Journalisten Andreas Cervenka (känd från Svenska Dagbladet) har skrivit en bok med den lovande titelt "Vad är pengar?" (Natur och kultur, 2012). Titeln låter lovande. Det är ju en av de stora bristerna med den gängse nationalekonomin, att den inte bryr sig om pengar. I den vanliga mikroekonomin antas en simpel bytesekonomi vara grunden och pengarna bara ett fiffigt sätt att förenkla bytet ("minska transaktionskostnaderna"). Man struntar helt i vad pengar är och vilka deras funktioner i ekonomin är.
När man studerar pengar i makroekonomin är man mest intresserad av penningmängder och pengars omloppshastighet. Men frågan "Vad är pengar?" ställs inte.
Så var säger Cervenka. Besvarar han sin egen fråga? Nej, det gör han inte. Hans bok handlar överhuvudtaget inte om vad pengar är. Han skriver visserligen en del om hur pengar kan skapas ur tomma intet av banker och att vi inte kan lita på pengars värde. Längre än så kommer han inte.
Det är då pengar?
Alla som någonsin befunnit sig i en marknadsekonomi vet att pengar är centrala. Med tillräckligt mycket pengar på fickan kan man köpa vad man vill, och t.o.m. vem man vill. Pengar är makt. Vi jagar pengar, oroar oss för pengar. Vissa skryter om hur mycket pengar de har, andra tycker att det är fult att ens prata om pengar. Pengar berör oss. Pengar påverkar oss inte enbart som individer. Hela ekonomin styrs av pengar. Detta är marknadsekonomins utmärkande drag. Andra ekonomiska system styrs på andra sätt. En ekonomi av småbönder styrs av traditioner, behov och naturkrafter. En demokratisk planekonomi styrs av människors kollektivt fattade beslut. Men en marknadsekonomi styrs alltså av pengar.
Kanske är det därför som markandsekonomins försvarare inte vill prata om vad pengar är. Tror man att pengar är något naturligt och självklart, något som inte ens behöver förklaras, kan det förefalla som om marknadsekonomi är något naturligt och självklart. Vilket det inte är.
Men vad är pengar då?
Enkelt uttryckt är pengar värdets självständiga form. För att förstå detta måste vi ta några steg tillbaks.
I alla mänskliga samhällen måste de mänskliga behoven tillfredsställas. Detta gäller såväl evigt mänskliga behov av mat, kläder, skydd mot vädrets makter osv., som alla mer eller mindre tillfälliga behov av andra saker. I alla samhällen finns också någon form av arbetsdelning - alla kan inte göra allt. Detta medför att människor inte konsumerar enbart de produkter som de själva producerat, och att det således måste finnas någon mekanism som fördelar produkterna mellan samhällets olika individer.
Det enklast tänkbara samhället utgörs av en självförsörjande bondgård. I verkligheten har det inte funnits några helt självförsörjande bondgårdar, men det har funnits gårdar där en mycket stor del av produktionen konsumeras av gårdens invånare. På en sådan gård finns det är arbetsdelning som huvudsakligen baseras på tradition och beprövad erfarenhet. Kvinnor ägnar sig åt vissa sysslor, män åt andra. Gårdens ägare har andra uppgifter än drängar och pigor. Produktionens resultat fördelas också enligt traditionen. Det finns inget behov av pengar och allt som sker är genomskinligt. Man ser tydligt vem som gör vad, och varför. Finns det något som behöver göras och någon som kan göra det, gör den personen det. Lätt som en plätt.
Men en marknadsekonomi fungerar på helt andra sätt. Produktionen sker inte för att direkt tillfredsställa mänskliga behov, utan för att kunna säljas för en vinst på marknaden. Det är vinstmekanismen som leder till att produktion överhuvudtaget sker. Och vinsten mäts i pengar. Det betyder att det mycket väl kan finns mänskliga behov som skulle kunna uppfyllas med de tillgängliga resurserna i ett samhälle, som som förblir ouppfyllda bara för att det inte går att skapa vinst genom att uppfylla dem.
Pengar är inte bara ett neutralt verktyg för att underlätta cirkulationen, utan hela ekonomins centrala drivkraft. Och att avskaffa pengarna går inte. Det är nämligen inte pengarna som är roten till marknadsekonomin, utan de är bara ekonomins motor.
I en varuekonomi (marknadsekonomi, kapitalism. De tre begreppen är synonyma. Och, nej, det finns inget sådant som en icke-kapitalistisk marknadsekonomi.) förs alltså produkterna ut på marknaden. I princip är varje producent helt autonom. Ett företag producerar prylar eller tjänster, men det är först när dessa prylar och tjänster kan säljas för pengar som företaget uppnått sitt mål. Det är alltså genom pengar som de olika företagen agerar gentemot varandra. De samhälleliga relationerna mellan människor antar alltså penningens form.
Pengar luktar inte. Man kan inte se på pengar varifrån de kommer. De är helt anonyma. På marknaden är vi alla bara innehavare av pengar eller varor. Vem vi är spelar ingen roll. Den som har större behov får inte mer för sina pengar än den som har mindre behov. Marknaden tar inte hänsyn till person, bara till plånbokens tjocklek.
Pengar kan mycket väl "skapas" av stater och riksbanker genom att trycka sedlar. Men pengar kan lika gärna "skapas" genom bankernas krediter, eller på många andra sätt. Det är inget konstigt med detta. Det är nämligen pengarnas form (dvs. deras egenskap av att vara värdets självständiga form, att vara den allmänna ekvivalenten med vilken alla andra varor/tjänster kan köpas) som gör dem unika, inte deras innehåll.
Men med ojämna mellanrum kollapsar penningsystem. Krediter visar sig vara värdelösa. Och i sådana situationer måste staten gå in och säkra de stora bankernas värden. Detta är nödvändigt. Kollapsar bankerna så kollapsar ekonomin, och det kan vi inte tillåta.
Visst kan man lindra symptomen genom att lagstifta om bankernas skyldigheter. Men själva grundproblematiken med valuta-, kredit- eller finanskriser är inneboende i marknadsekonomin. Marknadsekonomin är nämligen synnerligen krisbenägen. Men det är också ganska skicklig på att övervinna kriser, och det finns inget som säger att kapitalismen kommer att kollapsa som system p.g.a. sina kriser.
onsdag 11 december 2013
fredag 6 december 2013
Tankar efter ett seminarium
Har varit på seminarium idag. Mats Lindberg (f.d. Dahlkvist) fick berätta lite om sin syn på Marx och det nya förord till Kapitalet som han skrivit. En panel bestående av Sven-Eric Liedman, Johan Lönnroth och Per Månson fick diskutera och kritisera, under ledning av seminariets ordförande Håkan Thörn. Seminariet var välbesökt och fick flytta till en större lokal. Räknade inte besökarna, men det kan ha varit 60 pers eller så.
Jag ska väl erkänna att det var med en skräckblandad förtjusning jag kom till seminariet. Å ena sidan är Lindbergs doktorsavhandling "Att studera Kapitalet" riktigt bra. Den har format min syn på Marx' ekonomikritik och står sig även i en internationell jämförelse. Å andra sidan är uppställningen med fem grånade akademiker, vars främsta insatser inom den marxistiska forskningen ligger flera decennier tillbaka i tiden inte direkt framåtsyftande. Jag hade väntat mig en diskussion där de senaste årens livliga ekonomikritiska debatter lyste med sin frånvaro, och där gamla övervunna perspektiv dominerade. Och jag får nog säga att jag fick rätt i det.
Lindberg beskrev i sin inledning hur olika generationer tolkat Marx olika och hur Marx text överlagrats av ideologisk bråte. Jag håller med. Och med detta perspektiv hade det kanske varit intressant att få höra lite från olika generationer Marx-läsare och inte bara män i övre medelåldern och uppåt. Lindberg varnade för dogmatiska läsningar av Marx. Dessa förekommer förstås fortfarande, men har väl ändå blivit tämligen marginaliserade på senare år. Det känns lite konstigt att göra så stort nummer av att Marx befinner sig långt från marxismen-leninismen av sovjetiskt stuk. För det är väl få som tror det idag? Liedman chockade lite grann genom att berätta att det faktiskt var längesedan Berlinmuren föll och Sovjetväldet kollapsade. Om 1970-talet varit grundläggande för ens politiska och teoretiska ställningstaganden (vilket jag misstänker att det varit för Lindberg, Månson och Lönnroth) är detta kanske något nytt. För oss som är lite yngre är uppgörelsen med marxismen-leninismen sedan länge slutförd.
Men på det hela taget håller jag med om vad Lindberg anförde. Marx' teorier som politisk ideologi har blivit föråldrade. Japp, det skriver jag under på. Men hans samhällsvetenskapliga teorier har fortfarnade mycket att ge. Japp, så är det.
Sven-Eric Liedman presenterade sin bild av Marx genom att berätta kortfattat om sitt arbete med en Marx-biografi. Han har "gett sig fan på att läsa allt Marx har skrivit. Och det tar tid, men läser man 300-400 sidor om dagen så". Det är utan tvekan uppfriskande att Liedman fortsätter att verkligen läsa Marx. Han refererade lite till Marx artiklar i New York Daily Tribune om situationen i Indien, Persien, Kina osv. och jämförde dem med dagens globalisering. Ett kul kuriosum är att Liedman har svårt att få bibliotekarierna på Göteborgs universitets bibliotek att komma upp med rätt band av MEGA, ett problem som jag själv har allt för ofta. (Och jag känner att jag just passerade gränsen när nördighet inte längre är charmigt, utan bara autistiskt.)
Jag håller väl med om det mesta Liedman sa också. Han nämnde att Marx hade en mer strukturell syn på kapitalismen, under det att Engels fört in "utvecklings"-perspektiv som kan närma sig det deterministiska.
Lönnroth började med att ursäkta sig att han skulle läsa innantill, eftersom han "är van att bli mosad i den här sortens församlingar". Men han blev väl inte direkt mosad. Alla höll god min när han började berätta om vad Marx skulle tycka om marknadsekonomi om han hade levt idag. När Liedman använder metoden att läsa gamla Marx-texter använder Lönnroth metoden att fantisera om vad Marx hade kunnat skriva om han levde idag. Och intressant nog hade denne Fantasi-Marx kommit fram till samma saker som Lönnroth. Kan man tänka!
I övrigt framförde Lönnroth sin vanliga konspriationsteori om att Marx egentligen insåg att marginalnytteteoretikerna hade rätt, trots att han inte nämnde något om detta i sina efterlämnade manuskript. Lönnroth har ibland lite svårt att skilja på det historiskt existerande Marx och Fantasi-Marx. Det är faktiskt lite... märkligt.
Det är också lite märkligt att Lönnroth, till skillnad från de andra herrarna, betonar Marx som ideolog, snarare än vetenskapsman. Jag vet inte exakt vad han menar med detta. Och jag misstänker att han inte vet det själv heller. (Och om du läser det här, Johan. Ja, jag är lite elak mot dig. Men tills du preciserar dig och bemöter den kritik du fått från mig och andra (Ankarloo t. ex.) är det lite svårt att argumentera mer sakligt mot dig. Du biter dig fast vid vad Marx hade kunnat säga men aldrig sa. Är det då inte bättre att släppa Marx helt och hållet?)
Per Månson slutligen betonade Marx som en tidig samhällsvetenskapsman, och framförde åsikten att det är Marx verkningshistoria som gör honom intressant. För vem hade brytt sig om Marx' texter om de ledat oupptäckta länge och publicerats helt nyligen? Jag tycker att det är en kul och provocerande tanke.
Nåväl. Jag tycker att det är intressant vad som inte nämndes. Mina favoritperspektiv på Marx' ekonomikritik nämligen. De perspektiv som Reichelt och Backhaus började föra fram kring 1970 ("Neue Marx-Lektüre) och som idag fått Michael Heinrich som största namn, liksom kritik av denna i form av Robert Kurz värdeavspaltningsteori osv. Istället rådde tämligen stor enighet om att Marx teori kan kallas "arbetsvärdelära". Relationen mellan begrepp som arbete, värde och pris (tänk: "transformationsproblemet") berördes och problematiserades lite grann, men tämligen styvmoderligt.
Slutsats. Det är kul att höra folk prata om Marx. Det är kul med personer som Sven-Eric Liedman som ägnar sig åt att verkligen läsa Marx. Det är samtidigt lite tråkigt att den senaste decenniernas Marx-diskussion är så marginaliserad att inte ens "Marx-experter" som Lindberg, Liedman, Månson och Lönnroth tycks vara särskilt insatta i den. Tyvärr verkar de istället fortfarande befinna sig i ett 1970-talet där kampen mot den dogmatiska sovjetmarxismen överskuggar andra perspektiv.
Jag ska väl erkänna att det var med en skräckblandad förtjusning jag kom till seminariet. Å ena sidan är Lindbergs doktorsavhandling "Att studera Kapitalet" riktigt bra. Den har format min syn på Marx' ekonomikritik och står sig även i en internationell jämförelse. Å andra sidan är uppställningen med fem grånade akademiker, vars främsta insatser inom den marxistiska forskningen ligger flera decennier tillbaka i tiden inte direkt framåtsyftande. Jag hade väntat mig en diskussion där de senaste årens livliga ekonomikritiska debatter lyste med sin frånvaro, och där gamla övervunna perspektiv dominerade. Och jag får nog säga att jag fick rätt i det.
Lindberg beskrev i sin inledning hur olika generationer tolkat Marx olika och hur Marx text överlagrats av ideologisk bråte. Jag håller med. Och med detta perspektiv hade det kanske varit intressant att få höra lite från olika generationer Marx-läsare och inte bara män i övre medelåldern och uppåt. Lindberg varnade för dogmatiska läsningar av Marx. Dessa förekommer förstås fortfarande, men har väl ändå blivit tämligen marginaliserade på senare år. Det känns lite konstigt att göra så stort nummer av att Marx befinner sig långt från marxismen-leninismen av sovjetiskt stuk. För det är väl få som tror det idag? Liedman chockade lite grann genom att berätta att det faktiskt var längesedan Berlinmuren föll och Sovjetväldet kollapsade. Om 1970-talet varit grundläggande för ens politiska och teoretiska ställningstaganden (vilket jag misstänker att det varit för Lindberg, Månson och Lönnroth) är detta kanske något nytt. För oss som är lite yngre är uppgörelsen med marxismen-leninismen sedan länge slutförd.
Men på det hela taget håller jag med om vad Lindberg anförde. Marx' teorier som politisk ideologi har blivit föråldrade. Japp, det skriver jag under på. Men hans samhällsvetenskapliga teorier har fortfarnade mycket att ge. Japp, så är det.
Sven-Eric Liedman presenterade sin bild av Marx genom att berätta kortfattat om sitt arbete med en Marx-biografi. Han har "gett sig fan på att läsa allt Marx har skrivit. Och det tar tid, men läser man 300-400 sidor om dagen så". Det är utan tvekan uppfriskande att Liedman fortsätter att verkligen läsa Marx. Han refererade lite till Marx artiklar i New York Daily Tribune om situationen i Indien, Persien, Kina osv. och jämförde dem med dagens globalisering. Ett kul kuriosum är att Liedman har svårt att få bibliotekarierna på Göteborgs universitets bibliotek att komma upp med rätt band av MEGA, ett problem som jag själv har allt för ofta. (Och jag känner att jag just passerade gränsen när nördighet inte längre är charmigt, utan bara autistiskt.)
Jag håller väl med om det mesta Liedman sa också. Han nämnde att Marx hade en mer strukturell syn på kapitalismen, under det att Engels fört in "utvecklings"-perspektiv som kan närma sig det deterministiska.
Lönnroth började med att ursäkta sig att han skulle läsa innantill, eftersom han "är van att bli mosad i den här sortens församlingar". Men han blev väl inte direkt mosad. Alla höll god min när han började berätta om vad Marx skulle tycka om marknadsekonomi om han hade levt idag. När Liedman använder metoden att läsa gamla Marx-texter använder Lönnroth metoden att fantisera om vad Marx hade kunnat skriva om han levde idag. Och intressant nog hade denne Fantasi-Marx kommit fram till samma saker som Lönnroth. Kan man tänka!
I övrigt framförde Lönnroth sin vanliga konspriationsteori om att Marx egentligen insåg att marginalnytteteoretikerna hade rätt, trots att han inte nämnde något om detta i sina efterlämnade manuskript. Lönnroth har ibland lite svårt att skilja på det historiskt existerande Marx och Fantasi-Marx. Det är faktiskt lite... märkligt.
Det är också lite märkligt att Lönnroth, till skillnad från de andra herrarna, betonar Marx som ideolog, snarare än vetenskapsman. Jag vet inte exakt vad han menar med detta. Och jag misstänker att han inte vet det själv heller. (Och om du läser det här, Johan. Ja, jag är lite elak mot dig. Men tills du preciserar dig och bemöter den kritik du fått från mig och andra (Ankarloo t. ex.) är det lite svårt att argumentera mer sakligt mot dig. Du biter dig fast vid vad Marx hade kunnat säga men aldrig sa. Är det då inte bättre att släppa Marx helt och hållet?)
Per Månson slutligen betonade Marx som en tidig samhällsvetenskapsman, och framförde åsikten att det är Marx verkningshistoria som gör honom intressant. För vem hade brytt sig om Marx' texter om de ledat oupptäckta länge och publicerats helt nyligen? Jag tycker att det är en kul och provocerande tanke.
Nåväl. Jag tycker att det är intressant vad som inte nämndes. Mina favoritperspektiv på Marx' ekonomikritik nämligen. De perspektiv som Reichelt och Backhaus började föra fram kring 1970 ("Neue Marx-Lektüre) och som idag fått Michael Heinrich som största namn, liksom kritik av denna i form av Robert Kurz värdeavspaltningsteori osv. Istället rådde tämligen stor enighet om att Marx teori kan kallas "arbetsvärdelära". Relationen mellan begrepp som arbete, värde och pris (tänk: "transformationsproblemet") berördes och problematiserades lite grann, men tämligen styvmoderligt.
Slutsats. Det är kul att höra folk prata om Marx. Det är kul med personer som Sven-Eric Liedman som ägnar sig åt att verkligen läsa Marx. Det är samtidigt lite tråkigt att den senaste decenniernas Marx-diskussion är så marginaliserad att inte ens "Marx-experter" som Lindberg, Liedman, Månson och Lönnroth tycks vara särskilt insatta i den. Tyvärr verkar de istället fortfarande befinna sig i ett 1970-talet där kampen mot den dogmatiska sovjetmarxismen överskuggar andra perspektiv.
söndag 17 november 2013
Lyckliga i alla sina dagar. Kap 3 & 4
Min vana trogen gör jag lite anteckningar under tiden jag läser böcker. Jag tror att det är vettigt att formulera sig, även om det inte alltid blir särskilt genomtänkt eller djupsinnigt. Här kommer lite spridda noteringar kring kapitel 3 och 4 i Nina Björks bok.
Kapitel 3
60 Från yttre till inre tvång. Är detta verkligen någon särskilt nytt? Jag tänker att redan Martin Luther hade samma tanke och att den viktigaste skillnaden mellan katolicismen och protestantismen är just att protestandet internaliserar tvånget. Man pratar ibland om katolska "skamkulturer" där det är någorlunda okej att synda så länge det inte upptäcks (vilket skulle leda till skam) och protestantiska "skuldkulturer" där vi själva och vårt samvete reagerar när vi gör något moraliskt fel, oavsett om det upptäcks av andra eller inte.
61 Om förlusten av lönarbete. Om man antar att det är sant (vilket jag tror att det i alla fall delvis är) att vår identitet och självkänsla nu för tiden inte är lika knutna till våra jobb, så vore det kanske inte så jätteallvarligt att bli arbetslös. Kanske är det en bidragande orsak till att borgarna är så måna om att göra det till ett ekonomiskt helvete att vara arbetslös.
61 NB drar märklig slutsats om att det vore slaveri om vi inte kunde skilja på arbetsförmågan och arbetaren. Känns som om hon missar ett par tankeled här.
64 Försäljning av personligheten. Jag tänker mig att huvudproblemet är att kapitalismen hela tiden har problem att sälja sina varor. Förmågan att producera överstiger förmågan att sälja. Detta gäller såväl fysiska varor och immateriella tjänster, som mänsklig arbetskraft. För varje producent gäller det därför att försöka ge sken av att man är mer köpvärd än sina konkurrenter. Men eftersom alla inte kan vara bättre än genomsnittet måste man försöka låtsas att man är unik. Vilket leder till att varor säljs med reklam som inte handlar om varornas rent faktiska egenskaper, utan snarare om hur cool man blir om man köper dem. Och på liknande sätt måste en arbetssökande försöka framställa sig själv som coolare än andra arbetssökande, exv. genom att framhäva en unik personlighet.
65 "Äkta leenden" på ett flygbolag. Om reklamen säger att ett flygbolag erbjuder "äkta leenden" mot betalning borde väl alla inse att det är fejk? Kan det vara så att överklassen, som aldrig själv behövt sälja "äkta leenden" och kanske inte ens kan sätta sig in i kabinpersonalens situation, tror på detta? Själv blir jag lite illamående.
67 "Servicemöte" – kan ses som tecken på "postindustrialism". Jag ser det som tecken på kapitalismens kris. Det är helt enkelt förbannat svårt att sälja varor.
67 Självhjälpsböcker. Idén med självhjälpsböcker måste bygga på två premisser. 1) Det går att förändra sig själv inom ramarna för ett samhälle som vi inte kan påvkera. 2) Det är onaturligt att vara människa. Annars hade vi ju inte behövt böcker för att "hitta oss själv" eller vad dessa böcker erbjuder.
