Fortsätter att lägga upp artiklar ur Väst-svenska Kuriren, de västsvenska kommunisternas tidning på 1920-talet. Nu en något förvirrad text om hur "Kung Jazz" gör "flicksnärtor" av de unga kvinnorna.
1924-01-09:
"Bussiga flickor"
Flicksnärtorna som fyller gator o. torg, biografer och hem, äro inte så utan betydelse som man kanske tror - eller som de själva tro.
Det är inte betydelselöst att det är ont om flickor, kvinnor och gott om - flicksnärtor. Flicksnärtorna intaga för stor plats! De träffa i åldrar, ända upp mot 25 år. Det är en skam för vår kulturella ståndpunkt, som ju lär vara högre än gågna tiders. Jazzen är emellertid att betänkligt faktum. Den har angripit något som förre inte varit i fara i den vägen - den innersta, känslan.
Man erkänner att man är ytlig o. så skrattar man och menar kunna ursäkta sig själv genom att säga: Varför skulle man inte ha roligt!
Men det är en annan sak! Att ha roligt missunnas inte - men roligt får inte vara detsamma som ytlighet. Man lurar sig själv - och det är minsann inte roligt - med att säga, att man måste vara ytlig. Det är bara en slöhet, det är att smeka sitt samvete - så länge man sover. Men det finns något som heter "ett förfärligt uppvaknande".
Flicka - kvinna - det vackraste på jorden för en man! Vad har våra dagars flicksnärtor gemensamt med det vackra? Det som förr kallades "skön jungfru". Det träffas ingenstädes nu.
Det är kung Jazz' verk. Han förstår att begagna sig av människans svagheter - fegheten, ryggradslösheten, benägenheten att göra som andra gör, svagheten för det som är "populärt".
Det gäller att skapa en ny generation! Stark skön, god, glad! Men hur länge kan det dröja? Den gamla är gammal, ut leken - men utövar tyvärr ännu inflytande. Den unge är redan förd på villovägar, i stort sett.
Och sedan...
Skapa nya flickor, glada, sprudlande, ja vilda, men bara något ansvarsfyllda, reflekterande och duktiga - "bussiga!" Sådana "som männen älska", men också vilja gifta sig med.
Låt inte kvinnan sjunka till djur utan djurets bestämmelse. Mannen lever ändå alltid enligt sin bestämmelse...
Skapa goda kvinnor - och de skola leda männen. Börja inte med att omskapa mannen. Han gör det han vill - om kvinnan vill!
Vår livssyn är rutten. Den som betyder allt! Vår generation är på avvägar. Inte "förvillad", så som hänt förr i mänsklighetens historia - nej nu angripes det väsentliga hos människan, hennes innersta tankar, känslan för livet - ideal är nu för tiden "nöjen" och pengar. Hos flertalet, det är det sorgliga.
Men inte gräla om människornas låga nöjen! Giv dem istället smak för det bättre. I skolan och i hem! De ska bli tacksamma för det. De ha nämligen alla samvete. Att ideligen tysta ner samvetet, det är en plåga och det sänka människan steg för steg.
De ha förutsättningarna, människorna! Det är dumt att söka höja dem högre än de orkar med. Det är dumt att klandra dem för deras böjelser, och deras slapphet. Men - det är skam, att ej hjälpa dem ta vara på det av värde, som finns hos dem! De vilja mer gott än de orka med. De ha rätt att fordra den hjälp de behöva.
Goha
fredag 25 januari 2013
onsdag 23 januari 2013
Folkets park i Kikås
Efter bildandet av det nya partiet 1917 startades även verksamhet vid sidan av det ordinarie partiarbetet. Ett av många projekt som drogs i gång var Folkets park i Kikås, öster om Mölndal, som de vänstersocialistiska, senare kommunistiska, arbetarekommunerna i Göteborg och Mölndal ägde tillsammans.
Ur Västsvenska kuriren 1921-07-23.
