.
För Heinrich är grundfrågan i Marx värdeteori inte hur priser bildas, utan snarare hur det kommer sig att mänskligt arbete överhuvudtaget kan anta formen av priser. En vanlig kritik mot Marx och marxismens politiska ekonomi är att Marx aldrig bevisar att värde (här förstått som ett begrepp som skall förklara prisers storlek) består av arbete och bara det. Heinrich vänder på steken. I alla samhällen behövs arbete. Kapitalistiska samhällen kännetecknas av privat produktion. Varje företag producerar i princip helt utan kontakt med yttervärlden. Kontakten med andra producenter uppstår först på marknaden, där produkterna säljs. För att kunna säljas behövs pengar, och penningformen är just varornas värdeform. Det finns inga premonitära värden. Att räkna ”arbetsvärden” i form av arbetstimmar, så som nyricardianer och vissa marxister gjorde på 1960- och 70-talen är inte i enlighet med Marx teori. Istället handlar Marx teori om ett bevis för varför pengar inte bara är en fiffig uppfinning för att underlätta cirkulationen, utan en oundgänglig del av det kapitalistiska samhället. Heinrich kritiserar nationalekonomin för att utgå från en bytesekonomi där pengar inte ges en central roll. En konsekvens av detta är att nationalekonomin har väldigt svårt att förstå kapitalismens dynamik och dess krisbenägenhet.
Heinrich kallar Marx värdeteori ”monetär värdeteori”, och skiljer denna från den ”arbetsmängdslära” som såväl klassiskerna som de flesta marxister använt. Värdet är den privat producerade produktens relation till den samhälleliga totalproduktionen. Det är först i cirkulationen som värdet manifesteras. Heinrich menar att man inte kan tala om en enskild produkts inneboende värde. Inte ens en produkt som produceras med avsikt att bli en vara, alltså att säljas på marknaden, har något värde utanför cirkulationen. Detta är ganska kontroversiellt bland marxister.
Vidare menar Heinrich att värden enbart kan mätas i pengar, något som Marx också är tydlig med i Kapitalets första avdelning, men som senare marxister ofta ignorerat. För dem är värden en storhet som mäts i arbetstimmar och som måste ”transformeras” till priser som ju mäts i pengar. Heinrich menar istället att värden och priser befinner sig på olika begreppslig nivå, och att det inte är meningsfullt att försöka omvandla det ena till det andra. Även detta torde vara ganska kontroversiellt.
Nå. Vad är de politiska och praktiska konsekvenserna av detta?
Marx ekonomiska teorier tas sällan på allvar. Ibland kan man t. o. m. få höra personer som hävdar att Marx är motbevisad. I ekonomiska läroböcker ses Marx (om han alls nämns) som de siste store ”klassiske” teoretikern och därmed som en idéhistorisk kuriositet. Heinrich visar att Marx kan förstås helt annorlunda, och att hans teori inte är motbevisad utan att Marx tvärtom förklarar saker kring pengarnas roll i ekonomin som nationalekonomins vanliga teorier har svårt att förklara. I en tid då den borgerliga nationalekonomin har en dominerande ställning i samhällsdebatten är detta värdefullt. Marx är fortfarande kapitalismens främste kritiker och genom att ge värdeteorin en rimlig tolkning bidrar Heinrich till att skärpa marxismen som ett kritiskt analysredskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)