69 "Kunden har alltid rätt." Eller med andra ord: det är den som har pengar som anses ha rätt. Detta är antiprofessionalismens dogm. Man skulle ju kunna tänka sig att kunden i regel har fel. När jag besöker en butik eller en serviceinrättning förväntar jag mig nämligen att personalen där ska veta mer än jag. Det kan till och med vara anledningen till att anlita någon annan istället för att utföra en viss arbetsuppgift själv. Men marknadslogiken fungerar på motsatt sätt. Det är jag som kund måste veta bäst. Om jag väljer fel så är det därmed mitt eget fel, och företaget jag anlitar slipper ansvar. Detta blir extra absurt när det gäller valfriheten inom det som tidigare tillhörde den offentliga sektorns områden. Om jag sätter mina ungar i en dålig skola är det inte längre skolans fel – det är mitt fel för att jag inte hade vett att välja en bra skola. Osv.
70 Vikten av förställning när man är arbetssökande. Blir man inte schizofren av detta?
72 Instrumentellt förhållande till andra människor.
74 Varufetischismen. Det fiffiga med varor är att de är bärare av mellanmänskliga relationen, men framträder som ting. När jag köper mitt kaffe på ICA har vet jag visserligen att jag ingår en relation med personer från Latinamerika som skördat kaffet, men jag har ingen som helst aning om vilka dessa människor är eller hur deras arbetssituation ser ut. Och detta är något som reklammakarna kan utnyttja. Jag minns svagt någon kaffereklam där man fick se en romantiserad bild av lyckliga människor som arbetar på kaffefälten. Jag misstänker förstås att detta är en genomfalsk bild, men veta kan jag inte.
77 Vi blir underordnade varor. Blir vi verkligen det? Är det nödvändigt så? Vilka mekanismer upprätthåller detta?
82 "Vänster"-kritik mot "moralism". Här finns en hel del att diskutera och saken är långt ifrån okomplicerad. Men det är ändå befriande att NB är så antiliberal i sin attityd.
83 Kvantitativt tänkande sprider sig. Exempel? Finns ju så många.
85 Språket.
87 Kalkylen som umgängesform.
90 Det ekonomiska systemet formar relationer mellan människor.
Kapitel 4
92 Politiken tycks handla om pengar och kvantiteter. Varför vågar ingen prata om andra alternativ? T. o. m. När Vänsterpartiet pratar om att stoppa "vinsterna i välfärden" handlar det mest om hur stora summor som hamnar i kapitalisternas fickor, inte hur själva marknadsekonomin och varufieringen påverkar våra liv. När hände detta och hur kommer det sig att så många tyst accepterar det?
94 Fokusering på plånboksfrågor. Och återigen: varför accepterar vänstern detta? Varför lyfter man inte fram ett radikalt annat perspektiv? Varför pratar man inte mer om makt och mänsklighet?
97 Konkurrens. "Sverige – en konkurrenskraftig ekonomin." Vilka implicita försanthållanden bygger denna korta mening på? 1) "Sverige" är ett enhetligt subjekt. 2) "Ekonomi" är även det ett enhetligt subjekt (eller i det här fallet predikatsfyllnad). 3) Det är bra att Sverige är konkurrenskraftigt. 4) Subjektet Sverige befinner sig i ett konkurrensförhållande med andra subjekt. 5) "Sverige" och "ekonomi" är viktigare än andra entiteter som "klasser" och "behov", men även "individer" och "värderingar". 6) Det är ointressant att diskutera alternativ, exv. en situation där "Sverige" inte befinner sig i konkurrens med andra och där andra värden än "konkurrenskraft" är primära. osv.
100 Mona Sahlins och socialdemokratins totala kapitulation. Politik som marknad. Anpassa sig efter väljarna/kunderna istället för att bedriva politik. Vad är de vitsen med demokrati? Det är väl inte så konstigt om människor föraktar demokrati om de stora partierna gör detsamma även om de aldrig skulle säga det? Varför ska man rösta om partierna bara är röstmaximerande och struntar i sitt eget politiska innehåll? Varför beter sig sossarna så här? Vill de förlora?
104 Exemplet med den potatisskalsfärgade potatisskalaren och olika former av rationalitet.
106 Alternativa möjligheter utesluts. Varför köper vi detta? Varför ställer så få de grundläggande frågorna? Och varför gör inte arbetarrörelsen det längre?
106 Regeringsduglighet. Hur kommer det sig att journalister kan säga att en svensk partiledares regeringsduglighet beror på hur internationella finansmarknadsaktörer ska reagera? Varför säger ingen att detta är totalt vansinnigt och desutom fel?
107 Tillväxt. Ständigt denna tillväxt. Tillväxt är ett begrepp som enbart är giltigt i ett kapitalistiskt system. Det handlar överhuvudtaget inte om vad eller ens hur mycket som produceras, utan enbart hur mycket pengar som saker säljs för på en marknad. Det ses idag som fullständigt utopiskt att ens ifrågasätta tillväxtens välsignelser. Även detta är något ganska nytt. När man på 1950-talet jämförde ekonomierna i USA och Sovjetunionen (och var allvarligt rädd för att Sovjetunionen skulle gå om västvärlden ekonomiskt) räknade man inte i pengar, eftersom det vore en omöjlig jämförelse. Istället räknade man riktiga saker, exv. produktionen av viktiga produkter som olja, stål och vete eller antalet läkare, ingenjörer osv. Men nu för tiden reducerar vi allt till BNP. Vilket som sagt överhuvudtaget inte säger någonting alls om vad vi producerar. Men det får man inte säga. Tillväxt über alles, über alles in der Welt.
108 Antalet jordklot som skulle behövas.
109 Nyckelord för att ses som trovärdig. Varför accepterar även arbetarrörelsens partier dessa?
113 Tid är frigjord. Ändå hävdas det att vi måste arbeta (alltså lönearbete) mer och längre. Är inte detta rent perverst?
115 "Jobben först". Mål och medel kastas om.
116 Systemet som subjekt
116 Anklagelsen att de som är emot att städning i hemmen blir till lönearbete nedvärderar städning. Vilket är en väldigt absurd anklagelse, som ändå kan framföras utan att den som säger det förstår som komplett galen.
119 Instrumentalitet. Vi förväntas jobba för att vi vill ha fritid. Jämför detta med VPK:s politik på 1970-talet. I en situation där Sverige hade i det närmaste fullsysselsättning (dvs. nästan alla män lönearbetade, och kvinnorna antingen lönearbetade eller arbetade utan lön i hemmen och försörjdes av männens löner) drev partiet kamp för att arbetet skulle vara meningsfullt. Det sågs som viktigt. Den plats där man tillbringade en stor del av den vakna tiden skulle även vara en plats där man fick vara människa. Idag drivs bara kampen för att fler ska få jobb. Man vågar inte ens ställa frågan om det är vettigt med meningslösa jobb. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. End of discussion.
121 Roligt att Stalin sa "Människan är det viktigaste kapitalet." Om det nu är sant. NB ger ingen källa, och skriver inte heller om Stalin var först. Men kul ändå.
129 Privata lösningar är möjliga – kollektiva omöjliga. Och hur ändrar vi på det?
Kapitel 3
60 Från yttre till inre tvång. Är detta verkligen någon särskilt nytt? Jag tänker att redan Martin Luther hade samma tanke och att den viktigaste skillnaden mellan katolicismen och protestantismen är just att protestandet internaliserar tvånget. Man pratar ibland om katolska "skamkulturer" där det är någorlunda okej att synda så länge det inte upptäcks (vilket skulle leda till skam) och protestantiska "skuldkulturer" där vi själva och vårt samvete reagerar när vi gör något moraliskt fel, oavsett om det upptäcks av andra eller inte.
61 Om förlusten av lönarbete. Om man antar att det är sant (vilket jag tror att det i alla fall delvis är) att vår identitet och självkänsla nu för tiden inte är lika knutna till våra jobb, så vore det kanske inte så jätteallvarligt att bli arbetslös. Kanske är det en bidragande orsak till att borgarna är så måna om att göra det till ett ekonomiskt helvete att vara arbetslös.
61 NB drar märklig slutsats om att det vore slaveri om vi inte kunde skilja på arbetsförmågan och arbetaren. Känns som om hon missar ett par tankeled här.
64 Försäljning av personligheten. Jag tänker mig att huvudproblemet är att kapitalismen hela tiden har problem att sälja sina varor. Förmågan att producera överstiger förmågan att sälja. Detta gäller såväl fysiska varor och immateriella tjänster, som mänsklig arbetskraft. För varje producent gäller det därför att försöka ge sken av att man är mer köpvärd än sina konkurrenter. Men eftersom alla inte kan vara bättre än genomsnittet måste man försöka låtsas att man är unik. Vilket leder till att varor säljs med reklam som inte handlar om varornas rent faktiska egenskaper, utan snarare om hur cool man blir om man köper dem. Och på liknande sätt måste en arbetssökande försöka framställa sig själv som coolare än andra arbetssökande, exv. genom att framhäva en unik personlighet.
65 "Äkta leenden" på ett flygbolag. Om reklamen säger att ett flygbolag erbjuder "äkta leenden" mot betalning borde väl alla inse att det är fejk? Kan det vara så att överklassen, som aldrig själv behövt sälja "äkta leenden" och kanske inte ens kan sätta sig in i kabinpersonalens situation, tror på detta? Själv blir jag lite illamående.
67 "Servicemöte" – kan ses som tecken på "postindustrialism". Jag ser det som tecken på kapitalismens kris. Det är helt enkelt förbannat svårt att sälja varor.
67 Självhjälpsböcker. Idén med självhjälpsböcker måste bygga på två premisser. 1) Det går att förändra sig själv inom ramarna för ett samhälle som vi inte kan påvkera. 2) Det är onaturligt att vara människa. Annars hade vi ju inte behövt böcker för att "hitta oss själv" eller vad dessa böcker erbjuder.
69 "Kunden har alltid rätt." Eller med andra ord: det är den som har pengar som anses ha rätt. Detta är antiprofessionalismens dogm. Man skulle ju kunna tänka sig att kunden i regel har fel. När jag besöker en butik eller en serviceinrättning förväntar jag mig nämligen att personalen där ska veta mer än jag. Det kan till och med vara anledningen till att anlita någon annan istället för att utföra en viss arbetsuppgift själv. Men marknadslogiken fungerar på motsatt sätt. Det är jag som kund måste veta bäst. Om jag väljer fel så är det därmed mitt eget fel, och företaget jag anlitar slipper ansvar. Detta blir extra absurt när det gäller valfriheten inom det som tidigare tillhörde den offentliga sektorns områden. Om jag sätter mina ungar i en dålig skola är det inte längre skolans fel – det är mitt fel för att jag inte hade vett att välja en bra skola. Osv.
70 Vikten av förställning när man är arbetssökande. Blir man inte schizofren av detta?
72 Instrumentellt förhållande till andra människor.
74 Varufetischismen. Det fiffiga med varor är att de är bärare av mellanmänskliga relationen, men framträder som ting. När jag köper mitt kaffe på ICA har vet jag visserligen att jag ingår en relation med personer från Latinamerika som skördat kaffet, men jag har ingen som helst aning om vilka dessa människor är eller hur deras arbetssituation ser ut. Och detta är något som reklammakarna kan utnyttja. Jag minns svagt någon kaffereklam där man fick se en romantiserad bild av lyckliga människor som arbetar på kaffefälten. Jag misstänker förstås att detta är en genomfalsk bild, men veta kan jag inte.
77 Vi blir underordnade varor. Blir vi verkligen det? Är det nödvändigt så? Vilka mekanismer upprätthåller detta?
82 "Vänster"-kritik mot "moralism". Här finns en hel del att diskutera och saken är långt ifrån okomplicerad. Men det är ändå befriande att NB är så antiliberal i sin attityd.
83 Kvantitativt tänkande sprider sig. Exempel? Finns ju så många.
85 Språket.
87 Kalkylen som umgängesform.
90 Det ekonomiska systemet formar relationer mellan människor.
Kapitel 4
92 Politiken tycks handla om pengar och kvantiteter. Varför vågar ingen prata om andra alternativ? T. o. m. När Vänsterpartiet pratar om att stoppa "vinsterna i välfärden" handlar det mest om hur stora summor som hamnar i kapitalisternas fickor, inte hur själva marknadsekonomin och varufieringen påverkar våra liv. När hände detta och hur kommer det sig att så många tyst accepterar det?
94 Fokusering på plånboksfrågor. Och återigen: varför accepterar vänstern detta? Varför lyfter man inte fram ett radikalt annat perspektiv? Varför pratar man inte mer om makt och mänsklighet?
97 Konkurrens. "Sverige – en konkurrenskraftig ekonomin." Vilka implicita försanthållanden bygger denna korta mening på? 1) "Sverige" är ett enhetligt subjekt. 2) "Ekonomi" är även det ett enhetligt subjekt (eller i det här fallet predikatsfyllnad). 3) Det är bra att Sverige är konkurrenskraftigt. 4) Subjektet Sverige befinner sig i ett konkurrensförhållande med andra subjekt. 5) "Sverige" och "ekonomi" är viktigare än andra entiteter som "klasser" och "behov", men även "individer" och "värderingar". 6) Det är ointressant att diskutera alternativ, exv. en situation där "Sverige" inte befinner sig i konkurrens med andra och där andra värden än "konkurrenskraft" är primära. osv.
100 Mona Sahlins och socialdemokratins totala kapitulation. Politik som marknad. Anpassa sig efter väljarna/kunderna istället för att bedriva politik. Vad är de vitsen med demokrati? Det är väl inte så konstigt om människor föraktar demokrati om de stora partierna gör detsamma även om de aldrig skulle säga det? Varför ska man rösta om partierna bara är röstmaximerande och struntar i sitt eget politiska innehåll? Varför beter sig sossarna så här? Vill de förlora?
104 Exemplet med den potatisskalsfärgade potatisskalaren och olika former av rationalitet.
106 Alternativa möjligheter utesluts. Varför köper vi detta? Varför ställer så få de grundläggande frågorna? Och varför gör inte arbetarrörelsen det längre?
106 Regeringsduglighet. Hur kommer det sig att journalister kan säga att en svensk partiledares regeringsduglighet beror på hur internationella finansmarknadsaktörer ska reagera? Varför säger ingen att detta är totalt vansinnigt och desutom fel?
107 Tillväxt. Ständigt denna tillväxt. Tillväxt är ett begrepp som enbart är giltigt i ett kapitalistiskt system. Det handlar överhuvudtaget inte om vad eller ens hur mycket som produceras, utan enbart hur mycket pengar som saker säljs för på en marknad. Det ses idag som fullständigt utopiskt att ens ifrågasätta tillväxtens välsignelser. Även detta är något ganska nytt. När man på 1950-talet jämförde ekonomierna i USA och Sovjetunionen (och var allvarligt rädd för att Sovjetunionen skulle gå om västvärlden ekonomiskt) räknade man inte i pengar, eftersom det vore en omöjlig jämförelse. Istället räknade man riktiga saker, exv. produktionen av viktiga produkter som olja, stål och vete eller antalet läkare, ingenjörer osv. Men nu för tiden reducerar vi allt till BNP. Vilket som sagt överhuvudtaget inte säger någonting alls om vad vi producerar. Men det får man inte säga. Tillväxt über alles, über alles in der Welt.
108 Antalet jordklot som skulle behövas.
109 Nyckelord för att ses som trovärdig. Varför accepterar även arbetarrörelsens partier dessa?
113 Tid är frigjord. Ändå hävdas det att vi måste arbeta (alltså lönearbete) mer och längre. Är inte detta rent perverst?
115 "Jobben först". Mål och medel kastas om.
116 Systemet som subjekt
116 Anklagelsen att de som är emot att städning i hemmen blir till lönearbete nedvärderar städning. Vilket är en väldigt absurd anklagelse, som ändå kan framföras utan att den som säger det förstår som komplett galen.
119 Instrumentalitet. Vi förväntas jobba för att vi vill ha fritid. Jämför detta med VPK:s politik på 1970-talet. I en situation där Sverige hade i det närmaste fullsysselsättning (dvs. nästan alla män lönearbetade, och kvinnorna antingen lönearbetade eller arbetade utan lön i hemmen och försörjdes av männens löner) drev partiet kamp för att arbetet skulle vara meningsfullt. Det sågs som viktigt. Den plats där man tillbringade en stor del av den vakna tiden skulle även vara en plats där man fick vara människa. Idag drivs bara kampen för att fler ska få jobb. Man vågar inte ens ställa frågan om det är vettigt med meningslösa jobb. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. End of discussion.
121 Roligt att Stalin sa "Människan är det viktigaste kapitalet." Om det nu är sant. NB ger ingen källa, och skriver inte heller om Stalin var först. Men kul ändå.
129 Privata lösningar är möjliga – kollektiva omöjliga. Och hur ändrar vi på det?
onsdag 6 november 2013
Kommunisternas första maj i Göteborg 1927
Ur "Västsvenska kuriren" 1927-05-03.
Första maj ingick, om ej med sommarvärme så dock med en strålande sol. Det var helt enkelt omöjligt att stanna inomhus. Det var så ljust och vackert, att många borgare rent av undrade, om arbetarne skulle kunna demonstrera en sådan dag. Det blev dock en demonstration och en sällsynt fästlig sådan till på köpet.
Demonstationstågen utgick som vanligt från Järntorget, följande stora Alléén till Heden där långt före tetgruppens ankomst stora nyfikna skaror väntade.
De socialdemokratiskt organiserade arbetarne, kommo först. Det var täta led, åtföljda av fackföreningsfanor, färggrannt och stolt smällande i vinden, men ovillkorligen frågade man sig om detta tåg blott var en paraddemonstration, så fåtaliga var standaren som fordom med de djärva maningarne eller de pockande kraven. I hela det till en 5,000 man uppgående tåget fanns blott sju eller åtta standar. Kraven, som å dem framförde voro ganska beskedliga och delvis helt borgerligt demokratiska. Men vi erkänner, att det kan vara svårt för detta parti att finna eggande paroller utan att samtidigt trampa egna ledare på tårna. Inskriptioner sådana som dessa:
Arbetslöshetsförsäkring, Hjälp åt de arbetslösa, Rättvis skattegradering, Vi protestera mot nattarbetets återinförande i bagerierna o. s. v., riktar sig ju även mot socialdemokratiska partipampar. Demonstationen blev sålunda – naturligt omedvetet – i detta avseende en demonstation mot eget parti.
Lyste socialdemokraternas tåg med standarens frånvaro, så fanns dessa så mycket rikligare i kommunisternas tåg, som räknade omkring 2,500. Där kom i têten ”det unga gardet” - pionjärerna – käckt sjungande en livfull marsch och företrädda av sin sovjetfana med hammaren och skäran. Från ett standar ljöd maningen till arbetarhustrur, som kantade marschvägen: ”Arbetarhustrur, skicka barnen till pionjärkårerna!”. Från ett annat: Stöd befrielsen av Kinas arbetarbarn. Ett tredje: Fram för fria skolmateriel!
Följde så ungdomsklubarne, kommunens medlemmar och med kommunisterna sympatiserande fackföreningsmedlemmar efter sina respektive fanor. Standar vid standar mellan muntert fladdrande röda fanor. ”Leve leninismen” läste på ett, ”Vänd vapnen mot krigshetsarne, stöd Sovjet-Unionen” lästes på ett annat. Vidare såg man krav som dessa: Vi kräver 8 timmars arbetsdag. - Bort med A. K. Fram för avtalsenliga löner i nödhjälpsarbetena. - Vi kräver en effektiv bemanningslag – Vi kräver en effektiv arbetslöshetsförsäkring – Ned med tvångslagstiftningen! - Fram för facklig enhet! - Skärp kampen mot fascister och sugrötter. - Inte en man, inte ett öre åt den borgerliga militarismen!- o. s. v. Tillsammans ett tjugotal standar. Slutligen kom syndikalisterna under ett verkningsfullt svart standar med en inskription i vitt över tre dödskallar: Militarismens resultat.
Kommunisterna hade på Heden tre talarstolar. Vid den första talade partiets ordförande, Nils Flyg […] vid den andra talade kamrat Einar Adamson […], vid pionjärernas talarstol hölls föredrag av kamrat Elma Adamson som talade till barnen och föräldrarna.
En glasfull 1:sta Maj i Göteborg!
7 á 8,000 arbetare i demonstrationstågen.
Fulltalig publik vid 7 talarstolar.
Första maj ingick, om ej med sommarvärme så dock med en strålande sol. Det var helt enkelt omöjligt att stanna inomhus. Det var så ljust och vackert, att många borgare rent av undrade, om arbetarne skulle kunna demonstrera en sådan dag. Det blev dock en demonstration och en sällsynt fästlig sådan till på köpet.
Demonstationstågen utgick som vanligt från Järntorget, följande stora Alléén till Heden där långt före tetgruppens ankomst stora nyfikna skaror väntade.
De socialdemokratiskt organiserade arbetarne, kommo först. Det var täta led, åtföljda av fackföreningsfanor, färggrannt och stolt smällande i vinden, men ovillkorligen frågade man sig om detta tåg blott var en paraddemonstration, så fåtaliga var standaren som fordom med de djärva maningarne eller de pockande kraven. I hela det till en 5,000 man uppgående tåget fanns blott sju eller åtta standar. Kraven, som å dem framförde voro ganska beskedliga och delvis helt borgerligt demokratiska. Men vi erkänner, att det kan vara svårt för detta parti att finna eggande paroller utan att samtidigt trampa egna ledare på tårna. Inskriptioner sådana som dessa:
Arbetslöshetsförsäkring, Hjälp åt de arbetslösa, Rättvis skattegradering, Vi protestera mot nattarbetets återinförande i bagerierna o. s. v., riktar sig ju även mot socialdemokratiska partipampar. Demonstationen blev sålunda – naturligt omedvetet – i detta avseende en demonstation mot eget parti.