Folkets Park, Kikås
Strax utanför industrisamhällets hank och stör ligger parken, av en bergås avskild från den sammangyttring av trist och grått, som de många fabrikerna och de hundratals husen utgör. Platsen är förtjusande vacker, det kan ej bestridas, åtminstone den del av parkområdet som inhägnats, ett stycke natur i milda, veka former där man efter släpet i sotig fabrik bör kunna finna rekreation och vila. Med tanke särskilt härpå och med hopp om att den gång i framtiden få förverkligat tanken om en verklig Folkpark inköptes området våren 1918. Den äges av de kommunistiska arbetarekommunerna i Mölndal och Göteborg gemensamt. Under den gågna tiden, kan tryggt sägas, att företaget gått framåt, dock har utvecklingen av detsamma i hög grad hämmats, enär svårigheter och motgångar av olika slag mött, och dels den senare tiden med depression och arbetslöshet som givetvis inverkat på frekvens och omsättning och gjort densamma till en obetydlighet. Särskilt under sommaren 1919 voro motgångarna stora, parken stängdes av myndigheterna under flera veckors tid med anledning av "oroligheter och uppträden", som där förekommit. Parkstyrelsen hade ett ganska drygt göra innan den åter kunde få igång och måste flera gånger konferera med såväl Länsstyrelsen som härvarande Landsfiskal en hr Elving, vilken sistnämnde framlade flera vilkor, men slutligen gick med på att parken åter kunde få öppnas om den inhägnades. Nu hade man äntligen fått bukt med myndigheterna, men nu började i stället regnguden visa sig onådig och nedsläppte vattenkaskader varje söndag en tid framåt, och åt den saken var ju intet att göra. Ett staket inköptes emellertid och den 22 juni, en söndag voro en stor del av Mölndalskamraterna sysselsatta med uppsättning av detta. Att ha parken öppen lördagskvällar visade sig dock i fortsättningen omöjligt, ty en del av ungdomen som samlats däruppe ville sätta slagsmål och svineri som sitt främsta nöje. Det är mycket sorgligt att iakttaga hurusom eljest hygglig ungdom under spritens inflytande kan uppträda på ett sätt som visar frånvaron av all respekt för hygglighet och anständighet och tycks finna en dygd uti att vara så hänsynslös som möjligt mot sina medmänniskor. Men det är ju så och kommer alltid att vara så, så länge spriten får spela den roll den nu gör, och arbetarna äro nog dumma att bry sig om att förtära den. Sommaren 1920 var mera lyckosam och kunde då en del förbättringar av materiellt slag för parken åstadkommas; även kunde behovet av omväxlande program och engagerandet av olika förmågor någorlunda tillgodoses. Den allmänna ordningen var den allra bästa och allmänhetens uppträdande mönstergillt. Under innevarande säsong då total arbetslöshet eller minskad tillgång på arbete drabbat de allra flesta av arbetarna är naturligtvis antalet parkbesökare betydligt reducerat. Under sådana förhållanden är det ej heller nu möjligt att kunna åstadkomma något av värde eller engagera några medverkande för publikens nytta och nöje, mer än någon enstaka gång, då man ej kan begära att folk som inga slantar har skall kunna erlägga den inträdesavgift som vid varje sådant tillfälle måste upptagas. Dansen blir sålunda nu i de flesta fall enda nöhet, och det är ju ganska fattigt, men man måste härvidlag, för att kunna ekonomisera företaget lyda nödvändighetens hårda lag. Efter påstötning från flera parkbesökare har påstötning gjorts hos Landsfiskalen, att få ha parken öppen för allmänheten även lördagar. Vid tvänne tillfällen har detta beviljats, men nu har det fallit hr Elving in att förbjuda detsamma oaktat något verkligt skäl för denna åtgärd icke föreligger (huruvida något dylikt av aktuellt slag då det gäller att motarbeta kommunismen kan man ej veta). Faktum är dock att några störande uppträden i eller vid parken icke förekommit på långa tider, att berusade personer på helt andra ställen råka i slagsmål är ej parkens fel, ej heller att illasinnade personer genom omotiverade anmälningar söka komma företaget till livs. På flera platser finnes Folkparker som få ha öppet hur mycket som helst utan inblandning från myndigheternas sida, oaktat att man som t. ex. i Borås publiken måste efter föreställningarnas slut passera genom samhället. Hr Elving och hans närmaste man överkonstapel Dalbrand torde ursäkta att vi för vår del icke kunna betrakta tilltaget att förbjuda parkens öppethållande på lördagskvällarna som annat än kitslighet.