Lyste socialdemokraternas tåg med standarens frånvaro, så fanns dessa så mycket rikligare i kommunisternas tåg, som räknade omkring 2,500. Där kom i têten ”det unga gardet” - pionjärerna – käckt sjungande en livfull marsch och företrädda av sin sovjetfana med hammaren och skäran. Från ett standar ljöd maningen till arbetarhustrur, som kantade marschvägen: ”Arbetarhustrur, skicka barnen till pionjärkårerna!”. Från ett annat: Stöd befrielsen av Kinas arbetarbarn. Ett tredje: Fram för fria skolmateriel!
Följde så ungdomsklubarne, kommunens medlemmar och med kommunisterna sympatiserande fackföreningsmedlemmar efter sina respektive fanor. Standar vid standar mellan muntert fladdrande röda fanor. ”Leve leninismen” läste på ett, ”Vänd vapnen mot krigshetsarne, stöd Sovjet-Unionen” lästes på ett annat. Vidare såg man krav som dessa: Vi kräver 8 timmars arbetsdag. - Bort med A. K. Fram för avtalsenliga löner i nödhjälpsarbetena. - Vi kräver en effektiv bemanningslag – Vi kräver en effektiv arbetslöshetsförsäkring – Ned med tvångslagstiftningen! - Fram för facklig enhet! - Skärp kampen mot fascister och sugrötter. - Inte en man, inte ett öre åt den borgerliga militarismen!- o. s. v. Tillsammans ett tjugotal standar. Slutligen kom syndikalisterna under ett verkningsfullt svart standar med en inskription i vitt över tre dödskallar: Militarismens resultat.
Kommunisterna hade på Heden tre talarstolar. Vid den första talade partiets ordförande, Nils Flyg […] vid den andra talade kamrat Einar Adamson […], vid pionjärernas talarstol hölls föredrag av kamrat Elma Adamson som talade till barnen och föräldrarna.
Göteborgskommunisternas nya lokaler
Vänsterpartiet i Göteborg har flyttat runt en del genom åren. 1927 var det dags att inviga nya lokaler vid Brogatan i Pustervik. Jag tycker att det är lite kul att jämföra gångna tiders förhållanden med nutidens. Och vad lokalen av år 1927 anbelangar verkar den påminna en del om dagens.
(Ur ”Västsvenska kuriren”, 1927-04-30)
Denna lokal omfattar 5 rum, av dessa äro hörnrummet upplåtet till expedition för kommunen, ett närliggande rum innehas av ungdomsklubbarna, därtill kommer plats att beredas åt de tvenne distriktsledningarna, parti och ungdomsdistrikt. Därtill kommer två rum att stå till förfogande för mötet såsom cell-, styrelse- och kommittémöten. Stadsfullmäktigegruppen kommer även att här hålla sina förhandlingar.
Vi gjorde ett besök häromdagen uppe i de nya lokalerna, och efter en hastig granskning funno vi ”att allt vara ganska gott”. Det är stora ljusa lokaler, utsikten kan knappast klagas på. Nedanför rinner Rosenlundskanalens smutsiga vatten. Från hörnfönstren ser man en skymt av Götaverken och dess ”docka”. Därtill har man en god sikt på vissa gator såsom Järntorgs-, Kungs-, Rosenlundsgatorna m. fl.
Alla rummen äro stora, ljusa och bekväma till mötes- och expeditionslokaler. I de två mötesrummen finns det god plats för anordnande av mindre möten och tydligen kan det anordnas något samkväm när så önskas för en mindre grupp kamrater.
Vad man kan göra är att lyckönska vederbörande organisationer till dersa nya lokalförvärv.
I söndags voro de olika styrelserna inbjudna för att bese lokalerna, samtidigt som de fägnades med kaffe och dopp jämte några korta anföranden från en del kamrater. Alla uttalade sin förnöjsamhet över de nya lokalerna.
(Ur ”Västsvenska kuriren”, 1927-04-30)
Göteborgskommunisternas nya lokaler.
Från och med 1 april i år inrymmes de kommunistiska organisationernas expeditioner i gemensamma lokaler i huset Brogatan 1. Länge har våra organisationer förstått det vara av nöden att skaffa större utrymme för expeditionsgöromål samtidigt som det var av vikt att få såväl kommun som klubbexp. gemensamt. De förutvarande lokalerna visade sig i högsta grad otillräckliga. Förutvarande kommunexpeditionen var av utrymmesskäl alldeles otillräcklig, och efter omorganisering av kommunen i fraktioner och celler var det förbundet med stora svårigheter att kunna anordna och hålla sammanträden å densamma. Enahanda var förhållandet med våra ungdomsorganisationer. Och sedan dessa flyttade från Drottninggatan 11, blev det absolut nödvändigt att se sig om efter ny expeditionslokal. Sådana har nu anskaffats, som förut nämnts å Brogatan 1.Denna lokal omfattar 5 rum, av dessa äro hörnrummet upplåtet till expedition för kommunen, ett närliggande rum innehas av ungdomsklubbarna, därtill kommer plats att beredas åt de tvenne distriktsledningarna, parti och ungdomsdistrikt. Därtill kommer två rum att stå till förfogande för mötet såsom cell-, styrelse- och kommittémöten. Stadsfullmäktigegruppen kommer även att här hålla sina förhandlingar.
Vi gjorde ett besök häromdagen uppe i de nya lokalerna, och efter en hastig granskning funno vi ”att allt vara ganska gott”. Det är stora ljusa lokaler, utsikten kan knappast klagas på. Nedanför rinner Rosenlundskanalens smutsiga vatten. Från hörnfönstren ser man en skymt av Götaverken och dess ”docka”. Därtill har man en god sikt på vissa gator såsom Järntorgs-, Kungs-, Rosenlundsgatorna m. fl.
Alla rummen äro stora, ljusa och bekväma till mötes- och expeditionslokaler. I de två mötesrummen finns det god plats för anordnande av mindre möten och tydligen kan det anordnas något samkväm när så önskas för en mindre grupp kamrater.
Vad man kan göra är att lyckönska vederbörande organisationer till dersa nya lokalförvärv.
I söndags voro de olika styrelserna inbjudna för att bese lokalerna, samtidigt som de fägnades med kaffe och dopp jämte några korta anföranden från en del kamrater. Alla uttalade sin förnöjsamhet över de nya lokalerna.
Göteborgs kommunister firar kommunens 10-årsdag
Ur ”Västsvenska kuriren” 1927-03-30
Göteborgs kommunister firar kommunens 10-årsdag.
Storstilat samkväm å Björngårdsvillan.
Göteborgs kommunistiska arbetarkommuns tioårsfest gick i torsdags kväll av stapeln i Björngårdsvillan i Slottskogen. Så många kamrater, som de rymliga salarna överhuvudtaget kunde rymma hade infunnit sig och det blev ett verkligt storstilat tioårs-samkväm.
Salen var smyckad med en stor tavla av Lenin i fonden, vid sidorna röda fanor och i övrigt röda dukar med inskriptioner: ”Leve Leninismen”, ”Arbetarhustrur, skicka edra barn till pioniärgrupperna” o. s. v.
Kommunordf. Klas Ivar Olsson hälsade festdeltagarna och erinrade om tio års kamp och arbete. Kommunens sångkör sjöng, den av Nils Flyg till svenska överförda: ”Ryska revolutionärernas sorgmarsch”. Pioniärgrupperna sjöng sedan: ”Aldrig mer för fosterlanden”, ”Budjonny-marschen” m. fl. revolutionära sånger.
Kvällens högtidstal hölls av partiets representant Viktor Herou vilken började med att uttrycka sin glädje över den storslagna uppslutningen kring kommunismens fanor. Denna uppslutning är oroväckande... för borgarklassen, men som partiets representant glädjer det mig att finna ett sådant intresse för vår sak.
Tal. erinrade om vad Karl Marx skrev för 80 år sedan: ”Ett spöke går genom Europa, kommunismens spöke. Men fruktade redan dåtida kommunistiska rörelse, vars arvtagare socialdemokratien blev. Men den urartade och från 1914, då Andra Internationalen lade sig till ro, kan inte socialdemokraterna längre tala om sin rörelse som marxismens arvtagare. Den är vår kommunistiska rörelse som växer och utvecklas. Medan kommunismens spöke på Marx tid var ett spöke, är vår rörelse av idag en fullblodsrörelse av kraft och blod. Ibland talar man om vår rörelses ringa betydelse, men kampen mot oss f. n. Ställer läget i rätt belysning, visar att kommunismen verkligen är farlig för borgarsamhället och dess lakejer. Och den dag, som arbetarklassen förstode sin styrka skulle det inte bli mycket kvar av bourgeoisins makt.
Tal. erinrade därefter om de kriser vårt parti genomgått, men hur dessa kriser senare stärkt partiet genom att det blivit mera klara linjer och mer målmedveten kamp. F. n. har vårt parti 12,000 medlemmar och ungdomsförbundet 13,000 och är organisatoriskt starkare än någonsin. Redogjorde därefter för världsläget och påvisade hur utvecklingen arbetar kommunisterna i händerna. Men vi får inte, när vi firar 10-årsminnet vara nöjda med vårt verk, som herren i Judasagen: Han såg på sitt verk och fann det vara gott och därför vilade han. Vårt arbete måste fortsätta. Vi måste utnyttja alla de erfarenheter vi själva gjort under gångna år och även ta fasta på ryska revolutionens lärdomar. Med stöd av en kraftig International skall världsproletariatet kämpa till sig segern.
Till fanan: De kvinnliga kamraterna hade överlämnat en fana till kommunen på tioårsdagen. Kamrat Herou sade några ord till dess avtäckande: Alla kämpande trupper har sin fana, ju fler avd. det finns ju fler fanor bäres fram. Det är detta som kommunens kvinnliga kamrater tänkt på när de skaffat kommunen ännu en fana. Fanan är viktig att medföra med i striden, den får fienden under inga förhållanden ta ifrån oss. Fanan skall med all makt försvaras. Låt den aldrig falla i smutsen; låt den aldrig falla till marken. Må det i Göteborg bli mer än en fanborg. Det skall bli många som försvarar denna fana. Nya trupper skola rycka in i våra led och nya fanor skola vi skaffa, alltefter som våra arméer utvecklas. De nationella dukarna har en gång fyllt sin uppgift, varit fälttecken för nationernas enande och samlande, men nu är nationerna uppdelade i två nationer, en överklass och en underklass. Den blågula fanan är överklassens symbol. Den röda fanan är vår symbol. Den skall lysa oss i vår kamp och vårt arbete. Leve vår röda fana, leve den kommunistiska Internationalen.
Därefter avtäcktes fanan. Fyrfaldigt hurra, varefter följde ”Hundragruppernas sång”, sjungen unisont.
Därefter förekom musik av Carl Eriksson, sång av sångkören m. m. Efter kaffeserveringen fortsattes med en svängom. Under aftonens lopp sjöng en kamrat följande kuplett, skriven av kamrat Sven Augustsson:
(Mel: Axel Örman)
Nu tio år har svunnit
sen skutan styrde ut
vi många segrar vunnit
när i dag vi ger salut.
På skutan mången mönstrat
och mången mönstrat av,
men detta var ock väntat
när vi i väg oss gav
När vi fira minnet i dag
för att ta än hårdare tag,
må vi hälsa först dem som
från början var med
som aldrig svikit vårt led.
Om mången har försvunnit
i politikens hav
och åter andra funnit
den lott som mera gav,
så finns dock än en kärntrupp
som troget hållit ut.
Vi hälsar vår elitgrupp
och ger för den salut.
::När vi fira minnet etc.::
Bland befälet uppå skutan
som mäst har varit med
vid rådslag i kajutan
och som ännu står i vårt led,
synes främst i dag Klas Ivar
som senast var kapten.
Hans hjärtlighet oss livar
till tjänst är han ej sen.
::När vi fira minnet etc.::
Vi där även finner Tehå.
Han är ”sossars” stora skräck,
de hans öga sällan undgå,
och han har mången gett en knäck.
Men vi ha också många flera
och bland dem vi Mattsson ser
och Albert som av lera
i schaktet smetats ner.
::När vi fira minnet etc.::
Av Tullens forna mannar
vi har Senander kvar
han troget hos oss stannar
och får pension på gamla dar.
Då säkert Martin också,
han bor vid Lorensberg
och har egen auto-landau
kanhända i röd färg.
::När vi fira minnet etc.::
En dalmas ha vi även
med äkta dalkarls tag
han är så klippsk som räven
och är välkänd i vårt lag.
Nu Ernst han residerar
väl främst uti metall
men han ock presiderar
bland dem vi givit kall.
::När vi fira minnet etc.::
Ibland tyranner fala
vår Adamsson gick fram
han krävde att få tala
om en flaggning som var skam
hälst när det gäller kungar
av Gustav Adolfs slag
som hade flera ungar
än det tillåts i lag.
::När vi fira minnet etc.::
Vid klingor och vid ramar
står Olskroks-Svensson i
men jobbet ej förlamar
ty han har kraftig energi.
Han troget följt oss alla
och slagit hårt mång gång
men han kan inte falla,
hans bana den blir lång.
::När vi fira minnet etc.::
I dag vi hälsar alla
fast namn ej nämnes fler.
Kamrater! Vi er kalla!
Och nu i strid vi oss beger.
Till kamp i nya strider:
låt lösen bli i dag
då skall ljusa tider
nog randas för vårt slag.
:: När vi fira minnet etc.::
Göteborgs kommunister firar kommunens 10-årsdag.
Storstilat samkväm å Björngårdsvillan.
Göteborgs kommunistiska arbetarkommuns tioårsfest gick i torsdags kväll av stapeln i Björngårdsvillan i Slottskogen. Så många kamrater, som de rymliga salarna överhuvudtaget kunde rymma hade infunnit sig och det blev ett verkligt storstilat tioårs-samkväm.
Salen var smyckad med en stor tavla av Lenin i fonden, vid sidorna röda fanor och i övrigt röda dukar med inskriptioner: ”Leve Leninismen”, ”Arbetarhustrur, skicka edra barn till pioniärgrupperna” o. s. v.
Kommunordf. Klas Ivar Olsson hälsade festdeltagarna och erinrade om tio års kamp och arbete. Kommunens sångkör sjöng, den av Nils Flyg till svenska överförda: ”Ryska revolutionärernas sorgmarsch”. Pioniärgrupperna sjöng sedan: ”Aldrig mer för fosterlanden”, ”Budjonny-marschen” m. fl. revolutionära sånger.
Kvällens högtidstal hölls av partiets representant Viktor Herou vilken började med att uttrycka sin glädje över den storslagna uppslutningen kring kommunismens fanor. Denna uppslutning är oroväckande... för borgarklassen, men som partiets representant glädjer det mig att finna ett sådant intresse för vår sak.
Tal. erinrade om vad Karl Marx skrev för 80 år sedan: ”Ett spöke går genom Europa, kommunismens spöke. Men fruktade redan dåtida kommunistiska rörelse, vars arvtagare socialdemokratien blev. Men den urartade och från 1914, då Andra Internationalen lade sig till ro, kan inte socialdemokraterna längre tala om sin rörelse som marxismens arvtagare. Den är vår kommunistiska rörelse som växer och utvecklas. Medan kommunismens spöke på Marx tid var ett spöke, är vår rörelse av idag en fullblodsrörelse av kraft och blod. Ibland talar man om vår rörelses ringa betydelse, men kampen mot oss f. n. Ställer läget i rätt belysning, visar att kommunismen verkligen är farlig för borgarsamhället och dess lakejer. Och den dag, som arbetarklassen förstode sin styrka skulle det inte bli mycket kvar av bourgeoisins makt.
Tal. erinrade därefter om de kriser vårt parti genomgått, men hur dessa kriser senare stärkt partiet genom att det blivit mera klara linjer och mer målmedveten kamp. F. n. har vårt parti 12,000 medlemmar och ungdomsförbundet 13,000 och är organisatoriskt starkare än någonsin. Redogjorde därefter för världsläget och påvisade hur utvecklingen arbetar kommunisterna i händerna. Men vi får inte, när vi firar 10-årsminnet vara nöjda med vårt verk, som herren i Judasagen: Han såg på sitt verk och fann det vara gott och därför vilade han. Vårt arbete måste fortsätta. Vi måste utnyttja alla de erfarenheter vi själva gjort under gångna år och även ta fasta på ryska revolutionens lärdomar. Med stöd av en kraftig International skall världsproletariatet kämpa till sig segern.
Till fanan: De kvinnliga kamraterna hade överlämnat en fana till kommunen på tioårsdagen. Kamrat Herou sade några ord till dess avtäckande: Alla kämpande trupper har sin fana, ju fler avd. det finns ju fler fanor bäres fram. Det är detta som kommunens kvinnliga kamrater tänkt på när de skaffat kommunen ännu en fana. Fanan är viktig att medföra med i striden, den får fienden under inga förhållanden ta ifrån oss. Fanan skall med all makt försvaras. Låt den aldrig falla i smutsen; låt den aldrig falla till marken. Må det i Göteborg bli mer än en fanborg. Det skall bli många som försvarar denna fana. Nya trupper skola rycka in i våra led och nya fanor skola vi skaffa, alltefter som våra arméer utvecklas. De nationella dukarna har en gång fyllt sin uppgift, varit fälttecken för nationernas enande och samlande, men nu är nationerna uppdelade i två nationer, en överklass och en underklass. Den blågula fanan är överklassens symbol. Den röda fanan är vår symbol. Den skall lysa oss i vår kamp och vårt arbete. Leve vår röda fana, leve den kommunistiska Internationalen.
Därefter avtäcktes fanan. Fyrfaldigt hurra, varefter följde ”Hundragruppernas sång”, sjungen unisont.
Därefter förekom musik av Carl Eriksson, sång av sångkören m. m. Efter kaffeserveringen fortsattes med en svängom. Under aftonens lopp sjöng en kamrat följande kuplett, skriven av kamrat Sven Augustsson:
(Mel: Axel Örman)
Nu tio år har svunnit
sen skutan styrde ut
vi många segrar vunnit
när i dag vi ger salut.
På skutan mången mönstrat
och mången mönstrat av,
men detta var ock väntat
när vi i väg oss gav
När vi fira minnet i dag
för att ta än hårdare tag,
må vi hälsa först dem som
från början var med
som aldrig svikit vårt led.
Om mången har försvunnit
i politikens hav
och åter andra funnit
den lott som mera gav,
så finns dock än en kärntrupp
som troget hållit ut.
Vi hälsar vår elitgrupp
och ger för den salut.
::När vi fira minnet etc.::
Bland befälet uppå skutan
som mäst har varit med
vid rådslag i kajutan
och som ännu står i vårt led,
synes främst i dag Klas Ivar
som senast var kapten.
Hans hjärtlighet oss livar
till tjänst är han ej sen.
::När vi fira minnet etc.::
Vi där även finner Tehå.
Han är ”sossars” stora skräck,
de hans öga sällan undgå,
och han har mången gett en knäck.
Men vi ha också många flera
och bland dem vi Mattsson ser
och Albert som av lera
i schaktet smetats ner.
::När vi fira minnet etc.::
Av Tullens forna mannar
vi har Senander kvar
han troget hos oss stannar
och får pension på gamla dar.
Då säkert Martin också,
han bor vid Lorensberg
och har egen auto-landau
kanhända i röd färg.
::När vi fira minnet etc.::
En dalmas ha vi även
med äkta dalkarls tag
han är så klippsk som räven
och är välkänd i vårt lag.
Nu Ernst han residerar
väl främst uti metall
men han ock presiderar
bland dem vi givit kall.
::När vi fira minnet etc.::
Ibland tyranner fala
vår Adamsson gick fram
han krävde att få tala
om en flaggning som var skam
hälst när det gäller kungar
av Gustav Adolfs slag
som hade flera ungar
än det tillåts i lag.
::När vi fira minnet etc.::
Vid klingor och vid ramar
står Olskroks-Svensson i
men jobbet ej förlamar
ty han har kraftig energi.
Han troget följt oss alla
och slagit hårt mång gång
men han kan inte falla,
hans bana den blir lång.
::När vi fira minnet etc.::
I dag vi hälsar alla
fast namn ej nämnes fler.
Kamrater! Vi er kalla!
Och nu i strid vi oss beger.
Till kamp i nya strider:
låt lösen bli i dag
då skall ljusa tider
nog randas för vårt slag.
:: När vi fira minnet etc.::
Från Majornas SDUK 1912
Fortsätter mina nedslag i den svenska vänsterns historia. Innan Vänsterpartiet bildades 1917 var som bekant det socialdemokratiska ungdomsförbundet ledande i kampen för en revolutionär arbetarrörelse. Här kommer en kortfattad notis om arbetet i Majornas SDUK (socialdemokratiska ungdomsklubb) 1912. (Ur Stormklockan 1912-03-23) En fråga som man drev med frenesi var kampen för ett förbud mot alkoholhaltiga drycker. Den socialdemokratiske pionjären August Palm var av en annan åsikt, och det är denna som bemöts i den här texten. Även den socialdemokratiska tidningen i Göteborg, Ny Tid, får sig en känga. Denna tidning stod långt ut på högerkanten inom socialdemokratin.
FRÅN UNGDOMSRÖRELSEN
Majornas soc.-dem. Ungdomsklubb arbetar i en av Göteborgs förstäder, troligen en av de mest konservativa och hårdarbetade platser.
Det är under sådana omständigheter icka att undra över att klubbens numerär icke är så stor, som vore önskligt, men den kärntrupp som finnes arbetar så gott den förmår genom föredrag och diskussioner över olika aktuella spörsmål.
Nu senast har klubben behandlat regeringens förslag till mobilisering och antagit den resolution som läses å annat ställe (vilken jämte nedanstående resolution i den Palmska frågan Ny Tid troligen ansett överflödigt att anföra, såsom stridande mot dess uppfattning i dessa frågor.)
Resolutionen mot Palm lyder:
Majornas soc.-dem. Ungdomsklubb, samlad till möte för att behandla Aug. Palms appell mot ett eventuellt rusdrycksförbud beklagar att Aug. Palm och hans meningsfränder inom det soc.-dem. Arbetarepartiet sätter större värde på sitt eget s. k. "välbefinnande" i form av förtärandet av alkohol än på den nytta rusdrycksförbud skulle hava för arbetarerörelsens frammarsch och protesterar på det bestämdaste mot detta egoistiska handlingssätt. Kamrater landet runt ! Upp till en ljungande protest mot "Appell" – det är ett dåligt vapen i klasskampen. "Genom rusdrycksförbudet går marschen med säkrare takt in i det socialistiska samhället."
Även har klubben behandlat frågan om bildandet av nykterhetsavdelningar inom klubbarna, vilken genom motion hänsköts till den stundande distrikskonferensen i Falköping,
Med hälsning, A. L j.
FRÅN UNGDOMSRÖRELSEN
Majornas soc.-dem. Ungdomsklubb arbetar i en av Göteborgs förstäder, troligen en av de mest konservativa och hårdarbetade platser.
Det är under sådana omständigheter icka att undra över att klubbens numerär icke är så stor, som vore önskligt, men den kärntrupp som finnes arbetar så gott den förmår genom föredrag och diskussioner över olika aktuella spörsmål.
Nu senast har klubben behandlat regeringens förslag till mobilisering och antagit den resolution som läses å annat ställe (vilken jämte nedanstående resolution i den Palmska frågan Ny Tid troligen ansett överflödigt att anföra, såsom stridande mot dess uppfattning i dessa frågor.)
Resolutionen mot Palm lyder:
Majornas soc.-dem. Ungdomsklubb, samlad till möte för att behandla Aug. Palms appell mot ett eventuellt rusdrycksförbud beklagar att Aug. Palm och hans meningsfränder inom det soc.-dem. Arbetarepartiet sätter större värde på sitt eget s. k. "välbefinnande" i form av förtärandet av alkohol än på den nytta rusdrycksförbud skulle hava för arbetarerörelsens frammarsch och protesterar på det bestämdaste mot detta egoistiska handlingssätt. Kamrater landet runt ! Upp till en ljungande protest mot "Appell" – det är ett dåligt vapen i klasskampen. "Genom rusdrycksförbudet går marschen med säkrare takt in i det socialistiska samhället."
Även har klubben behandlat frågan om bildandet av nykterhetsavdelningar inom klubbarna, vilken genom motion hänsköts till den stundande distrikskonferensen i Falköping,
Med hälsning, A. L j.
måndag 28 oktober 2013
Vår ekonomi #4: Komparativa fördelar
Fortsätter min granskning av Klas Eklunds ”Vår ekonomi”, 12:e upplagan.
På sidan 30 för Eklund in idén om relativa fördelar. I all enkelhet går det ut på att produktionen maximeras om alla specialiserar sig på det de är bra på. Han tar upp exemplet med om Zlatan (I tidigare upplagor har Eklund använt andra idrottsmän. Det gäller att hänga med i tiden.) ska klippa sin egen gräsmatta, och kommer fram till att det vore slöseri eftersom Zlatan är så himla mycket bättre på fotboll och bör ägna sig åt detta allena. ”Slutsatsen är att om var och en specialiserar sig på det som han relativt sett är bäst på (har den lägsta alternativkostnaden för) så blir den totala produktionen så stor som möjligt. Det är alltså inte alltid den som är bäst på en viss aktivitet som ska göra den, utan den som är dålig på andra aktiviteter.
Vi kan exemplifiera detta med ett fjantigt, men tydligt, exempel. Tänk dig ett hushåll bestående av en vuxen och en tioåring. Två hushållsuppgifter måste lösas: bostaden måste dammsugas och tioåringens läxor måste göras. Troligen är tioåringen sämre än den vuxne på att dammsuga, men med lite övning blir skillnaden inte så stor. När det gäller läxorna är det annorlunda. De är troligen mycket lättare för den vuxne. Alltså är det optimala om tioåringen dammsuger och den vuxne gör tioåringens läxor.
Vi förstår förstås med en gång varför detta resonemang inte håller: poängen med läxorna är ju att de ska vara (lagom) svåra för tioåringen, så att denne lär sig nya saker. Men ur Eklunds perspektiv är detta slöseri med tid. Den teori han torgför bryr sig nämligen inte om annat än ”effektivitet”.
För Eklund gäller liknande resonemang även i världsekonomin. ”den totala produktionen i respektive land blir högre om man tillåter marknadsekonomi, fri handel och ömsesidigt utbyte. Det ska sägas att Eklund inte givit ett enda argument till varför just marknadsekonomi och inte någon annan form av arbetsfördelning skulle leda till att alternativkostnaden minimeras. Så kan man göra om man har den ideologiska hegemonin på sin sida.
För i verkligheten är det inte alls självklart att det är bra att specialisera sig på det man är bäst på. Jag kan ta ett direkt stötande exempel.
Kambodja har lidit stort av inbördeskrig och folkmord. Det är dyrt att återuppbygga infrastruktur och göra landet konkurrensdugligt. Men det finns gott om unga kvinnor. Utländska män är beredda att betala relativt bra för att utnyttja unga kvinnor sexuellt. Alltså borde Kambodja strunta i en dyrbar industrialisering och istället satsa på prostitutionsinriktad turism. Detta exemplet är inte särskilt vansinnigt ur Eklunds perspektiv. Ett land får ta tillvara de resurser det har. Att Kambodjas kvinnor kanske hellre skulle föredra fattigdom är inget som ekonomerna kan ta hänsyn till.
Ännu har (mig veterligen) inte de internationella bankerna vågat ställa krav på ett land att satsa på prostitution, men bankerna har ställt krav på andra former av specialisering. Och oftast handlar det om råvaruproduktion, som kommer att leda till att länderna fortsätter ha ett primitivt näringsliv, som dessutom blir utsatt för världsmarknadens svängningar. Ett alternativ vore att inte utsätta sig för internationell konkurrens, och istället införa tullar och andra handelsrestriktioner. På kort sikt leder detta kanske till ineffektivitet, men fördelarna är flera. Man kan i lugn och ro bygga upp sin ekonomi utan att hela tiden tvingas anpassa sig till världsekonomin. Man behåller makten över de egna resurserna och riskerar inte att utländska företag blir alltför mäktiga. Man kan göra egna bedömningar om vad som är viktigt. Kanske är det viktigare att bygga upp sjukvård, utbildning osv. än att exportera kakao eller vad det nu är man har bäst förutsättningar för till Västeuropa.
Men dessa nackdelar med en ohämmad marknadsekonomi och fördelar med en planekonomi nämner inte Eklund.
På sidan 30 för Eklund in idén om relativa fördelar. I all enkelhet går det ut på att produktionen maximeras om alla specialiserar sig på det de är bra på. Han tar upp exemplet med om Zlatan (I tidigare upplagor har Eklund använt andra idrottsmän. Det gäller att hänga med i tiden.) ska klippa sin egen gräsmatta, och kommer fram till att det vore slöseri eftersom Zlatan är så himla mycket bättre på fotboll och bör ägna sig åt detta allena. ”Slutsatsen är att om var och en specialiserar sig på det som han relativt sett är bäst på (har den lägsta alternativkostnaden för) så blir den totala produktionen så stor som möjligt. Det är alltså inte alltid den som är bäst på en viss aktivitet som ska göra den, utan den som är dålig på andra aktiviteter.
Vi kan exemplifiera detta med ett fjantigt, men tydligt, exempel. Tänk dig ett hushåll bestående av en vuxen och en tioåring. Två hushållsuppgifter måste lösas: bostaden måste dammsugas och tioåringens läxor måste göras. Troligen är tioåringen sämre än den vuxne på att dammsuga, men med lite övning blir skillnaden inte så stor. När det gäller läxorna är det annorlunda. De är troligen mycket lättare för den vuxne. Alltså är det optimala om tioåringen dammsuger och den vuxne gör tioåringens läxor.
Vi förstår förstås med en gång varför detta resonemang inte håller: poängen med läxorna är ju att de ska vara (lagom) svåra för tioåringen, så att denne lär sig nya saker. Men ur Eklunds perspektiv är detta slöseri med tid. Den teori han torgför bryr sig nämligen inte om annat än ”effektivitet”.
För Eklund gäller liknande resonemang även i världsekonomin. ”den totala produktionen i respektive land blir högre om man tillåter marknadsekonomi, fri handel och ömsesidigt utbyte. Det ska sägas att Eklund inte givit ett enda argument till varför just marknadsekonomi och inte någon annan form av arbetsfördelning skulle leda till att alternativkostnaden minimeras. Så kan man göra om man har den ideologiska hegemonin på sin sida.
För i verkligheten är det inte alls självklart att det är bra att specialisera sig på det man är bäst på. Jag kan ta ett direkt stötande exempel.
Kambodja har lidit stort av inbördeskrig och folkmord. Det är dyrt att återuppbygga infrastruktur och göra landet konkurrensdugligt. Men det finns gott om unga kvinnor. Utländska män är beredda att betala relativt bra för att utnyttja unga kvinnor sexuellt. Alltså borde Kambodja strunta i en dyrbar industrialisering och istället satsa på prostitutionsinriktad turism. Detta exemplet är inte särskilt vansinnigt ur Eklunds perspektiv. Ett land får ta tillvara de resurser det har. Att Kambodjas kvinnor kanske hellre skulle föredra fattigdom är inget som ekonomerna kan ta hänsyn till.
Ännu har (mig veterligen) inte de internationella bankerna vågat ställa krav på ett land att satsa på prostitution, men bankerna har ställt krav på andra former av specialisering. Och oftast handlar det om råvaruproduktion, som kommer att leda till att länderna fortsätter ha ett primitivt näringsliv, som dessutom blir utsatt för världsmarknadens svängningar. Ett alternativ vore att inte utsätta sig för internationell konkurrens, och istället införa tullar och andra handelsrestriktioner. På kort sikt leder detta kanske till ineffektivitet, men fördelarna är flera. Man kan i lugn och ro bygga upp sin ekonomi utan att hela tiden tvingas anpassa sig till världsekonomin. Man behåller makten över de egna resurserna och riskerar inte att utländska företag blir alltför mäktiga. Man kan göra egna bedömningar om vad som är viktigt. Kanske är det viktigare att bygga upp sjukvård, utbildning osv. än att exportera kakao eller vad det nu är man har bäst förutsättningar för till Västeuropa.
Men dessa nackdelar med en ohämmad marknadsekonomi och fördelar med en planekonomi nämner inte Eklund.
måndag 14 oktober 2013
Vår ekonomi #3: Klassamhället
Fortsätter min kritik av Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (12:e upplagan från 2010.)
”Vad ämnet samhällsekonomi i grund och botten handlar om är hur de många skilda resurser som finns tillgängliga i samhället organiseras för att tillfredsställa mänskliga behov och hur förhållandet mellan de olika samhällsklasserna och de enskilda människorna påverkas av det.” (s. 26)
Det här är en fin definition av ekonomi – det handlar både om att organisera en produktion och se hur relationen mellan människor påverkas av hur denna organisation är gestaltad. Eklund erkänner också att det finns klasser och att dessa förklaras utifrån vilken ställning de har i produktionen:
”Människornas ställning och inbördes relationer avgörs i hög grad av deras förhållande till de olika produktionsfaktorerna. Den som äger kapital har en annan ställning än den som inte äger några produktionsmedel utan måste försörja sig på att sälja sin arbetskraft. Genom tiderna har en stor del av den ekonomiska och politiska debatten och analysen ägnats just detta: hur ägandet och utnyttjandet av produktionsmedlen delar in människorna i olika samhällsklasser och motsättningar och strider mellan dessa.” (s. 25)
Eklund problematiserar inte vidare klassernas existens och uppkomst. Och det behöver han inte göra på denna nivå i analysen. Men det blir konstigt när han beskriver deras motivation till ekonomisk aktivitet:
”Den som förvärvsarbetar får lön för sitt arbete, och för denna lön köper han vad han har råd med och vill ha för att tillfredsställa sina behov – det vill säga betala hyran, köpa mat och kläder och andra varor och tjänster” (s. 26)
Vi kan bortse från att Eklund skriver ”arbete” i stället för ”arbetskraft”. Men som vanligt blandar Eklund ihop det allmänt mänskliga och det som är specifikt för vissa sätt att organisera produktionen. För självklart kunde det vara annorlunda. I Sverige har vi ju (än så länge!) t. ex. en offentligt finansierad sjukvård. Sjukvård är ett behov som vi inte behöver köpa (patientavgiften måste vi ju betala, men den är inte i relation till kostnaden av vården), utan är något som vi har rätt till i egenskap av boende i Sverige. På samma sätt behöver vi inte köpa våra behov av framkomliga vägar eller för den delen luft som vi kan andas. Detta är behov som tillfredsställs av den offentliga sektorn resp. naturen. På samma sätt (eller för den delen: radikalt annorlunda sätt) hade det kunnat vara med andra behov. Men Eklund väljer att bara prata om hur behoven kan tillfredsställs i en marknadsekonomi.
Än mer problematisk blir Eklunds beskrivning av kapitalistens bevekelsegrunder:
”Kapitalägaren satsar sitt kapital och får ersättning i form av vinst. För de pengarna köper han – på samma sätt som den anställde – de varor och tjänster han efterfrågar och behöver.” (s. 26)
Vi ser här en symmetri mellan arbetare och kapitalist. De äger varsin produktionsfaktor som de satsar i produktionen av exakt samma skäl: för att tillfredsställa mänskliga behov. Verkligheten ser dock annorlunda ut. En stor kapitalägare (och de är de stora kapitalägarna som dominerar produktionen) tar nämligen bara ut en del av vinsten som ”lön” (ordet ”lön” är strängt taget felaktigt med jag antar att ”reveny” låter för ålderdomligt) för sin privata konsumtion. Merparten av vinster används till att generera ännu mer vinst – antingen genom investeringar i produktionen eller genom spekulation på de olika marknaderna som lämpar sig för detta (råvarumarknad, marknad för värdepapper, valutamarknad osv.). Och detta gör han inte för att han är snäll och vill frivilligt vill avstå från en del av vinsten, utan för att han är så illa tvungen. Kapitalismen kännetecknas nämligen av konkurrens, där varje kapital måste sträva efter en maximal vinst. Den som inte når en tillräckligt stor vinst kommer nämligen i det långa loppet att bli utkonkurrerad. En enskild kapitalist kan naturligtvis strunta i detta och förslösa kapitalet på enskild konsumtion. Men en sådan kapitalist kommer inte att vara kapitalist särskilt länge, utan istället bli ersatt av någon mer ”rationell” kapitalist. (”Rationell” betyder här enbart ”någon som handlar enligt kapitalismens spelregler.”)
Detta är ett typexempel på hur den ”fria” marknadsekonomi innebär ofrihet för aktörerna – t.o.m. den som har en priviligerad position i systemet är böjd inför dess ekonomiska tvångslagar. Fast det får vi inte reda på om vi läser Eklund.
”Vad ämnet samhällsekonomi i grund och botten handlar om är hur de många skilda resurser som finns tillgängliga i samhället organiseras för att tillfredsställa mänskliga behov och hur förhållandet mellan de olika samhällsklasserna och de enskilda människorna påverkas av det.” (s. 26)
Det här är en fin definition av ekonomi – det handlar både om att organisera en produktion och se hur relationen mellan människor påverkas av hur denna organisation är gestaltad. Eklund erkänner också att det finns klasser och att dessa förklaras utifrån vilken ställning de har i produktionen:
”Människornas ställning och inbördes relationer avgörs i hög grad av deras förhållande till de olika produktionsfaktorerna. Den som äger kapital har en annan ställning än den som inte äger några produktionsmedel utan måste försörja sig på att sälja sin arbetskraft. Genom tiderna har en stor del av den ekonomiska och politiska debatten och analysen ägnats just detta: hur ägandet och utnyttjandet av produktionsmedlen delar in människorna i olika samhällsklasser och motsättningar och strider mellan dessa.” (s. 25)
Eklund problematiserar inte vidare klassernas existens och uppkomst. Och det behöver han inte göra på denna nivå i analysen. Men det blir konstigt när han beskriver deras motivation till ekonomisk aktivitet:
”Den som förvärvsarbetar får lön för sitt arbete, och för denna lön köper han vad han har råd med och vill ha för att tillfredsställa sina behov – det vill säga betala hyran, köpa mat och kläder och andra varor och tjänster” (s. 26)
Vi kan bortse från att Eklund skriver ”arbete” i stället för ”arbetskraft”. Men som vanligt blandar Eklund ihop det allmänt mänskliga och det som är specifikt för vissa sätt att organisera produktionen. För självklart kunde det vara annorlunda. I Sverige har vi ju (än så länge!) t. ex. en offentligt finansierad sjukvård. Sjukvård är ett behov som vi inte behöver köpa (patientavgiften måste vi ju betala, men den är inte i relation till kostnaden av vården), utan är något som vi har rätt till i egenskap av boende i Sverige. På samma sätt behöver vi inte köpa våra behov av framkomliga vägar eller för den delen luft som vi kan andas. Detta är behov som tillfredsställs av den offentliga sektorn resp. naturen. På samma sätt (eller för den delen: radikalt annorlunda sätt) hade det kunnat vara med andra behov. Men Eklund väljer att bara prata om hur behoven kan tillfredsställs i en marknadsekonomi.
Än mer problematisk blir Eklunds beskrivning av kapitalistens bevekelsegrunder:
”Kapitalägaren satsar sitt kapital och får ersättning i form av vinst. För de pengarna köper han – på samma sätt som den anställde – de varor och tjänster han efterfrågar och behöver.” (s. 26)
Vi ser här en symmetri mellan arbetare och kapitalist. De äger varsin produktionsfaktor som de satsar i produktionen av exakt samma skäl: för att tillfredsställa mänskliga behov. Verkligheten ser dock annorlunda ut. En stor kapitalägare (och de är de stora kapitalägarna som dominerar produktionen) tar nämligen bara ut en del av vinsten som ”lön” (ordet ”lön” är strängt taget felaktigt med jag antar att ”reveny” låter för ålderdomligt) för sin privata konsumtion. Merparten av vinster används till att generera ännu mer vinst – antingen genom investeringar i produktionen eller genom spekulation på de olika marknaderna som lämpar sig för detta (råvarumarknad, marknad för värdepapper, valutamarknad osv.). Och detta gör han inte för att han är snäll och vill frivilligt vill avstå från en del av vinsten, utan för att han är så illa tvungen. Kapitalismen kännetecknas nämligen av konkurrens, där varje kapital måste sträva efter en maximal vinst. Den som inte når en tillräckligt stor vinst kommer nämligen i det långa loppet att bli utkonkurrerad. En enskild kapitalist kan naturligtvis strunta i detta och förslösa kapitalet på enskild konsumtion. Men en sådan kapitalist kommer inte att vara kapitalist särskilt länge, utan istället bli ersatt av någon mer ”rationell” kapitalist. (”Rationell” betyder här enbart ”någon som handlar enligt kapitalismens spelregler.”)
Detta är ett typexempel på hur den ”fria” marknadsekonomi innebär ofrihet för aktörerna – t.o.m. den som har en priviligerad position i systemet är böjd inför dess ekonomiska tvångslagar. Fast det får vi inte reda på om vi läser Eklund.
Vår ekonomi #2: Produktionsfaktorer
Fortsätter min kritik av Klas Eklunds ”Vår ekonomi” (12:e upplagan från 2010.)
För att kunna producera behövs tre produktionsfaktorer: arbete, kapital och naturresurser. Det låter väl i och för sig rimligt, helst om man ersätter ordet ”kapital” med ”produktionsmedel”. Den första faktorn, arbete, presenteras: ”Människor har olika kunskaper eller färdigheter. Vissa är duktiga på olika sorters arbete, har särskilda yrkeskunskaper eller andra egenskaper som kan utnyttjas i jobbet.” (s. 25) Men arbete är sällan användbart utan kapital och naturresurser. Kapitalet – pengar, maskiner, fabriksbyggnader ”ägs av andra”. Naturresurserna ”förfogas av ytterligare andra”. Åter går Eklund från det allmänna (all produktion behöver arbetskraft och produktionsmedel) till det för vissa samhällen specifika: att resursen arbetskraft ägs av arbetaren, men att kapital och naturresurserna ägs av anndra. Den som inte äger kapital eller naturresurser får vara glad om hennes/hans kunskaper och färdigheter kan säljas på arbetsmarknaden. Annars får man vara så vänlig att svälta eller leva på understöd. Men detta skriver Eklund förstås inte. Det är ett typexempel på hans försåtliga sätt att argumentera. Först berättar han något självklart (produktion kräver arbetskraft och produktionsmedel), sedan låtsas han som att något annat är lika självklart (somliga äger produktionsmedel andra inte – andra äger en arbetskraft som i bästa fall kan säljas på en arbetsmarknad). På så sätt undivker han att ställa frågan om kapitalismens för- och nackdelar. Kapitalismen framställs nämligen som evig och därmed undandragen varje form av kritik. Det är ett effektivt sätt att argumentera på, och det fungerar om man har ett sådant övertag i den allmänna debatten att vissa försanthållanden inte ens kan kritiseras. Vackert är det inte.