Folkets park i Mölndal går dock trots allt så småningom framåt, och är det våra fasta förhoppning att den skall kunna utvecklas till att bli något av värde för båda ung och gammal, att arbetarna där skall kunna samlas till nytta och nöje, att den med Mölndalsarbetarnas stöd skall bli en ljuspunkt - med ett ord, kunna fylla den uppgift en Folkpark har.
Rojo.
Ur Västsvenska kuriren 1921-07-23.
Folkets Park, Kikås
Strax utanför industrisamhällets hank och stör ligger parken, av en bergås avskild från den sammangyttring av trist och grått, som de många fabrikerna och de hundratals husen utgör. Platsen är förtjusande vacker, det kan ej bestridas, åtminstone den del av parkområdet som inhägnats, ett stycke natur i milda, veka former där man efter släpet i sotig fabrik bör kunna finna rekreation och vila. Med tanke särskilt härpå och med hopp om att den gång i framtiden få förverkligat tanken om en verklig Folkpark inköptes området våren 1918. Den äges av de kommunistiska arbetarekommunerna i Mölndal och Göteborg gemensamt. Under den gågna tiden, kan tryggt sägas, att företaget gått framåt, dock har utvecklingen av detsamma i hög grad hämmats, enär svårigheter och motgångar av olika slag mött, och dels den senare tiden med depression och arbetslöshet som givetvis inverkat på frekvens och omsättning och gjort densamma till en obetydlighet. Särskilt under sommaren 1919 voro motgångarna stora, parken stängdes av myndigheterna under flera veckors tid med anledning av "oroligheter och uppträden", som där förekommit. Parkstyrelsen hade ett ganska drygt göra innan den åter kunde få igång och måste flera gånger konferera med såväl Länsstyrelsen som härvarande Landsfiskal en hr Elving, vilken sistnämnde framlade flera vilkor, men slutligen gick med på att parken åter kunde få öppnas om den inhägnades. Nu hade man äntligen fått bukt med myndigheterna, men nu började i stället regnguden visa sig onådig och nedsläppte vattenkaskader varje söndag en tid framåt, och åt den saken var ju intet att göra. Ett staket inköptes emellertid och den 22 juni, en söndag voro en stor del av Mölndalskamraterna sysselsatta med uppsättning av detta. Att ha parken öppen lördagskvällar visade sig dock i fortsättningen omöjligt, ty en del av ungdomen som samlats däruppe ville sätta slagsmål och svineri som sitt främsta nöje. Det är mycket sorgligt att iakttaga hurusom eljest hygglig ungdom under spritens inflytande kan uppträda på ett sätt som visar frånvaron av all respekt för hygglighet och anständighet och tycks finna en dygd uti att vara så hänsynslös som möjligt mot sina medmänniskor. Men det är ju så och kommer alltid att vara så, så länge spriten får spela den roll den nu gör, och arbetarna äro nog dumma att bry sig om att förtära den. Sommaren 1920 var mera lyckosam och kunde då en del förbättringar av materiellt slag för parken åstadkommas; även kunde behovet av omväxlande program och engagerandet av olika förmågor någorlunda tillgodoses. Den allmänna ordningen var den allra bästa och allmänhetens uppträdande mönstergillt. Under innevarande säsong då total arbetslöshet eller minskad tillgång på arbete drabbat de allra flesta av arbetarna är naturligtvis antalet parkbesökare betydligt reducerat. Under sådana förhållanden är det ej heller nu möjligt att kunna åstadkomma något av värde eller engagera några medverkande för publikens nytta och nöje, mer än någon enstaka gång, då man ej kan begära att