Vi kan ju göra tankeexperimentet att Eklund börjat att förklara nödvändigheten av arbete, kapital och naturresurser och sedan tillfogat att arbetet tillhandahålls av slavar som ägs av somliga, medan kapitalet tillhandahålls av staten och naturresurserna är en gåva från gudarna. I våra öron skulle det låta absurt att framställa detta som två satser med samma dignitet. Uppenbarligen är ett slavsamhälle där staten äger produktionsmedlen och naturens gåvor tolkas i en religiös form något konstgjort. Men det är inte lika uppenbart i dagens samhälle att marknadsekonomin också är något konstgjort. Fast det är den förstås.
För att kunna producera behövs tre produktionsfaktorer: arbete, kapital och naturresurser. Det låter väl i och för sig rimligt, helst om man ersätter ordet ”kapital” med ”produktionsmedel”. Den första faktorn, arbete, presenteras: ”Människor har olika kunskaper eller färdigheter. Vissa är duktiga på olika sorters arbete, har särskilda yrkeskunskaper eller andra egenskaper som kan utnyttjas i jobbet.” (s. 25) Men arbete är sällan användbart utan kapital och naturresurser. Kapitalet – pengar, maskiner, fabriksbyggnader ”ägs av andra”. Naturresurserna ”förfogas av ytterligare andra”. Åter går Eklund från det allmänna (all produktion behöver arbetskraft och produktionsmedel) till det för vissa samhällen specifika: att resursen arbetskraft ägs av arbetaren, men att kapital och naturresurserna ägs av anndra. Den som inte äger kapital eller naturresurser får vara glad om hennes/hans kunskaper och färdigheter kan säljas på arbetsmarknaden. Annars får man vara så vänlig att svälta eller leva på understöd. Men detta skriver Eklund förstås inte. Det är ett typexempel på hans försåtliga sätt att argumentera. Först berättar han något självklart (produktion kräver arbetskraft och produktionsmedel), sedan låtsas han som att något annat är lika självklart (somliga äger produktionsmedel andra inte – andra äger en arbetskraft som i bästa fall kan säljas på en arbetsmarknad). På så sätt undivker han att ställa frågan om kapitalismens för- och nackdelar. Kapitalismen framställs nämligen som evig och därmed undandragen varje form av kritik. Det är ett effektivt sätt att argumentera på, och det fungerar om man har ett sådant övertag i den allmänna debatten att vissa försanthållanden inte ens kan kritiseras. Vackert är det inte.
Vi kan ju göra tankeexperimentet att Eklund börjat att förklara nödvändigheten av arbete, kapital och naturresurser och sedan tillfogat att arbetet tillhandahålls av slavar som ägs av somliga, medan kapitalet tillhandahålls av staten och naturresurserna är en gåva från gudarna. I våra öron skulle det låta absurt att framställa detta som två satser med samma dignitet. Uppenbarligen är ett slavsamhälle där staten äger produktionsmedlen och naturens gåvor tolkas i en religiös form något konstgjort. Men det är inte lika uppenbart i dagens samhälle att marknadsekonomin också är något konstgjort. Fast det är den förstås.
söndag 13 oktober 2013
Vår ekonomi #1
Ekonomen, ex-trotskisten och bögporrskådispappan Klas Eklunds bok ”Vår ekonomi” har kommit ut i tretton upplagor sedan 1987 och är fortfarande en av de första introduktionerna till nationalekonomin som många svenskar kommer i kontakt med. Vilken är Eklunds syn på ekonomi och vad skiljer denna från andra möjliga synsätt? [Sidhänvisningarna i denna text rör tolfte upplagan från 2010.]
I bokens inledning poängterar Eklund att samhällsekonomi är viktigt. Ekonomi rör alla människor och det är olyckligt om det bara är experter som våga uttala sig i ekonomiska frågor. Det är en sympatisk inställning, förstås. Jag tror att alla som någonsin sett en ekonom uttala sig i tv:s nyhetsprogram känner ett behov av att förstå vad den slipsbeklädde mannen verkligen säger. (I undantagsfall kan det förstås röra sig om en blusförsedd kvinna. Något tredje gives icke.)
Den första frågan man bör ställa sig är: ”vad är ekonomi?”. En kritisk förståelse av ett fenomen bygger på att man först preciserar vad fenomenet i fråga är för något. Kanske kan man inte veta detta förrän man lärt sig ämnet, men man kan i alla fall göra en första inexakt, prövande definition. Eklund avstår från detta. Detta är en vanlig teknik. Om något inte är preciserat är det väldigt svårt att kritisera. Det man saknar ord för kan man inte angripa. Och Eklund vill inte att vi ska förstå varför nationalekonomin i grunden kan angripas, bara att vi kritiklöst lär oss dess begrepp.
Hans vetenskapssyn är positivistisk in absurdum. Redan i inledningen lär han oss den sanna vetenskapliga metoden. Man definierar begrepp, uppställer hypoteser, testar dem och reviderar sina teorier. Visst medger Eklund att det i verkligheten kan vara svårt att upprätthålla denna metod, men den är ett ideal att försöka härma. Det finns inget utrymme för tvivel. Men tänk om det är så att man inte kan nå kunskap genom attdefininera godtyckliga begrepp och se hur de samvarierar med andra begrepp? Om allt hänger ihop och det ena måste förstås i inre samband med det andra? Eklund ger oss inga svar. Värre än så, han vägrar ens ställa frågan.
När vi kommer till bokens första del, ”Marknader och priser”, har vi alltså ingen aning om vad Eklund avser med ekonomi. Men med ledning av första avdelningens rubrik kan vi nu dra slutsatsen att det inom ekonomin finns markander och priser. Hur kommer detta sig? Måste det vara så? Finns det ingen ekonomi utan marknader och priser? Eklund väljer att tiga. Istället konstaterar han: ”Människor lever inte isolerade en och en utan i ett samhälle där de är beroende av varandra, inte minst när de bedriver ekonomisk verksamhet. De producerar varor och tjänster i utbyte mot pengar som de köper andra varor och tjänster för.” (s. 25)
Den uppmärksamme läsaren märker med en gång vad Eklund gör. Första meningen handlar om det evigt mänskliga. Människor måste alltid samarbete med andra människor för att överleva. Någon form av arbetsdelning måste finnas, och således måste det finnas något sätt att fördela samhällets resurser och arbetsuppgifter. Men i nästa mening gör Eklund ett raskt och diskret hopp. Helt plötsligt finns det varor och pengar! Människorna producerar nu för utbyte på en marknad. Något annat gives icke! Vi befinner oss alltså helt plötsligt i kapitalismen. Och inte bara i ett konkret existerande kapitalistiskt samhälle, utan på marknaden.
Eklund ställer sig inte heller frågan av människorna under kapitalismen producerar för att sälja. De allra flesta människor producerar nämligen bara en enda sak: sin egen förmåga att arbeta. Det är förmågan att arbeta, och inte arbetet självt, som vi säljer när vi blir anställda på ett företag. I företagets regi producerar vi förstås andra prylar och tjänster, men dem säljer vi inte. Det gör företaget. Inte heller detta basala faktum nämner Eklund. Istället får vi uppfattningen att vi befinner oss i det fantasisamhälle som Friedrich Engels kallade ”enkel varuproduktion” där enskilda individer säljer sina enskilda produkter på marknaden. Ett sådant samhället har aldrig funnits. Likväl kan det förstås vara en spännande teoretisk konstruktion. Men då ska det framställas som ett sådant, och inte som en beskrivning av ett existerande samhälle, och ännu mindre som en beskrivning av mänskligt handlande i största allmänhet.
(To be continued...)
I bokens inledning poängterar Eklund att samhällsekonomi är viktigt. Ekonomi rör alla människor och det är olyckligt om det bara är experter som våga uttala sig i ekonomiska frågor. Det är en sympatisk inställning, förstås. Jag tror att alla som någonsin sett en ekonom uttala sig i tv:s nyhetsprogram känner ett behov av att förstå vad den slipsbeklädde mannen verkligen säger. (I undantagsfall kan det förstås röra sig om en blusförsedd kvinna. Något tredje gives icke.)
Den första frågan man bör ställa sig är: ”vad är ekonomi?”. En kritisk förståelse av ett fenomen bygger på att man först preciserar vad fenomenet i fråga är för något. Kanske kan man inte veta detta förrän man lärt sig ämnet, men man kan i alla fall göra en första inexakt, prövande definition. Eklund avstår från detta. Detta är en vanlig teknik. Om något inte är preciserat är det väldigt svårt att kritisera. Det man saknar ord för kan man inte angripa. Och Eklund vill inte att vi ska förstå varför nationalekonomin i grunden kan angripas, bara att vi kritiklöst lär oss dess begrepp.
Hans vetenskapssyn är positivistisk in absurdum. Redan i inledningen lär han oss den sanna vetenskapliga metoden. Man definierar begrepp, uppställer hypoteser, testar dem och reviderar sina teorier. Visst medger Eklund att det i verkligheten kan vara svårt att upprätthålla denna metod, men den är ett ideal att försöka härma. Det finns inget utrymme för tvivel. Men tänk om det är så att man inte kan nå kunskap genom attdefininera godtyckliga begrepp och se hur de samvarierar med andra begrepp? Om allt hänger ihop och det ena måste förstås i inre samband med det andra? Eklund ger oss inga svar. Värre än så, han vägrar ens ställa frågan.
När vi kommer till bokens första del, ”Marknader och priser”, har vi alltså ingen aning om vad Eklund avser med ekonomi. Men med ledning av första avdelningens rubrik kan vi nu dra slutsatsen att det inom ekonomin finns markander och priser. Hur kommer detta sig? Måste det vara så? Finns det ingen ekonomi utan marknader och priser? Eklund väljer att tiga. Istället konstaterar han: ”Människor lever inte isolerade en och en utan i ett samhälle där de är beroende av varandra, inte minst när de bedriver ekonomisk verksamhet. De producerar varor och tjänster i utbyte mot pengar som de köper andra varor och tjänster för.” (s. 25)
Den uppmärksamme läsaren märker med en gång vad Eklund gör. Första meningen handlar om det evigt mänskliga. Människor måste alltid samarbete med andra människor för att överleva. Någon form av arbetsdelning måste finnas, och således måste det finnas något sätt att fördela samhällets resurser och arbetsuppgifter. Men i nästa mening gör Eklund ett raskt och diskret hopp. Helt plötsligt finns det varor och pengar! Människorna producerar nu för utbyte på en marknad. Något annat gives icke! Vi befinner oss alltså helt plötsligt i kapitalismen. Och inte bara i ett konkret existerande kapitalistiskt samhälle, utan på marknaden.
Eklund ställer sig inte heller frågan av människorna under kapitalismen producerar för att sälja. De allra flesta människor producerar nämligen bara en enda sak: sin egen förmåga att arbeta. Det är förmågan att arbeta, och inte arbetet självt, som vi säljer när vi blir anställda på ett företag. I företagets regi producerar vi förstås andra prylar och tjänster, men dem säljer vi inte. Det gör företaget. Inte heller detta basala faktum nämner Eklund. Istället får vi uppfattningen att vi befinner oss i det fantasisamhälle som Friedrich Engels kallade ”enkel varuproduktion” där enskilda individer säljer sina enskilda produkter på marknaden. Ett sådant samhället har aldrig funnits. Likväl kan det förstås vara en spännande teoretisk konstruktion. Men då ska det framställas som ett sådant, och inte som en beskrivning av ett existerande samhälle, och ännu mindre som en beskrivning av mänskligt handlande i största allmänhet.
(To be continued...)
fredag 11 oktober 2013
Lindbergs nya inledning till "Kapitalet. Första boken."
Karl Marx' Kapitalet, som varit borta från boklådorna i några år, har äntligen trycks upp igen. Mats Lindberg (med det obligatoriska "f.d. Dahlkvist") har skrivit en ny inledning som ersatt den tidigare som Bo Gustafsson skrev nyåret 1968-69.
Det är något speciellt med inledningar till Kapitalet. Under bokens snart 150 år har den givit upphov till väldigt disparata läsningar. Gustafssons läsning på 1960-talet var förstås präglad av studentvänster, revolutionsromantik och Mao Zedong. Lindberg/Dahlkvists studiehandledning från 1970-talet var mer mogen och mindre fanatisk, men även den präglad av sin tid - trots oljekris och borgerlig regering var välfärdsstaten fast förankrad och arbetarrörelsen fortfarande i ett offensivt läge. Det är studiecirkelledaren Dahlkvist som talar och som gärna kommer med dagsaktuella exempel på Kapitalets användbarhet.
Nu, år 2013, ser situationen lite annorlunda ut, och följaktligen är även Lindbergs inledning annorlunda.
Lindberg börjar med att beskriva Kapitalets potentiella betydelse inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Det är professorn Lindberg som talar. Hans text är perforerad med namn, kända inom de akademiska kretsarna, men tämligen okända utanför. Han låter lite missnöjd - Marx hade kunnat komma till nytta inom akademien, men gjorde det aldrig. De politiska eller fackliga perspektiven lyser med sin frånvaro.
Marx (och Engels) direkta politiska betydelse sägs sluta åren kring första världskriget (och i detta håller jag med Lindberg) och istället blir deras inflytande indirekt. Lindberg utvecklar inte detta argument, utan hoppar tillbaka till akademiens värld.
Han väljer att presentera Marx' teori med en mer modern samhällsvetenskaplig terminologi och termen "institution" blir central. Jag tycker att Lindbergs presentation är rimlig. Själv känner jag till för lite om modern samhällsvetenskap för att ge något mer utvecklat omdöme, men om teorin blir mer begriplig för dagens forskare så är det väl bra.
Jag tycker egentligen inte att det är något problem att Lindberg väljer att sätta in Marx i en modern samhällsvetenskaplig kontext. Men på något sätt är det symptomatiskt att Marx som politiker reduceras till en med 1800-talets mått mätt avancerad demokrat och ingenting mer.
Det är något speciellt med inledningar till Kapitalet. Under bokens snart 150 år har den givit upphov till väldigt disparata läsningar. Gustafssons läsning på 1960-talet var förstås präglad av studentvänster, revolutionsromantik och Mao Zedong. Lindberg/Dahlkvists studiehandledning från 1970-talet var mer mogen och mindre fanatisk, men även den präglad av sin tid - trots oljekris och borgerlig regering var välfärdsstaten fast förankrad och arbetarrörelsen fortfarande i ett offensivt läge. Det är studiecirkelledaren Dahlkvist som talar och som gärna kommer med dagsaktuella exempel på Kapitalets användbarhet.
Nu, år 2013, ser situationen lite annorlunda ut, och följaktligen är även Lindbergs inledning annorlunda.
Lindberg börjar med att beskriva Kapitalets potentiella betydelse inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Det är professorn Lindberg som talar. Hans text är perforerad med namn, kända inom de akademiska kretsarna, men tämligen okända utanför. Han låter lite missnöjd - Marx hade kunnat komma till nytta inom akademien, men gjorde det aldrig. De politiska eller fackliga perspektiven lyser med sin frånvaro.
Marx (och Engels) direkta politiska betydelse sägs sluta åren kring första världskriget (och i detta håller jag med Lindberg) och istället blir deras inflytande indirekt. Lindberg utvecklar inte detta argument, utan hoppar tillbaka till akademiens värld.
Han väljer att presentera Marx' teori med en mer modern samhällsvetenskaplig terminologi och termen "institution" blir central. Jag tycker att Lindbergs presentation är rimlig. Själv känner jag till för lite om modern samhällsvetenskap för att ge något mer utvecklat omdöme, men om teorin blir mer begriplig för dagens forskare så är det väl bra.
Jag tycker egentligen inte att det är något problem att Lindberg väljer att sätta in Marx i en modern samhällsvetenskaplig kontext. Men på något sätt är det symptomatiskt att Marx som politiker reduceras till en med 1800-talets mått mätt avancerad demokrat och ingenting mer.
onsdag 18 september 2013
Om "Akkumulation des Kapitals" av Rosa Luxemburg
Har nyligen läst "Akkumulation des Kapitals" ("Kapitalets ackumulation") av Rosa Luxemburg. Boken fyller 100 i år och man kan med fog fråga sig poängen med att läsa en hundra år gammal bok.
Jag gillar att läsa Marx. Mycket av det han skrev är föråldrat och precis som alla andra var han ett barn av sin tid. Men många av hans skrifter (framför allt de manuskript från 1857 till 1881 som aldrig publicerades under hans livstid, liksom, förstås Kapitalets första och i något mindre utsträckning andra och tredje band) kan appliceras på vår samtid och ger oss verktyg att förstå världen vi lever i. Detta trots att det förflutit 150 år sedan texterna skrevs.
Jag närmade mig Luxemburg med förväntningar att hon skulle kunna vara lika användbar som Marx. Jag har inte läst särskilt mycket av henne tidigare, men det jag läst av hennes politiska tal och skrifter har tålt tidens tand ganska dåligt. Trots detta förutsatte jag att hennes ekonomiska huvudverk skulle ha något att ge oss idag. Jag bedrog mig. Som ekonom befinner sig Luxemburg långt efter Marx. (För att inte tala om ekonomikritiken som lyser med sin frånvaro hos Luxemburg,)
Luxemburg tar sin utgångspunkt i Marx kända reproduktionsscheman. (Kapitalets andra bok, tredje avdelningen behandlar dessa.) I korthet är dessa scheman Marx' sätt att på en mycket hög abstraktionsnivå (dvs. Marx väljer att bortse från mycket av verkligheten för att tydligt visa sina poänger) diskuterar hur kapitalismen på makronivå fungerar. Han delar upp produktionen i två avdelningar: produktionen av produktionsmedel och konsumtionsmedel. Med denna enkla uppdelning visar han hur problematiskt det är att skapa jämvikt i en marknadsekonomi.
Reproduktionsschemana bygger alltså en extremt enkel modell, där Marx medvetet väljer att bortse från en mängd faktorer, exv. kredit och utrikeshandel. Så får man förstås göra när man skapar en modell. Det vore däremot ett kardinalfel att ta modellen för verkligheten.
Det är dock just detta som Luxemburg (nästan) gör. Visst är hon medveten om att modell och verklighet skiljer sig åt, men hon tror sig sett en brist i Marx modell och en lösning på denna och när hon väl kommit så långt finns det inget som stoppar henne från att slå fast att kapitalismen med nödvändighet kommer att gå under. Men jag har nu sprungit händelserna lite i förväg.
Luxemburg börjar sin bok med att konstatera att det är en stor förtjänst hos Marx att han behandlat kapitalismens totalreproduktion, dvs. att han inte enbart ser till de enskilda kapitalen, utan hur de samverkar i samhällelig skala. I parentes kan det sägas att det ibland hävdas att Marx bortsåg från efterfrågesidan i sin ekonomiska teori. Detta är en ren lögn, om den inte beror på en okunskap så stor att man inte borde uttala sig alls. Just efterfrågan är central i Marx syn på totalreproduktionen, och det är denna fråga som Luxemburg huvudsakligen intresserar sig för.
Men Luxemburg menar att Marx lösning på frågan inte är tillfredsställande. I god dramaturgisk anda berättar hon dock inte från början vari felet består eller vilken lösning hon föreslår, bara att det har stor betydelse för den politiska kampen och förståelsen av imperialismen. Spännande, typ.
Istället börjar hon med en 24 (!) kapitel lång idéhistorisk exposé där hon refererar ekonomer från Quesnay via klassikerna och Marx till senare tyska och ryska ekonomer. Eftersom hon inte berättat vad hon är ute efter känns det som en lång och slingrande väg utan fastställt mål.
Men ibland kan ju vägen vara mödan värd. Eller man kan åtminstone hitta ett och annat guldkorn utefter vägen. Jag vet inte riktigt om det är ett guldkorn, men det blir tydligt att Luxemburg har en något förvirrad syn på Marx' begrepp. Å ena sidan framhåller hon att det är viktigt att skilja mellan det som är historiskt allmänt och det som är giltigt bara under kapitalismen. God marxism så långt. Samtidigt hävdar hon ibland att Marx värdebegrepp sträcker sig in i en tänkt planekonomi ("geregelte Gesellschaft"). Detta är förstås nonsens. Visst är det så att alla samhällen behöver mekanismer för att allokera resurser, exv. användandet av mänsklig arbetskraft, men det är bara under kapitalismen som detta sker i form av värden. Jag kan inte annat än tycka att det är märkligt att Luxemburg tror att "arbetsvärdeläran" (hon använder faktiskt den termen) skulle ha någon som helst användning under socialismen. Hon är i alla fall tydlig med att varuproduktion inte äger rum under detta produktionssätt.
Luxemburg närmar sig i diskussionen om Marx sin verkliga problemställning: varifrån kommer den ökande efterfrågan som följer av kapitalismens ackumulation? Hennes svar är enkelt: genom utrikeshandel, eller med andra ord, genom utbyte med en icke-kapitalistisk omgivning. Hon nämner dock bara detta i förbigående och fortsätter sedan med sin långa idéhistoriska exposé.
Efter att ha behandlat ett otal ekonomer (Malthus, Say, Ricardo, MacCulloch, Struve, Bulgakov, Tugan-Baranovskij m. fl.) kommer Luxemburg ändå till slut fram till den positiva framställningen av sin egen teori.
Problem: varifrån kommer den ökade efterfrågan som krävs för att kapitalismen ska kunna expandera?
Lösning: genom utbyte med en icke-kapitalistisk omgivning.
Vi vet att kapitalismen hela tiden måste expandera. Ett kapitalistiskt land med 0%-ig tillväxt är inte ett land i jämvikt, utan ett land i ekonomisk kris. Men expansionen förutsätter att det finns tillräckligt stor efterfrågan, och så länge vi har marknadsekonomi måste efterfrågan vara lika med en betalningsduglig efterfrågan, alltså måste det någonstans finnas pengar att köpa allt som kommer ut på marknaden. Luxemburg menar sig ha bevisat (jag orkar inte redogöra för hennes bevisning) att varken arbetarklassens löner eller kapitalisternas vinst kan täcka denna efterfrågan. Hon förbigår andra källor till efterfrågan, såsom staten, kreditväsendet inkl. hela den spekulation i värdepapper och annat som äger rum i alla kapitalistiska samhället. Återstår gör bara utrikeshandeln, närmare bestämt handeln med länder som fortfarande inte är kapitalistiska. Men för kapitalismen är det ett oöverstigligt problem att handeln med de icke-kapitalistiska länderna kommer att medföra att dessa efterhand blir indragna i det kapitalistiska systemet. Kapitalismen sågar alltså av den gren den sitter på.
På Luxemburgs tid var detta kanske inte rimlig slutsats. Kapitalismen var ännu ett system som bara täckte en mindre del av världen. Denna mindre del var i färd att kolonisera resten av världen, och det tedde sig måhända inte orimligt att detta berodde på att kapitalismen inte skulle klara sig utan ekonomiska förbindelser med en icke-kapitalistisk omvärld.
Det är kanske förståeligt att Luxemburg nöjer sig med den lösning hon hittat. Problemet är dock att den är felaktig och att hon drar enorma växlar på den.
Hon förefaller vara totalt omedveten om skillnaden på en förenklad teori och en mer komplex verklighet. Exempelvis problematiserar hon inte alls det faktum att hon i sin modell bortser från såväl kreditens som statens betydelse. Hon bortser från att den reellt existerande kapitalismen kan bete sig på sätt som inte ryms inom teorin. Detta behöver inte betyda att teorin är rakt igenom felaktig, men det är inte anpassad att möta alla verklighetens situationer.
För när Luxemburg slagit fast sin lösning hänger hon upp ALLT på denna. Hon menar sig ha bevisat att kapitalismen är på väg att gå under. Det finns ingen som helst utväg. Därmed är socialismen nödvändig. Och motsatt: om det skulle visa sig att teorin är felaktig och kapitalismen visst kan vara överlevnadsduglig, då är socialismen omöjlig! Här närmar sig Luxemburg ren hybris. Hon är så säker på sin egen teoris förträfflighet att hon är beredd att ge upp allt om den skulle visa sig felaktig.
Luxemburgs syn på kapitalismens förestående död kom, förstås, att påverka hennes syn på politisk organisering. Jag har visserligen inte läst jättemycket av henne om detta, men det är tydligt att hon undervärderar behovet av organisering. För om kapitalismen ändå kommer att gå under, med en naturlags nödvändighet, så finns det ju inte lika stor anledning att bekämpa den som om man istället antar (vilket jag tycker är mer rimligt) att kapitalismen är ett omänskligt och vidrigt system, men ett system som i princip kan fortsätta tills vi avskaffar det. Detta är imho en av de lärdomar vi kan dra av utvecklingen efter Luxemburgs död. Det kunde hon förstås inte veta.
Slutsats: Rosa Luxemburg verkade i en tid då en socialistisk teoretiker på allvar kunde hävda att det fanns objektiva bevis för att kapitalismen var ett omöjligt system som inom kort skulle gå under genom sina egna motsättningar. Jag har alltid avskytt jämförelser mellan kristendom och marxism, men i just detta fallet finns vissa likheter med de tidiga kristna som trodde sig leva i den yttersta av tider. Men precis som för de kristna har vi socialister fått lära oss att den yttersta tiden inte kom så snabbt som vi räknat med. Nu i efterhand är det väldigt lätt att inse hur fel Luxemburg hade. Men visst är det lärorikt att studera andras misstag. Men bör undvika att bli alltför förtjust i sina egna teorier. Verkligheten beter sig inte alltid lika elegant som i teorin.
I "Akkumulation des Kapitals" blir Luxemburg en företrädare för marxismen när det är som sämst: deterministisk, mekanisk och överdrivet självsäker. Detta är långt ifrån den ekonomiska teori som vi möter hos Marx. Men det kunde Luxemburg förstås inte veta eftersom dessa texter inte var publicerade på hennes tid.
Men ändå. Till alla er som funderat på att läsa "Akkumulation des Kapitals": gör inte det. Det finns bättre sätt att fördriva tiden.
Om trotskismen
Ger mig nu ut på hal is. Jag vet inte så jättemycket om trotskismen och den insatte läsaren hittar säkert såväl brister som rena faktafel. Men jag gör ändå ett försök att ge min bild av företeelsen i fråga. Och var inte rädda att påpeka fel och brister. Man lär sig inget om man inte bli uppmärksammad på sina fel.
Leo Trotskij var som bekant en av ledarna i den unga sovjetstat (obs! Inte Sovjetunionen, utan Sovjetryssland. Distinktionen är viktig, även om den ofta förbises.) som bildades efter bolsjevikernas oktoberrevolution 1917. Går man tillbaka till samtida källor ser man att han vid sidan av Lenin var den i utlandet mest kände av bolsjevikerna. Samtidigt är det också sant att Trotskij hade haft en självständig hållning gentemot de olika socialdemokratiska fraktionerna i Ryssland. När han senare blev avpolleterad var detta något som användes mot honom.
Historien efter 1917 torde vara bekant i sina huvuddrag. För Trotskijs del innebar den att han framgångsrikt ledde uppbyggandet av den röda armén som segrade i det inbördeskrig som härjade Ryssland efter revolutionen. I egenskap av folkkommissarie (dvs. minister. Idén att kalla sovjetstatens ministrar folkkommissarier är för övrigt Troskijs) för utrikes ärenden slöt han fred med Tyskland och blev ännu mer känd utomlands.
Men i Ryssland och inom bolsjevikpartiet var hans ställning relativt svag. Trots att han visat sin organisatoriska talang när han byggde upp armén lyckades han aldrig skapa någon personlig maktbas i bolsjevikpartiet. Under Lenins sjukdom och efter dennes död 1924 kunde Trotskij relativt enkelt utmanövreras av Stalin, Zinovjev, Kamenev och andra.
Det är väl egentligen när Trotskij förlorar makten som trotskismen har sin början. Trotskij försätts nämligen i en mycket svår situation och måste hitta sätt att hantera denna. Å ena sidan ser han hur Stalin och dennes anhängare förvanskar revolutionen, å andra sidan ser han fortfarande revolutionen som ett historiskt framsteg och vill inte öppet kritisera den. Han går således inte till öppet angrepp mot Stalin. Han lämnar inte frivilligt partiet.
Det är förstås en extrem förenkling att hävda att det är Stalin som person som gör att den ryska revolutionen inte utvecklas så som tänkt. Andra faktorer är viktigare - den uteblivna revolutionen i Europa, Rysslands efterblivenhet, den första arbetarstatens isolering, revolutionens allmänna kaos osv. Men bland trotskister finns det ofta en tendens att lägga stort fokus på Stalin som person, alternativt på den byråkratisering av partiapparaten som ses som en orsak till revolutionens deformering, snarare än som ett resultat av andra krafter.
Efterhand blir Trotskijs situation allt svårare. Den vänsteropposition som han är med om att leda isoleras och olagligförklaras. Trotskij själv deporteras inte bara från Moskva till det avlägsna Alma Ata, utan även ut ur Sovjetunionen.
Nu börjar trotskismen ta fastare form. Jag bortser här från idén om den permanenta revolutionen. Enligt mig är de ideologiska debatterna mellan Trotskij och Stalin ("socialism i ett land") i stor utsträckning ett spel för gallerierna. Det handlar inte så mycket om idéer som om hård realpolitik.
Det problem Trotskij ställs inför är hur man ska kunna skapa en revolultionär, marxistisk (eller för den delen leninistisk. Begreppet "leninism" myntades av Stalin, men kom snart att användas även av Trotskij) arbetarrörelse utan att vara lojal mot Stalin. Uppgiften är svårare än vad man kanske tror. Det fanns nämligen inget utrymme mellan eller bredvid de socialdemokratiska och kommunistiska (i den här kontexten betyder "kommunistisk" ansluten till den kommunistiska internationalen, vilket i sin tur de facto betyder underställd Stalin) partierna. Försök gjordes, men ingenstans lyckades det. Sverige hade efter SKP:s splittring 1929 ett av de största icke-moskvatrogna revolutionära partierna (Socialistiska partiet) som fick flera procent av rösterna i valen, men som snabbt havererade. I andra länder förblev partierna ännu mindre.
Enterism eller egna organisationer?
En lösning som Trotskij förordade var att som trotskist gå med i de socialdemokratiska partierna ("Enterism" eller "entrism" kallas detta). Dessa partier var visserligen inte revolutionära, men en tid skulle komma då kapitalismen hamnade i kris, vilket skulle medföra arbetarklassens radikalisering. I denna situation skulle de köpta / korrupta / reformistiska ledarna avslöjas och trotskisterna kunde leda arbetarklassens massor mot socialismens seger. Jag förenklar måhända argumentet, men ungefär så brukar det återges. Ett problem var förstås att de socialdemokratiska partierna inte var särskilt intresserade av att bli infiltrerade av grupper som ansåg att partiernas demokratiska valda ledningar var köpta av kapitalisterna. Ett annat problem är att arbetarklassen aldrig radikaliserats på det sätt som Trotskij tänkte sig. Även i tider av kris fortsätter arbetarklassen att lita på sina vanliga ledare. Eller så går de till extremhögern. Eller blir politisk indifferenta. Ibland kan de förstås bli mer radikala, men det tillhör verkligen undantagen att de då sätter sin tillit till trotskisterna.
Entrismen har aldrig visat sig framgångsrik. Visst lyckades Militant få inflytande i Liverpool på 1980-talet och visst lyckades Offensiv i Umeå få in några mandat i kommunfullmäktige genom att använda den fria nomineringsrätten och trycka egna valsedlar med Socialdemokraternas partibeteckning, men det är inte så mycket att hänga i julgranen.
Tvärtom har entrismen ofta visat sig vara ytterst skadlig. I Sverige representerades den skadliga grenen främst av "offensivarna" (efter deras tidning "Offensiv") under 1980-talet. Denna grupp hängav sig åt fraktionbildning bl.a. inom Socialdemokraterna, VPK och Elevorganisationen. Genom att bryta mot stagdar och bete sig illa i största allmänhet skapade de kaos utan att uträtta särskilt mycket. Idag är Offensiv omvandlat till Rättvisepartiet socialisterna (plus ett antal splittrargrupper, förstås) som fortfarande är en otäck organisation, men som åtminstone slutat infiltrera partier. De fortsätter dock att dyka upp och "kidnappa" lokala politiska initiativ utanför de etablerade partierna, och på så sätt förstöra mycket som annars kunde blivit framgångsrika rörelser.
Trotskister har även använt andra taktiker för att nå inflytande. Ibland har man ägnat sig åt entrism, ibland byggt upp egna organisationer. I inget av fallen har man nått något större inflytande. Enda gången ett trotskistiskt parti hamnat i regeringsställning var i Sri Lanka någon gång för länge sedan. Detta ledde till att partiet uteslöts ur sin international p.g.a. högeravvikelse.
Trotskij och antifascismen
1928 beslutade den kommunistiska internationalens sjätte kongress att tiden var inne för en ultravänsterpolitik. Kapitalismen var på väg att gå under, och i den revolutionära situation som alldeles strax skulle infinna sig sågs socialdemokratin som den värsta fienden, och värst av dessa sossar var vänstersossarna. Dessa skulle nämnligen kunna dra över revolutionära arbetare till den reformistiska vägen. Socialdemokraterna kallades socialfascister och ansågs lika vidriga som de riktiga fascisterna. Denna vansinniga taktik (som KPML(r) tragiskt nog återknöt till på 1970-talet) gav dock upp när det visade sig att fascismen faktiskt var mycket värre än socialdemokratin. Istället svängde Komintern åt andra hållet och gick längre åt höger än någonsin tidigare. Inför hotet från fascisterna strävade kommunisterna åt att samla alla demokratiska krafter till försvaret av den borgerliga demokratin. Folkfrontsstrategin föddes.
Detta var något som Trotskij skarpt vände sig mot. Han menade att klasskampen var överordnad allt. Det var riktigt och rätt att skapa enhet mellan arbetarrörelsens olika inriktningar (detta kallas "enhetsfrontsstrategi") men under alla omständigheter fel att samarbeta med borgare.
I detta sammanhang vill jag bara peka på att det är lättare att vara renlärig när man befinner sig i opposition. Stalin var mycket mer pragmatisk, och oavsett vilka orsaker folkfrontsstrategin hade, var den mer lämpad för att motarbeta fascisterna och vinna världskriget än ett dogmatiskt fasthållande vid fina principer om klasskampen och revolutionen.
Fina principer
Överhuvudtaget är väl det här med fina principer trotskismens akilleshäl. Jag tänker mig att ju mindre och betydelselösare en rörelse är, desto viktigare blir den ideologiska renlärigheten. Om man ändå inte uppnår något konkret kan man ju alltid glädja sig åt att ha rätt.
De trotskistiska grupperingarna har ju en tendens att splittra sig. Hela tiden. Eftersom man bråkar om principer, och eftersom bråk om principer alltid leder till splittring. Inom större partier kan man tolerera ett större spektrum av åsikter. Dessutom är det svårare att splittra en större organisation. Om några socialdemokratiska partiföreningar lämnar partiet märks det inte så mycket. Om tre trotskister med buller och bång lämnar sitt parti är splittringen ett faktum.
För en utomstående är det ibland svårt att förstå vad splittringarna grundar sig i. Ibland känns det nästan som om trotskisterna splittrar sig av princip. Så är det förstås inte, men faktum kvarstår: det är svårt att hålla samman en liten organisation.
Fjärde Internationalen
Ett av trotskismens drag är att den är internationalistisk av princip. Alla kommunister är förstås i någon mening internationalister, men trotskisterna är alltid mer internationalister. En konsekvens av detta är att de alltid strävar efter att bygga upp internationaler. Redan självaste Trotskij startade en Fjärde International. Efter hans död splittrades den, och det har funnits och finns så många trotskistiska internationaler att inte ens en hängiven trotskistnörd kan hålla reda på alla.
Konklusion
Jag har inte gått in så mycket på Trotskij idéer. Personligen tycker jag att de ibland är riktigt bra, ibland riktigt dåliga. Problemet med trotskismen är inte dess idéer. I det stora hela skulle dessa rymmas inom de vanliga vänsterpartierna. Problemet är att trotskisternas försök att bryta sin politiska marginalisering visat sig vara så dåliga. Entrismen har bara lett till att arbetarrörelsen (och andra sociala rörelser) som blivit utsatta för trotskistisk infiltration försvagats och/eller blivit fientligt inställd till radikala förslag. I de fall trotskisterna byggt upp egna självständiga organisationer har de förblivit helt utan inflytande.
Leo Trotskij var som bekant en av ledarna i den unga sovjetstat (obs! Inte Sovjetunionen, utan Sovjetryssland. Distinktionen är viktig, även om den ofta förbises.) som bildades efter bolsjevikernas oktoberrevolution 1917. Går man tillbaka till samtida källor ser man att han vid sidan av Lenin var den i utlandet mest kände av bolsjevikerna. Samtidigt är det också sant att Trotskij hade haft en självständig hållning gentemot de olika socialdemokratiska fraktionerna i Ryssland. När han senare blev avpolleterad var detta något som användes mot honom.
Historien efter 1917 torde vara bekant i sina huvuddrag. För Trotskijs del innebar den att han framgångsrikt ledde uppbyggandet av den röda armén som segrade i det inbördeskrig som härjade Ryssland efter revolutionen. I egenskap av folkkommissarie (dvs. minister. Idén att kalla sovjetstatens ministrar folkkommissarier är för övrigt Troskijs) för utrikes ärenden slöt han fred med Tyskland och blev ännu mer känd utomlands.
Men i Ryssland och inom bolsjevikpartiet var hans ställning relativt svag. Trots att han visat sin organisatoriska talang när han byggde upp armén lyckades han aldrig skapa någon personlig maktbas i bolsjevikpartiet. Under Lenins sjukdom och efter dennes död 1924 kunde Trotskij relativt enkelt utmanövreras av Stalin, Zinovjev, Kamenev och andra.
Det är väl egentligen när Trotskij förlorar makten som trotskismen har sin början. Trotskij försätts nämligen i en mycket svår situation och måste hitta sätt att hantera denna. Å ena sidan ser han hur Stalin och dennes anhängare förvanskar revolutionen, å andra sidan ser han fortfarande revolutionen som ett historiskt framsteg och vill inte öppet kritisera den. Han går således inte till öppet angrepp mot Stalin. Han lämnar inte frivilligt partiet.
Det är förstås en extrem förenkling att hävda att det är Stalin som person som gör att den ryska revolutionen inte utvecklas så som tänkt. Andra faktorer är viktigare - den uteblivna revolutionen i Europa, Rysslands efterblivenhet, den första arbetarstatens isolering, revolutionens allmänna kaos osv. Men bland trotskister finns det ofta en tendens att lägga stort fokus på Stalin som person, alternativt på den byråkratisering av partiapparaten som ses som en orsak till revolutionens deformering, snarare än som ett resultat av andra krafter.
Efterhand blir Trotskijs situation allt svårare. Den vänsteropposition som han är med om att leda isoleras och olagligförklaras. Trotskij själv deporteras inte bara från Moskva till det avlägsna Alma Ata, utan även ut ur Sovjetunionen.
Nu börjar trotskismen ta fastare form. Jag bortser här från idén om den permanenta revolutionen. Enligt mig är de ideologiska debatterna mellan Trotskij och Stalin ("socialism i ett land") i stor utsträckning ett spel för gallerierna. Det handlar inte så mycket om idéer som om hård realpolitik.
Det problem Trotskij ställs inför är hur man ska kunna skapa en revolultionär, marxistisk (eller för den delen leninistisk. Begreppet "leninism" myntades av Stalin, men kom snart att användas även av Trotskij) arbetarrörelse utan att vara lojal mot Stalin. Uppgiften är svårare än vad man kanske tror. Det fanns nämligen inget utrymme mellan eller bredvid de socialdemokratiska och kommunistiska (i den här kontexten betyder "kommunistisk" ansluten till den kommunistiska internationalen, vilket i sin tur de facto betyder underställd Stalin) partierna. Försök gjordes, men ingenstans lyckades det. Sverige hade efter SKP:s splittring 1929 ett av de största icke-moskvatrogna revolutionära partierna (Socialistiska partiet) som fick flera procent av rösterna i valen, men som snabbt havererade. I andra länder förblev partierna ännu mindre.
Enterism eller egna organisationer?
En lösning som Trotskij förordade var att som trotskist gå med i de socialdemokratiska partierna ("Enterism" eller "entrism" kallas detta). Dessa partier var visserligen inte revolutionära, men en tid skulle komma då kapitalismen hamnade i kris, vilket skulle medföra arbetarklassens radikalisering. I denna situation skulle de köpta / korrupta / reformistiska ledarna avslöjas och trotskisterna kunde leda arbetarklassens massor mot socialismens seger. Jag förenklar måhända argumentet, men ungefär så brukar det återges. Ett problem var förstås att de socialdemokratiska partierna inte var särskilt intresserade av att bli infiltrerade av grupper som ansåg att partiernas demokratiska valda ledningar var köpta av kapitalisterna. Ett annat problem är att arbetarklassen aldrig radikaliserats på det sätt som Trotskij tänkte sig. Även i tider av kris fortsätter arbetarklassen att lita på sina vanliga ledare. Eller så går de till extremhögern. Eller blir politisk indifferenta. Ibland kan de förstås bli mer radikala, men det tillhör verkligen undantagen att de då sätter sin tillit till trotskisterna.
Entrismen har aldrig visat sig framgångsrik. Visst lyckades Militant få inflytande i Liverpool på 1980-talet och visst lyckades Offensiv i Umeå få in några mandat i kommunfullmäktige genom att använda den fria nomineringsrätten och trycka egna valsedlar med Socialdemokraternas partibeteckning, men det är inte så mycket att hänga i julgranen.
Tvärtom har entrismen ofta visat sig vara ytterst skadlig. I Sverige representerades den skadliga grenen främst av "offensivarna" (efter deras tidning "Offensiv") under 1980-talet. Denna grupp hängav sig åt fraktionbildning bl.a. inom Socialdemokraterna, VPK och Elevorganisationen. Genom att bryta mot stagdar och bete sig illa i största allmänhet skapade de kaos utan att uträtta särskilt mycket. Idag är Offensiv omvandlat till Rättvisepartiet socialisterna (plus ett antal splittrargrupper, förstås) som fortfarande är en otäck organisation, men som åtminstone slutat infiltrera partier. De fortsätter dock att dyka upp och "kidnappa" lokala politiska initiativ utanför de etablerade partierna, och på så sätt förstöra mycket som annars kunde blivit framgångsrika rörelser.
Trotskister har även använt andra taktiker för att nå inflytande. Ibland har man ägnat sig åt entrism, ibland byggt upp egna organisationer. I inget av fallen har man nått något större inflytande. Enda gången ett trotskistiskt parti hamnat i regeringsställning var i Sri Lanka någon gång för länge sedan. Detta ledde till att partiet uteslöts ur sin international p.g.a. högeravvikelse.