folk som inga slantar har skall kunna erlägga den inträdesavgift som vid varje sådant tillfälle måste upptagas. Dansen blir sålunda nu i de flesta fall enda nöhet, och det är ju ganska fattigt, men man måste härvidlag, för att kunna ekonomisera företaget lyda nödvändighetens hårda lag. Efter påstötning från flera parkbesökare har påstötning gjorts hos Landsfiskalen, att få ha parken öppen för allmänheten även lördagar. Vid tvänne tillfällen har detta beviljats, men nu har det fallit hr Elving in att förbjuda detsamma oaktat något verkligt skäl för denna åtgärd icke föreligger (huruvida något dylikt av aktuellt slag då det gäller att motarbeta kommunismen kan man ej veta). Faktum är dock att några störande uppträden i eller vid parken icke förekommit på långa tider, att berusade personer på helt andra ställen råka i slagsmål är ej parkens fel, ej heller att illasinnade personer genom omotiverade anmälningar söka komma företaget till livs. På flera platser finnes Folkparker som få ha öppet hur mycket som helst utan inblandning från myndigheternas sida, oaktat att man som t. ex. i Borås publiken måste efter föreställningarnas slut passera genom samhället. Hr Elving och hans närmaste man överkonstapel Dalbrand torde ursäkta att vi för vår del icke kunna betrakta tilltaget att förbjuda parkens öppethållande på lördagskvällarna som annat än kitslighet.
Folkets park i Mölndal går dock trots allt så småningom framåt, och är det våra fasta förhoppning att den skall kunna utvecklas till att bli något av värde för båda ung och gammal, att arbetarna där skall kunna samlas till nytta och nöje, att den med Mölndalsarbetarnas stöd skall bli en ljuspunkt - med ett ord, kunna fylla den uppgift en Folkpark har.
Rojo.
Svenson Sofia
Bruket att skallda kring aktuella politiker har dessbättre fallit i glömska. Så här kunde det låta 1920:
Vem är vem?
Vem är vem, som mot karlarna rasar,
Och ärelösa barnafäder basar?
Vem är vem, som är kvinnosakskvinna
Och strider för allt det feminimn?
Vem är vem, som vid rådhusrättsskranket
Ställe bråkiga manfolk mot planket?
Vem är vem, som lär barnen att läsa
Och sig själva i handklädet fräsa?
Vem är vem, som kan "tala" och diskutera
Och vill alla frågor grundligt disekera?
Vem är vem, som i svartaste natten
Rädes varken hin eller katten
När från möten och "barnavård" hon gångar
Och luften av svordomar ångar.
Vem är vem, som en käpp kan hantera
Om det gäller en karlslok exekvera?
Vem är vem, som där nöden vill stjälpa
Är städse beredd till att hjälpa?
Och som gladeligt offrar sin tia -
Vem är vem, om ej Svenson Sofia!
Ur Västsvenska kuriren 1920-01-28.
Vem är vem?
Vem är vem, som mot karlarna rasar,
Och ärelösa barnafäder basar?
Vem är vem, som är kvinnosakskvinna
Och strider för allt det feminimn?
Vem är vem, som vid rådhusrättsskranket
Ställe bråkiga manfolk mot planket?
Vem är vem, som lär barnen att läsa
Och sig själva i handklädet fräsa?
Vem är vem, som kan "tala" och diskutera
Och vill alla frågor grundligt disekera?
Vem är vem, som i svartaste natten
Rädes varken hin eller katten
När från möten och "barnavård" hon gångar
Och luften av svordomar ångar.
Vem är vem, som en käpp kan hantera
Om det gäller en karlslok exekvera?
Vem är vem, som där nöden vill stjälpa
Är städse beredd till att hjälpa?
Och som gladeligt offrar sin tia -
Vem är vem, om ej Svenson Sofia!
Ur Västsvenska kuriren 1920-01-28.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)