Trotskij och antifascismen
1928 beslutade den kommunistiska internationalens sjätte kongress att tiden var inne för en ultravänsterpolitik. Kapitalismen var på väg att gå under, och i den revolutionära situation som alldeles strax skulle infinna sig sågs socialdemokratin som den värsta fienden, och värst av dessa sossar var vänstersossarna. Dessa skulle nämnligen kunna dra över revolutionära arbetare till den reformistiska vägen. Socialdemokraterna kallades socialfascister och ansågs lika vidriga som de riktiga fascisterna. Denna vansinniga taktik (som KPML(r) tragiskt nog återknöt till på 1970-talet) gav dock upp när det visade sig att fascismen faktiskt var mycket värre än socialdemokratin. Istället svängde Komintern åt andra hållet och gick längre åt höger än någonsin tidigare. Inför hotet från fascisterna strävade kommunisterna åt att samla alla demokratiska krafter till försvaret av den borgerliga demokratin. Folkfrontsstrategin föddes.
Detta var något som Trotskij skarpt vände sig mot. Han menade att klasskampen var överordnad allt. Det var riktigt och rätt att skapa enhet mellan arbetarrörelsens olika inriktningar (detta kallas "enhetsfrontsstrategi") men under alla omständigheter fel att samarbeta med borgare.
I detta sammanhang vill jag bara peka på att det är lättare att vara renlärig när man befinner sig i opposition. Stalin var mycket mer pragmatisk, och oavsett vilka orsaker folkfrontsstrategin hade, var den mer lämpad för att motarbeta fascisterna och vinna världskriget än ett dogmatiskt fasthållande vid fina principer om klasskampen och revolutionen.
Fina principer
Överhuvudtaget är väl det här med fina principer trotskismens akilleshäl. Jag tänker mig att ju mindre och betydelselösare en rörelse är, desto viktigare blir den ideologiska renlärigheten. Om man ändå inte uppnår något konkret kan man ju alltid glädja sig åt att ha rätt.
De trotskistiska grupperingarna har ju en tendens att splittra sig. Hela tiden. Eftersom man bråkar om principer, och eftersom bråk om principer alltid leder till splittring. Inom större partier kan man tolerera ett större spektrum av åsikter. Dessutom är det svårare att splittra en större organisation. Om några socialdemokratiska partiföreningar lämnar partiet märks det inte så mycket. Om tre trotskister med buller och bång lämnar sitt parti är splittringen ett faktum.
För en utomstående är det ibland svårt att förstå vad splittringarna grundar sig i. Ibland känns det nästan som om trotskisterna splittrar sig av princip. Så är det förstås inte, men faktum kvarstår: det är svårt att hålla samman en liten organisation.
Fjärde Internationalen
Ett av trotskismens drag är att den är internationalistisk av princip. Alla kommunister är förstås i någon mening internationalister, men trotskisterna är alltid mer internationalister. En konsekvens av detta är att de alltid strävar efter att bygga upp internationaler. Redan självaste Trotskij startade en Fjärde International. Efter hans död splittrades den, och det har funnits och finns så många trotskistiska internationaler att inte ens en hängiven trotskistnörd kan hålla reda på alla.
Konklusion
Jag har inte gått in så mycket på Trotskij idéer. Personligen tycker jag att de ibland är riktigt bra, ibland riktigt dåliga. Problemet med trotskismen är inte dess idéer. I det stora hela skulle dessa rymmas inom de vanliga vänsterpartierna. Problemet är att trotskisternas försök att bryta sin politiska marginalisering visat sig vara så dåliga. Entrismen har bara lett till att arbetarrörelsen (och andra sociala rörelser) som blivit utsatta för trotskistisk infiltration försvagats och/eller blivit fientligt inställd till radikala förslag. I de fall trotskisterna byggt upp egna självständiga organisationer har de förblivit helt utan inflytande.
tisdag 17 september 2013
P-O Zennström #1
Zennström blev tidigt socialist och medlem i den partiöverskridande organisationen Clarté, en samlingsplats för radikala intellektuella och enligt Z. en plantskola för karriärister inom socialdemokratin. När hetsen mot kommunister blev som starkast i samband med de rysk-finska kriget valde Z. att ta ställning och gå in i det kommunistiska ungdomsförbundet. Han blev studieorganisatör, först på lokal nivå och sedan på riksnivå.
I Z. värld finns det gott om namn. Han känner många personer som alla namnges och som läsare förutsätts man vara bekant med dem. De blir alla framstående inom sina fält, det må vara inom politiken, kulturen eller vetenskapen. Jag kan inte göra annat än jämföra med mina egna erfarenheter som arbetare. Jag skulle aldrig kunna namedroppa mina skolkamrater och förvänta mig att någon skulle känna igen dem, eller berätta som mina begåvade kollegor och hur de genom att känna andra kända människor nådde framgång och avlade framgångsrika barn. Det är lite fascinerande att få en inblick i hur överklassen, eller i detta fall kanske snarare den bildade medelklassen, reproducerar sig. Sverige har väl blivit ett större land i sedan 1940- och 50-talen och det bildade skiktet är kanske inte lika väldefinierat längre, men någonstans tror jag att samma mekanismer fortfarande gör sig gällande.
Z. har ett stort självförtroende, även i de passager då han uttrycker tvivel på sina egna förmågor.
Som studieledare inom ungdomsförbundet är det hans roll att se till att studier bedrivs i alla klubbar. Som hjälp finns den förskräckliga "Kortfattad lärokurs i SUKP(b):s historia" (1939). Det är en till största delen förljugen skrift som beskriver kommunisternas storhet i Ryssland och även ger en sorts introduktion till den i Sovjetunionen officiellt sanktionerade "marxismen-leninismen". Idag känns boken minst sagt oanvändbar. Jag tycker emellertid att det är intressant att boken kunde användas inom SKP. Jag tänker mig att den var en källa till stolthet och sammanhållning. Den visade att kommunismens (i dess sovjetiska tappning) har framtiden, och att partiet trots alla motgångar i längden skulle nå framgång. På så sätt sporrade den väl kamraterna till aktivitet. Men, vilket Z. nämner, den försvårade också självständiga och för Sveriges nödvändiga politiska analyser.
[Fortsättning följer.]
fredag 13 september 2013
Urtext #1
Jag gillar Marx "Urtext" skriven efter Grundrisse (1857-58) men före "Till kritiken av den politiska ekonomin" (1859). Har lekt lite med tanken att översätta den till svenska (känner någon till något förlag som skulle kunna vara intresserat, så meddela mig!). Det är dock alltid en utmaning att översätta. Jag gillar Marx sätt att uttrycka sig på, och strävar i min översättning att vara så textnära som möjligt. Samtidigt är jag inte säker på att det fungerar. Tänker att jag är en smula blind själv. Så: tycker ni att det här språket fungerar överhuvudtaget, eller behöver jag avmarxifiera språket mer för att det ska fungera för en modern svensk läsare? Jag misstänker att så är fallet...
Nedanstående text utgör den första sidan av Urtext. Manuskripten är inte bevarat i sin helhet och börjar in medias res, så innehållet kanske inte är helt läsbart.
Källa:
Marx-Engels-Gesamtausgabe
Karl Marx: Ökonomische Manuskripte, und Schriften 1858-1861
(MEGA, Abt. II, Band 2, 1980)
s. 19
Till kritiken av den politiska ekonomin. Urtext
[Andra kapitlet. Penningen]
[2. Penningen som betalningsmedel]
...erhåller. All särskildhet i relationen mellan de båda är utsuddad (det handlar i förhållandet bara om bytesvärdet som sådant; om den samhälleliga cirkulationens allmänna produkt) och likaså alla politiska, patriarkaliska och andra förhållanden, som framgår ur relationens särskildhet. Båda förhåller sig till varandra som abstrakt samhälleliga personer, som gentemot varandra enbart representerar bytesvärdet som sådant. Penningen har den enda nexus rerum mellan dem, penning sans phrase. Bonden står nu inte mot godsägaren som bonde med sin lantliga produkt och sitt lantliga arbete, utan som penningägare; eftersom det omedelbara bruksvärdet är avyttrat genom försäljningen, genom förmedlingen av den samhälleliga processen, har det antagit den likgiltiga formen. Å andra sidan står godsägaren gentemot honom inte mer i ett förhållande som den individ som inte är skickad att producera de särskilda livsbetingelserna, utan i ett förhållande vars produkt, det självständiggjorda bytesvärdet, den allmänna ekvivalenten, penningen, inte skiljer sig från någon annans produkt. Så försvinner det gemytliga sken som tidigare omgav transaktionen.
Den absoluta monarkin, själv en produkt av den borgerliga rikedomens utveckling till ett med feodalförhållandena inkompatibelt stadium, behöver på motsvarande sätt den likformiga, allmänna makt, som måste vara kapabel att utövas på alla punkter i periferin, som den materiella hävstången för denna den allmänna ekvivantentens makt, rikedomens makt i dess ständigt slagfärdiga form, i vilken den raktigenom är oberoende av särskilda lokala, naturliga, individuella relationer. Den absoluta monarkin behöver rikedomen i penningens form. Ett system av naturaprestationer och leveranser in natura motsvarar en bestämd karaktär, och ger också genom sitt användande karaktären av särskiljande. Det är bara penningen som omedelbart går att omvandla till varje särskilt bruksvärde. Den absoluta monarkin är därför verksam i förvandlingen av penningen till det allmänna betalningsmedlet.
Nedanstående text utgör den första sidan av Urtext. Manuskripten är inte bevarat i sin helhet och börjar in medias res, så innehållet kanske inte är helt läsbart.
Källa:
Marx-Engels-Gesamtausgabe
Karl Marx: Ökonomische Manuskripte, und Schriften 1858-1861
(MEGA, Abt. II, Band 2, 1980)
s. 19
Till kritiken av den politiska ekonomin. Urtext
[Andra kapitlet. Penningen]
[2. Penningen som betalningsmedel]
...erhåller. All särskildhet i relationen mellan de båda är utsuddad (det handlar i förhållandet bara om bytesvärdet som sådant; om den samhälleliga cirkulationens allmänna produkt) och likaså alla politiska, patriarkaliska och andra förhållanden, som framgår ur relationens särskildhet. Båda förhåller sig till varandra som abstrakt samhälleliga personer, som gentemot varandra enbart representerar bytesvärdet som sådant. Penningen har den enda nexus rerum mellan dem, penning sans phrase. Bonden står nu inte mot godsägaren som bonde med sin lantliga produkt och sitt lantliga arbete, utan som penningägare; eftersom det omedelbara bruksvärdet är avyttrat genom försäljningen, genom förmedlingen av den samhälleliga processen, har det antagit den likgiltiga formen. Å andra sidan står godsägaren gentemot honom inte mer i ett förhållande som den individ som inte är skickad att producera de särskilda livsbetingelserna, utan i ett förhållande vars produkt, det självständiggjorda bytesvärdet, den allmänna ekvivalenten, penningen, inte skiljer sig från någon annans produkt. Så försvinner det gemytliga sken som tidigare omgav transaktionen.
Den absoluta monarkin, själv en produkt av den borgerliga rikedomens utveckling till ett med feodalförhållandena inkompatibelt stadium, behöver på motsvarande sätt den likformiga, allmänna makt, som måste vara kapabel att utövas på alla punkter i periferin, som den materiella hävstången för denna den allmänna ekvivantentens makt, rikedomens makt i dess ständigt slagfärdiga form, i vilken den raktigenom är oberoende av särskilda lokala, naturliga, individuella relationer. Den absoluta monarkin behöver rikedomen i penningens form. Ett system av naturaprestationer och leveranser in natura motsvarar en bestämd karaktär, och ger också genom sitt användande karaktären av särskiljande. Det är bara penningen som omedelbart går att omvandla till varje särskilt bruksvärde. Den absoluta monarkin är därför verksam i förvandlingen av penningen till det allmänna betalningsmedlet.
måndag 9 september 2013
Stark anslutning till det nya (1917)
Artikel ur "Politiken" 1917-4-10. Carl Lindhagen, borgmästare i huvudstaden och en av de ledande inom det som i maj 1917 skulle blir Sverges socialdemokratiska vänsterparti är i Göteborg och lägger linjen. Eller gör han det? Lindhagen var en speciell person, som lämnade liberalerna för socialdemokraterna, sedan hamnade han hos vänstersocialisterna några år, innan han bildade eget under en kort period. Frågan är om hans idéer var särskilt representativa för det nybildade vänstersocialistiska partiet. Vi vet ju att svälten var närvarande i Göteborg och att bröduppror snart skulle äga rum. I en sådan situation är frågor om andlig frihet kanske sekundära. Det finns en tendens inom historieskrivning att ge vältaliga män ur de bildande klasserna tolkningsföreträde, men jag anar att det finns en som grupp arbetare som inte förmådde uttrycka sig lika elegant som Lindhagen i tal och skrift, men som liktväl visste vad de ville: bröd och arbete.
Stark anslutning till det nya
Samtidigt med Stockholms nya arbetarkommuns lyckade start i Auditorium började Göteborgs nya arbetarkommun sin offentliga värksamhet på fredag med ett stort möte å Cirkus, som var till trängsel fylld. Vid mötet hölls ett längre föredrag av borgmästare Carl Lindhagen, som av ett ur publiken kommet rop "leve Lindhagen!" fick anledning att börja sitt föredrag med framhållande av, att det för det nya partiet skulle bli en huvudfråga att söka komma från personlighetspolitiken till sakpolitiken. Det nya partiet har uppstått därför att det förgäves sökt få fram andlig frihet vid politisk värksamhet inom det gamla partiet. Det ska därjämte stödja sig på politisk frihet sådan den framskridit ur franska revolutionen och den ekonomiska frihet som socialdemokratien kämpat för. Vänstersocialismen ska sålunda på sitt program främst uppta: förjupad demokrati med andlig frihet även inom partiet samt idépolitik i riksdagen vid sidan av realpolitiken.
Vad som inom det gamla partiet hindrar den andliga friheten är, sade tal., ledningens fordran på disciplin. Disciplin är nog nödvändig vid t. ex. arbetstvister, men då kommer den av sig själv och kravet på den framföres snarare från de jupa leden, medan man ofta får se ledarna hålla igen. Men i den politiska kampen är det en helt annan sak. Då kommer kravet på disciplin ovanifrån. Det betyder att man vill att de jupa leden ska tro på auktoriteter, vill ha underkastelse, ofrihet.
Vad slår vi vakt om? Demokratins ideer kan aldrig förvärkligas med knytknävarna. Kanske ligger det någon sanning i det gamla ordspråket: Kärleken övervinner allt. Därför har ungdomen inom partiet bort handlas med mer kärlek och handledas utan hårdhet. De gamlas erfarenhet och de ungas hängivenhet hade bort då gå hand i hand.
Efter att ha skildrat ledningens valtryck vid kongressen sade tal: Om man vill ha andlig frihet inom ett parti kan man ej gilla sådant. Utåt ryter det socialdemokratiska lejonen mot sådana förhållanden, men inåt finner man det förtjusande att det är så orättvist som möjligt. Tror någon att ett sådant parti kan erövra värden? (Publiken: nej!)
Det har blivit absolut nödvändigt för vänstern att gå ifrån det gamla partiet. Tal. hoppades dock att det nya partiet blott skulle behöva bli tillfälligt. Ingenting hindrar att de båda riktningarna åter mötes längre fram. Detta kan ske när partiets jupa led kräver att då den frihet, för vars ernående vänstern nu separerat.
Det nya partiet fordrar avrustning. De gamla socialisterna vill avskaffa militären blott för att stoppa den i nya hål. Ministersocialismen är också partiskiljande. Även socialistvänstern är villig att regera när socialismen får makten, men de gamla socialisterna vill går med i en blandningsregering, vilket vänstern ej kan gå med på. Det är från regeringarna som de stora och befriande förslagen skulle framkomma. Det finns värkligen också en regering som just i dagarna för fram sådana förslag, men den regeringen sitter icke i Stockholm, utan i Petrograd.
Föredraget hälsades med stormande jubel. Kommunordföranden hr Ståhlberg förklarade efteråt offentligt, att om han ej varit i Svärge skulle han ha velat utbringa ett leve för en viss statsform. Nu ville han i stället inskränka sig till att utbringa ett leve för hr Lindhagens republikmotion! Mötet sjöng därefter Internationalien, varefter hr Lindhagen åter kom upp på talarstolen och höjde ett leve för folkens slutliga förbrödring. Mötet avslutades med ett: Leve Lindhagen!
Stark anslutning till det nya
Samtidigt med Stockholms nya arbetarkommuns lyckade start i Auditorium började Göteborgs nya arbetarkommun sin offentliga värksamhet på fredag med ett stort möte å Cirkus, som var till trängsel fylld. Vid mötet hölls ett längre föredrag av borgmästare Carl Lindhagen, som av ett ur publiken kommet rop "leve Lindhagen!" fick anledning att börja sitt föredrag med framhållande av, att det för det nya partiet skulle bli en huvudfråga att söka komma från personlighetspolitiken till sakpolitiken. Det nya partiet har uppstått därför att det förgäves sökt få fram andlig frihet vid politisk värksamhet inom det gamla partiet. Det ska därjämte stödja sig på politisk frihet sådan den framskridit ur franska revolutionen och den ekonomiska frihet som socialdemokratien kämpat för. Vänstersocialismen ska sålunda på sitt program främst uppta: förjupad demokrati med andlig frihet även inom partiet samt idépolitik i riksdagen vid sidan av realpolitiken.
Vad som inom det gamla partiet hindrar den andliga friheten är, sade tal., ledningens fordran på disciplin. Disciplin är nog nödvändig vid t. ex. arbetstvister, men då kommer den av sig själv och kravet på den framföres snarare från de jupa leden, medan man ofta får se ledarna hålla igen. Men i den politiska kampen är det en helt annan sak. Då kommer kravet på disciplin ovanifrån. Det betyder att man vill att de jupa leden ska tro på auktoriteter, vill ha underkastelse, ofrihet.
Vad slår vi vakt om? Demokratins ideer kan aldrig förvärkligas med knytknävarna. Kanske ligger det någon sanning i det gamla ordspråket: Kärleken övervinner allt. Därför har ungdomen inom partiet bort handlas med mer kärlek och handledas utan hårdhet. De gamlas erfarenhet och de ungas hängivenhet hade bort då gå hand i hand.
Efter att ha skildrat ledningens valtryck vid kongressen sade tal: Om man vill ha andlig frihet inom ett parti kan man ej gilla sådant. Utåt ryter det socialdemokratiska lejonen mot sådana förhållanden, men inåt finner man det förtjusande att det är så orättvist som möjligt. Tror någon att ett sådant parti kan erövra värden? (Publiken: nej!)
Det har blivit absolut nödvändigt för vänstern att gå ifrån det gamla partiet. Tal. hoppades dock att det nya partiet blott skulle behöva bli tillfälligt. Ingenting hindrar att de båda riktningarna åter mötes längre fram. Detta kan ske när partiets jupa led kräver att då den frihet, för vars ernående vänstern nu separerat.
Det nya partiet fordrar avrustning. De gamla socialisterna vill avskaffa militären blott för att stoppa den i nya hål. Ministersocialismen är också partiskiljande. Även socialistvänstern är villig att regera när socialismen får makten, men de gamla socialisterna vill går med i en blandningsregering, vilket vänstern ej kan gå med på. Det är från regeringarna som de stora och befriande förslagen skulle framkomma. Det finns värkligen också en regering som just i dagarna för fram sådana förslag, men den regeringen sitter icke i Stockholm, utan i Petrograd.
Föredraget hälsades med stormande jubel. Kommunordföranden hr Ståhlberg förklarade efteråt offentligt, att om han ej varit i Svärge skulle han ha velat utbringa ett leve för en viss statsform. Nu ville han i stället inskränka sig till att utbringa ett leve för hr Lindhagens republikmotion! Mötet sjöng därefter Internationalien, varefter hr Lindhagen åter kom upp på talarstolen och höjde ett leve för folkens slutliga förbrödring. Mötet avslutades med ett: Leve Lindhagen!
söndag 8 september 2013
Till Bärget!
Ture Nerman skulle senare bli en bitter fiende till kommunisterna, men 1917 var han fortfarande hänförd. Denna dikten infördes i såväl "Politiken" som "Stormklockan" strax efter oktoberrevolutionen.
Bärget = franska revolutionens mest radikala element
Zimmerwald = vänstersocialistiska världsrörelsen, uppkallad efter ort i Schweiz
Gironden = moderata element under franska revolutionen
Till Bärget!
Hurra, revolutionen lever än!
Det går ändå framåt vid Nevans vatten.
På tsar Kerenskis grav står Livets mån,
Lenin med Zimmerwalds kokard i hatten!
När alla svikit massans svultna hopp
och när Gironden fegt gett fältet opp,
när frasen brister och när bubblan spricker,
då är er tid, ni Bärgets bolscheviker!
Nog nu med granna ord och fromma tal,
rättfärdigheten fordrar hand, ej tunga.
Det gnyr och gnisslar i kung Mammons sal,
Dörrn in! - låt hela samhällshuset gunga!
Bränn bråtan ner till aska och därur
res Proletariatets diktatur!
Hell hämndens folk, hell blusmän och musjiker,
murbräckans huvud, Bärgets bolscheviker!
Blod? Våld? Nåväl, det var ej massans sed
med tantkongresser och med spatt-aktioner.
Ni skriver aldrig mänsklighetens fred
i silkeshandskar och resolutioner.
Ned med vart sladdrande katederband!
Vi dör ej mer för något "fosterland".
Vi har fått nog av socker och av smicker.
Hell Handlingen, hell Bärgets bolscheviker.
En värd i dödsnöd ser sitt liv i er,
en mänsklighet ber seger åt er fana.
Frihetens Gud, sänd dina härar ner!
Till jälp i alla land att dagen dana!
I soln, ni täkt på nytt vid österns rand,
se, seklens största bragd med brännhet hand
Historien i sin koppartavla sticker:
er frälsargärning, Bärgets bolscheviker.
Bärget = franska revolutionens mest radikala element
Zimmerwald = vänstersocialistiska världsrörelsen, uppkallad efter ort i Schweiz
Gironden = moderata element under franska revolutionen
Till Bärget!
Hurra, revolutionen lever än!
Det går ändå framåt vid Nevans vatten.
På tsar Kerenskis grav står Livets mån,
Lenin med Zimmerwalds kokard i hatten!
När alla svikit massans svultna hopp
och när Gironden fegt gett fältet opp,
när frasen brister och när bubblan spricker,
då är er tid, ni Bärgets bolscheviker!
Nog nu med granna ord och fromma tal,
rättfärdigheten fordrar hand, ej tunga.
Det gnyr och gnisslar i kung Mammons sal,
Dörrn in! - låt hela samhällshuset gunga!
Bränn bråtan ner till aska och därur
res Proletariatets diktatur!
Hell hämndens folk, hell blusmän och musjiker,
murbräckans huvud, Bärgets bolscheviker!
Blod? Våld? Nåväl, det var ej massans sed
med tantkongresser och med spatt-aktioner.
Ni skriver aldrig mänsklighetens fred
i silkeshandskar och resolutioner.
Ned med vart sladdrande katederband!
Vi dör ej mer för något "fosterland".
Vi har fått nog av socker och av smicker.
Hell Handlingen, hell Bärgets bolscheviker.
En värd i dödsnöd ser sitt liv i er,
en mänsklighet ber seger åt er fana.
Frihetens Gud, sänd dina härar ner!
Till jälp i alla land att dagen dana!
I soln, ni täkt på nytt vid österns rand,
se, seklens största bragd med brännhet hand
Historien i sin koppartavla sticker:
er frälsargärning, Bärgets bolscheviker.
Från "Lilla London". 1909
Här följer en lägesbeskrivning för de Socialdemokratiska ungdomsklubbarna i Göteborg, publicerad i "Stormklockan" 1909-2-20.
Från "Lilla London"
Göteborgsbrev till Stormklockan
Trots det begränsade utrymmet vill jag sända "Klockan" några rader från vårt "Lilla London".
Vår pigga tidning har här såväl som på en del andra platser ej av alla klubbkamrater mottagits med jubel.
Men allt är övergående och så tycks även vara med antipartierna mot "Stormklockan". Nu frågas det allmänt efter tidningen, och det är som sig bör. Detta om tidningen.
Så kan jag meddela att vi haft en lite "platsrevolution" här. Ja, inte så att förstå att vi avsatt landshövdingen eller någon annan mer eller mindre god borgare - nej, men vi ha valt en ny kommunstyrelse med delvis nya medlemmar.
Bland partivännerna äro en del "äldre djupt indignerade". Men kära ni, det kan inte hjälpas. Nog för att klubbisterna gå och känna sig "skuldmedvetna", allra helst som de hört att "Statsministern" på Ny Tid sagt att "vi fått en dålig kommunstyrelse". Men flertalet kommunmedlemmar torde nog vänta med såna omdömen tills styrelsen fått tjänstgöra, så att var och en kan bedöma deras arbete.
Klubbarnes platsstyrelse arbetar utmärkt med upplysningsverksamheten.
Senaste beviset därpå är anordnandet av socialistiska föreläsningar av vår kamrat Rick. Sandler.
Inalles åtta förläsningar komma att hållas. De som hittills gått av stapeln ha dragit fulla hus.
Alla arbetarna böra passa på tillfällena. Entrén är så låg som 15 öre pr föreläsning.
Föreläsningsdagar bli onsdagar och torsdagar. Första föreläsningen hälls den 11 dennes.
Smutslitteraturfloden har översvämmat även denna stad, och några fördämningar ha icke gjorts.
Visserligen ha klubbarna tillsatt komittéer, vilka skulle göra något åt saken, men har dessa komittéers arbete strandat mot en kinesisk mur: distributörerna. Så fort cigarrhandlarna som i huvudsak sköter om försäljningen, blivit tillfrågade, har svarats: "Vänd er till distributörerna". Särskilt har då utpekats en som tillhör partiet, och enligt utsago är en av de som distribuerar det mästa.
Komitterade ha nu en längre tid gått havande med tanken att utlysa ett offentligt diskussionsmöte i saken, men har detta strandat på grund av att den vidtalade föredragshållaren insjuknat. Undrar dock om det ej går att få någon annan. t. ex. hr Janhekt. Han vore här den som mäst kvalicerad då han ju en lång följd av år sysslat med distribtioner.
Ja, ja, förslaget kanske tål att tänka på!
Hoppas dock att kommitterade fortast möjligt söker få tillstånd ett möte.
Alltså farväl till nästa gång!
Lacaron.
Från "Lilla London"
Göteborgsbrev till Stormklockan
Trots det begränsade utrymmet vill jag sända "Klockan" några rader från vårt "Lilla London".
Vår pigga tidning har här såväl som på en del andra platser ej av alla klubbkamrater mottagits med jubel.
Men allt är övergående och så tycks även vara med antipartierna mot "Stormklockan". Nu frågas det allmänt efter tidningen, och det är som sig bör. Detta om tidningen.
Så kan jag meddela att vi haft en lite "platsrevolution" här. Ja, inte så att förstå att vi avsatt landshövdingen eller någon annan mer eller mindre god borgare - nej, men vi ha valt en ny kommunstyrelse med delvis nya medlemmar.
Bland partivännerna äro en del "äldre djupt indignerade". Men kära ni, det kan inte hjälpas. Nog för att klubbisterna gå och känna sig "skuldmedvetna", allra helst som de hört att "Statsministern" på Ny Tid sagt att "vi fått en dålig kommunstyrelse". Men flertalet kommunmedlemmar torde nog vänta med såna omdömen tills styrelsen fått tjänstgöra, så att var och en kan bedöma deras arbete.
Klubbarnes platsstyrelse arbetar utmärkt med upplysningsverksamheten.
Senaste beviset därpå är anordnandet av socialistiska föreläsningar av vår kamrat Rick. Sandler.
Inalles åtta förläsningar komma att hållas. De som hittills gått av stapeln ha dragit fulla hus.
Alla arbetarna böra passa på tillfällena. Entrén är så låg som 15 öre pr föreläsning.
Föreläsningsdagar bli onsdagar och torsdagar. Första föreläsningen hälls den 11 dennes.
Smutslitteraturfloden har översvämmat även denna stad, och några fördämningar ha icke gjorts.
Visserligen ha klubbarna tillsatt komittéer, vilka skulle göra något åt saken, men har dessa komittéers arbete strandat mot en kinesisk mur: distributörerna. Så fort cigarrhandlarna som i huvudsak sköter om försäljningen, blivit tillfrågade, har svarats: "Vänd er till distributörerna". Särskilt har då utpekats en som tillhör partiet, och enligt utsago är en av de som distribuerar det mästa.
Komitterade ha nu en längre tid gått havande med tanken att utlysa ett offentligt diskussionsmöte i saken, men har detta strandat på grund av att den vidtalade föredragshållaren insjuknat. Undrar dock om det ej går att få någon annan. t. ex. hr Janhekt. Han vore här den som mäst kvalicerad då han ju en lång följd av år sysslat med distribtioner.
Ja, ja, förslaget kanske tål att tänka på!
Hoppas dock att kommitterade fortast möjligt söker få tillstånd ett möte.
Alltså farväl till nästa gång!
Lacaron.
På härjartåg genom Dalsland 1910
Artikel från Stormklockan 1910-8-7.
På härjartåg genom Dalsland
Man brukar alltid tala om det mörka Småland, men jag kan ej göra mig en föreställning om att Småland är mörkare i politiskt hänseende än Dalsland.
Jag har nu rest genom hela Dalsland bland pappers- och trämassefabrikerna och på de flästa platser har aldrig någon organisation funnits. Ja, det finnes platser där aldrig en demokratisk talare uppträtt. Under sådana förhållanden är det ej så underligt om det andliga tillståndet är betänkligt bland arbetarna i detta landskap. Detta är nu vad som gäller pappaers- och trämasseindustrien. Den övriga industrien känner jag ej så noga, men jag tror dock att förhållandet är liknande även där.
Jag började i Upperud. Vid den platsen har ej varit någon talare på 3 år. Möte hölls på landsvägen den 13 juli inför cirka 30 åhörare. Resultatet blev en ungdomsklubb på 15 personer. Jag har nu försport att denna klubb lade ned sitt arbete efter tre à fyra dagar. Vilket är utmärkande för platsens lojhet. Det tillsattes dock stryelse och två kommissionärer för Stormklockan och det lovades rundligt att upptaga arbetet med full iver. Jag reste därför från Upperud med tanke på att det fanns en elittrupp som skulle bryta mark för våra idéer, men nej! De har sovit och vill sova, på denna platsen.
Håvreströms och Standards pappersbruk var nästa platsen. Jag trodde inte att det i värkligheten skulle råda en sådan slöhet som här. Stormklockans spalter tillåter ej att relatera förhållandena så som borde göras. Visserligen finnes det även där en elittrupp som det vore förhoppning på att få att upptaga en klubb. Men då jag var där arbeta halva styrkan nattskrift, varför det ej gick att samla den på en gång.
Så gick färden vidare utan något vidare resultat, förr än jag kom till Skåpafors. Där bildades en klubb på 10 personer. Där finnes det stora förhoppningar att denna klubben tog saken på fullt allvar och kommer säkerligen att visa det också i framtiden. Styrelse och kommissionärer tillsattes även här.
Nästa plats blev Gustafsfors en sulfatfabrik i norra ändan av Dalsland. Här affischerade jag ut mötet dagen förut, men fick affischera om och om igen, ty här nedrevs affischerna av fabriksledningens lakejer. Resultatet blev att det samlades cirka 150 åhörare på den bestämda tiden. För dem redogjorde jag för organisationens betydelse.
Någon fackförening var ändå ej tänkbart att få till stånd.
En lista cirkulerade på vilken antecknade sig 30 st. för en ungdomsklubb. Efteråt tillsattes styrelse, revisorer och kommissionärer. Så hurrades det för klubben och arbetarerörelsens framgång på denna plats, samt avsjöngs ungdomsmarschen med kläm och entusiasm som avslutning på mötets resultat.
Denna agitationsturné var ju avsedd för att rycka upp och organisera pappers- och trämasseindustrins arbetare. Men att bilda fackföreningar är emellertid ingen lätt sak. Det fordras att de på en plats äro något så när eniga om saken; finnes det ej enighet så är det nästan omöjligt att bilda en fackförening på ett fåtal personer. Jag har i övrigt kommit till den uppfattningen att en klubb på en sådan plats kan uträtta mycket, vadan jag tror att klubben på Gustafsfors arbetat en tid, marken är även bruten för en fackförening.
Avlöningsförhållandena här i Dalsland äro så usla att man har svårt att fatta hur folk kan klara sig. Två och högst två och femtio är den vanliga dagspänningen. Färden genom Västergötland och Bohuslän visade att där betalades över tre kr. om dagen, men där har organisationen härjat i flera år, vadan man tydligen kan se dess värkningar. Om nu intet annat hjälper än ungdomsklubbar som rycker upp det sovande proletariatet här i Dalsland får man ändå vara nöjd med resultatet.
M-n [Vem är det?]
På härjartåg genom Dalsland
Man brukar alltid tala om det mörka Småland, men jag kan ej göra mig en föreställning om att Småland är mörkare i politiskt hänseende än Dalsland.
Jag har nu rest genom hela Dalsland bland pappers- och trämassefabrikerna och på de flästa platser har aldrig någon organisation funnits. Ja, det finnes platser där aldrig en demokratisk talare uppträtt. Under sådana förhållanden är det ej så underligt om det andliga tillståndet är betänkligt bland arbetarna i detta landskap. Detta är nu vad som gäller pappaers- och trämasseindustrien. Den övriga industrien känner jag ej så noga, men jag tror dock att förhållandet är liknande även där.
Jag började i Upperud. Vid den platsen har ej varit någon talare på 3 år. Möte hölls på landsvägen den 13 juli inför cirka 30 åhörare. Resultatet blev en ungdomsklubb på 15 personer. Jag har nu försport att denna klubb lade ned sitt arbete efter tre à fyra dagar. Vilket är utmärkande för platsens lojhet. Det tillsattes dock stryelse och två kommissionärer för Stormklockan och det lovades rundligt att upptaga arbetet med full iver. Jag reste därför från Upperud med tanke på att det fanns en elittrupp som skulle bryta mark för våra idéer, men nej! De har sovit och vill sova, på denna platsen.
Håvreströms och Standards pappersbruk var nästa platsen. Jag trodde inte att det i värkligheten skulle råda en sådan slöhet som här. Stormklockans spalter tillåter ej att relatera förhållandena så som borde göras. Visserligen finnes det även där en elittrupp som det vore förhoppning på att få att upptaga en klubb. Men då jag var där arbeta halva styrkan nattskrift, varför det ej gick att samla den på en gång.
Så gick färden vidare utan något vidare resultat, förr än jag kom till Skåpafors. Där bildades en klubb på 10 personer. Där finnes det stora förhoppningar att denna klubben tog saken på fullt allvar och kommer säkerligen att visa det också i framtiden. Styrelse och kommissionärer tillsattes även här.
Nästa plats blev Gustafsfors en sulfatfabrik i norra ändan av Dalsland. Här affischerade jag ut mötet dagen förut, men fick affischera om och om igen, ty här nedrevs affischerna av fabriksledningens lakejer. Resultatet blev att det samlades cirka 150 åhörare på den bestämda tiden. För dem redogjorde jag för organisationens betydelse.
Någon fackförening var ändå ej tänkbart att få till stånd.
En lista cirkulerade på vilken antecknade sig 30 st. för en ungdomsklubb. Efteråt tillsattes styrelse, revisorer och kommissionärer. Så hurrades det för klubben och arbetarerörelsens framgång på denna plats, samt avsjöngs ungdomsmarschen med kläm och entusiasm som avslutning på mötets resultat.
Denna agitationsturné var ju avsedd för att rycka upp och organisera pappers- och trämasseindustrins arbetare. Men att bilda fackföreningar är emellertid ingen lätt sak. Det fordras att de på en plats äro något så när eniga om saken; finnes det ej enighet så är det nästan omöjligt att bilda en fackförening på ett fåtal personer. Jag har i övrigt kommit till den uppfattningen att en klubb på en sådan plats kan uträtta mycket, vadan jag tror att klubben på Gustafsfors arbetat en tid, marken är även bruten för en fackförening.
Avlöningsförhållandena här i Dalsland äro så usla att man har svårt att fatta hur folk kan klara sig. Två och högst två och femtio är den vanliga dagspänningen. Färden genom Västergötland och Bohuslän visade att där betalades över tre kr. om dagen, men där har organisationen härjat i flera år, vadan man tydligen kan se dess värkningar. Om nu intet annat hjälper än ungdomsklubbar som rycker upp det sovande proletariatet här i Dalsland får man ändå vara nöjd med resultatet.
M-n [Vem är det?]
Kata i Åmål 1909
Artikel i "Stormklockan" 1909-5-8.
Kata i Åmål
Den 20 april skulle jag för "Textils" räkning ha föredrag i Åmål. Den lilla avdelningen hade i samband med Arbetarkommunen beslutat anordna offentligt möte, och kommun skulle hyra goodtemplarlokalen. Men möttes av ett "bleklagt nej" från den vettskrämda byggnadsstyrelsens sida. Till pjäsen hör att lokalen upplåtes åt alla andra talare t. o. m. åt ungsocialisten Werenskiöld i somras.
Slutligen efter mycken vedermöda hade kommunstyrelsens energiske ordf. fått hyra ett cirkustält för att därstädes anordna _enskilt möte_ med alla platsens fackföreningar.
Borgmästarn som i förväg fått nys om saken hade privatim varnat cirkusdirektören för att hyra ut lokal till mitt möte "enär man ej på villkor ville att den personen skulle tala i Åmål". Men trots allt fingo vi tältet. Då jag kom till Åmål voro kamraterna mig till möte och upplyste om, att vi fått ett cirkustält, att mötet skulle börja kl. 7 om inga hinder blev och att det var ett slutet fackföreningsmöte.
När vi kommo ned till tältet stod folket utanför, polis var där, och vi erhöllo av en räddhågad, långhårig "cirkusman" den upplysningen att magistraten förbjudit cirkusdirektören att hyra ut lokalen, vid risk att få sina föreställningar förbjudna.
Komunordföranden i väg till cirkusdirektören som dock ej kunde anträffas. Och trots alla försäkringar till den skrämde långhårige cirkusartisten att de faktiskt ej kunde hindra dem att hyra ut sitt tält, fingo vi ej.
De till minst nu tvåhundra uppgående åhörarne sågo mörka och dystra åt, och så sade jag "Det blir väl ingen annan råd änatt ta landsvägsmöte igen. Inte blir föredraget så långt men _lite_ hade jag hog att säga er." De dyrstra anletena ljusnade, och så satte vi oss i marsch, för att utom staden söka ny lokal.
Jag var i värsta krigshumör, rent upprörd över de vidriga förhållanden som tillåta myndigheterna att trakassera fredliga fackföreningar på slikt sätt och när vi så kommo till kyrkan, som låg på en kulle, gick jag rätt upp för backen och steg upp för kyrktrappan tog tag i kyrkdörrarnes portvred och yttrade några kraftiga ord till folket, samt höjde ett rungande leve för socialismen. Och bad dem så följa mig.
Så tågande vi i väg i fotsdjup sörja utom staden, där jag gående på landsvägen uppläste mina "Tvänne krigsförklaringar" vara O. Hermelin "Krig mot socialisterna" och min egen "Krig mot kapitalisterna" åtföljda af ej alltför milda komentarer, därpå höjdes ett rungande leve för socialismen, och så ett för mig, av kamraterna såsom tack för att jag trots allt, dock hållit mötet.
Såväl borgmästaren som stadsfiskalen hade under tiden anlänt, men funno för godt att ej ingripa.
Så ändades mitt tredje möte i Åmål.
Av stadens tre poliser voro två därute med, så att om "den intre fienden" sluppit lös inne i staden medan vi vore på möte, hade hela staden legat öppen för anfall.
Myndigheterna sörja på ett rörande sätt för reklam för våra möten och jag vill därför hembära dem mitt varma tack!
K. D-m. (Kata Dahlström)
Kata i Åmål
Den 20 april skulle jag för "Textils" räkning ha föredrag i Åmål. Den lilla avdelningen hade i samband med Arbetarkommunen beslutat anordna offentligt möte, och kommun skulle hyra goodtemplarlokalen. Men möttes av ett "bleklagt nej" från den vettskrämda byggnadsstyrelsens sida. Till pjäsen hör att lokalen upplåtes åt alla andra talare t. o. m. åt ungsocialisten Werenskiöld i somras.
Slutligen efter mycken vedermöda hade kommunstyrelsens energiske ordf. fått hyra ett cirkustält för att därstädes anordna _enskilt möte_ med alla platsens fackföreningar.
Borgmästarn som i förväg fått nys om saken hade privatim varnat cirkusdirektören för att hyra ut lokal till mitt möte "enär man ej på villkor ville att den personen skulle tala i Åmål". Men trots allt fingo vi tältet. Då jag kom till Åmål voro kamraterna mig till möte och upplyste om, att vi fått ett cirkustält, att mötet skulle börja kl. 7 om inga hinder blev och att det var ett slutet fackföreningsmöte.
När vi kommo ned till tältet stod folket utanför, polis var där, och vi erhöllo av en räddhågad, långhårig "cirkusman" den upplysningen att magistraten förbjudit cirkusdirektören att hyra ut lokalen, vid risk att få sina föreställningar förbjudna.
Komunordföranden i väg till cirkusdirektören som dock ej kunde anträffas. Och trots alla försäkringar till den skrämde långhårige cirkusartisten att de faktiskt ej kunde hindra dem att hyra ut sitt tält, fingo vi ej.
De till minst nu tvåhundra uppgående åhörarne sågo mörka och dystra åt, och så sade jag "Det blir väl ingen annan råd änatt ta landsvägsmöte igen. Inte blir föredraget så långt men _lite_ hade jag hog att säga er." De dyrstra anletena ljusnade, och så satte vi oss i marsch, för att utom staden söka ny lokal.
Jag var i värsta krigshumör, rent upprörd över de vidriga förhållanden som tillåta myndigheterna att trakassera fredliga fackföreningar på slikt sätt och när vi så kommo till kyrkan, som låg på en kulle, gick jag rätt upp för backen och steg upp för kyrktrappan tog tag i kyrkdörrarnes portvred och yttrade några kraftiga ord till folket, samt höjde ett rungande leve för socialismen. Och bad dem så följa mig.
Så tågande vi i väg i fotsdjup sörja utom staden, där jag gående på landsvägen uppläste mina "Tvänne krigsförklaringar" vara O. Hermelin "Krig mot socialisterna" och min egen "Krig mot kapitalisterna" åtföljda af ej alltför milda komentarer, därpå höjdes ett rungande leve för socialismen, och så ett för mig, av kamraterna såsom tack för att jag trots allt, dock hållit mötet.
Såväl borgmästaren som stadsfiskalen hade under tiden anlänt, men funno för godt att ej ingripa.
Så ändades mitt tredje möte i Åmål.
Av stadens tre poliser voro två därute med, så att om "den intre fienden" sluppit lös inne i staden medan vi vore på möte, hade hela staden legat öppen för anfall.
Myndigheterna sörja på ett rörande sätt för reklam för våra möten och jag vill därför hembära dem mitt varma tack!
K. D-m. (Kata Dahlström)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)