Första maj 1919

Här kommer en rapport från Vänsterpartiets första maj-firande i Göteborg anno 1919. Ur Västsvenska Kuriren.

"1 maj i Göteborg. En demonstration i strålande sol
Vänsterkommunens demonstrationståg hade av vederbörande myndigheter placerats på övre delen av Linnégatan vilket dock ej hindrade en talrik tillslutning till våra led. Till omkring 3000 beräknades demonstranterna under Vänsterkommunens fanor och standat medan högerkommunens avdelningar samlade omkring tredubbla antalet.
Vårt partis avdelning hade ett 20-tal fanor och standar. Inskriptionerna å dessa väckte livlig anslutning genom sin revolutionära prägel och de aktuella krav som däri manifästerades. Inskriptionerna 'Leve revolutionen i - Ryssland' och 'Ned med kapitalister och jobbare. Fram för arbetets diktatur', mottogas med bifallsrop. Likaså 'Fram för den tredje internationalen', 'Kom ihåg författningskompromissen som berövat ungdomen rösträtten', '8 timmars arbetsdag. Arbetare. Tag saken i egna händer", och en mängd andra inskriptioner.
I spetsen av tåget gick Lindholmens och Hissingstads käcka ungdomar som hade samlats under sin fana ute vid Porslinsfabriken på Hissingen och i ordnat tåg marscherat in till uppställningsplatsen.
Under sång och leverop, från de olika avdelningarna, för Revolutionen och arbetareklassens revolutionära socialistiska kamp, gick så tåget den sedvanliga vägen ut till Heden där uppmarschen skedde kring 3 talarstolar.
Omkring en 8- à 10-tusen åhörare som med spänd uppmärksamhet följde talarnas utläggning av ämnet för dagen och med bifall och entusiasm gav sin anslutning tillkänna samt godkände vårt partis 1 maj-resolution."

"Arbetarefästen å Ullervi
Vänsterkommunens vår- och 1 maj-fäst på Ullervi blev synnerligen vällyckad. Musik och sång i långa banor samt ett överdådigt gott humör hos de besökande gjorde den vackra kvällen till en verkligt trevlig sådan för de 4,000 deltagarna.
En fotbollsmatch spelades mellan Virgo & Kamraternas B-lag varvid Virgo segrade. Hur detta var möjligt är inte gott att säga, möjligen råkade någon förlupen kula gå mellan stolparna. Många vackra bollar spelades, både höga och långa men mera sällan såg man någon ansats till spel.
Göteborgs gymnasikförening hade en mycket lyckad uppvisning. Fö dem som inte aktivt deltagit i idrotten eller varit speciell fotbollsdåre, göra sig nog reflektionerna att gymnasik är oändligt mycket vackrare än fotboll. Man såg inte ansträngningarna, allt gick lugnt och jämnt, men man visste att de funnos där. Säkerligen var denna uppvisning en mycket god propagande för gymnastken. Bifallet tycktes aldrig vilja sluta.
Nationaldanssällskapet hade en vacker uppvisning av danser varibland förekom Vingåkersdans, skrälåt m. m.
I gångtävlan blev järnarbetare n:r 1 med järnvägsmännen som 2:a, I dragkampen segrade kullagerfabrikens lag. Som god tvåa kom järnarbetarnas politiska klubbs lag. De flästa besökande saknade väl dansen, men säkerligen var, trots detta, ingen missbelåten med sin 'dag'."

1918-12-04: Kvinnorna och valet

I december 1918 gick Göteborg till stadsfullmäktigeval. För första gången fick kvinnor delta, någon som SSV förstås tog fasta på. Det ska dock sägas att valresultatet blev uselt. Varken Sofia Svensson, eller någon annan vänstersocialist fick ta plats i stadsfullmäktige.


Ur Västsvenska-kuriren:

Med glädje konstatera vi kvinnor, att vänstersocialisterna såsom första namn på sin valsedel för stadsfullmäktigevalen i 2:dra kretsen, upptaga en kvinna, därmed visande, att de faktiskt vilja ha en kvinnlig representant, och ej endast som andra partier söka vinna kvinnornas röster genom att någonstädes nederst på listan (resp. 4:de och 9:de(!) namn) placera en kvinna. De ha också lyckats vinna en särdeles god kandidat, nämligen folkskolläraren och barnavårdsmannen Sofia Svensson. Genom sitt mångåriga med aldrig sviktande energi bedrivna arbete såväl inom skolan, som på´skilda sociala områden har hon gjort sig så väl känd inom vårt samhälle, att vi ej behöva mycket orda om hennes lämplighet för mandatet ifråga. Några synpunkter blott. Av vikt för oss kvinnor särskilt är att få en representant, hemmastadd med och intresserad för sådana frågor som barnavård, ungdomens uppfostran, barnbespisning o. dyl. och icke minst bostadsfrågan. Fröken Svensson har nämligen under sin verksamhet som folkskollärare i ett av de fattigaste distrikten samt som krets ombud i barnavårdsnämndes haft rika tillfällen att studera de mindre bemedlades bostadsförhållanden.
Fröken Svenssons klara förståd, varma hjärta och omutligt självständiga väsen borgar för, att hon som stadsfullmäktig skulle göra en god insats i vårt samhälles utveckling till större rättfärdighet.
Vi anropa därför icke blott arbetarepartiets kvinnor, utan kvinnor av alla partier, som önska en dugande representant för kvinnornas och kanske främst barnens intressen inom samhället.
Rösten fredagen den 6 dec. 1918 med den valsedel vars första namn är Sofia Svensson.
Kvinnliga väljare inom 2:dra valkretsen

Styrelsemöte 1918-10-04

Jag fortsätter att publicera artiklar ur SSV:s (Vänsterpartiets) västsvenska tidning. Tycker att den här rapporten från motsvarande distriktsstyrelsen 1918 säger en del om läget då. Dels kampen för att få mat till Göteborg, dels solidariteten med Finlands kämpande arbetarklass, en solidaritet som gjorde att man bildade en kommitté över partigränserna med syndikalister och ungsocialister. SAP stod dock utanför. Dessutom anställdes distriktets allra första ombudsman.

(Handsöl (plur. av fsv.handsal,eg. det som lämnas i handen, gåva: senare ledet-söl är besläktat med sälja,eg. överlämna) med ålderdomlig anstrykning: den första försäljning någon gör under dagen, och de penningar han därför erhåller; även: köpskål; handpenning vid köp el. avtal.) --- Ordförklaring ur "Svensk uppslagsbok" (1955)

Ur tidningen "Västsvenska kuriren" 1918-10-09:

Göteborgs vänsterkommun höll möte fredagen den 4 dennes varvid bland annat behandlades frågan om anställande av en expeditör. Kommunen beslutade anställa hr Carl Stålbärj.
Rapport förelåg från styrelsen om vad som åtgjorts i potatisfrågan. Då meddelanden lämnats i prässen om att 12.000 ton danska potatis erbjudits Göteborgs Livsmedelsnämnd, men att nämnden icke kunde lagra med än 3.000 ton hade kom.-styrelsen för att om möjligt rädda åt Göteborg hela partiet, utlyst offentligt möte i frågan. På detta möte där potatisransoneringen diskuterades, cirkulerade listor där personer som hade möjlighet att själv lagra sin potatis, kunde anteckna sig. Sedermera hade nämndes direktör emellertid meddelat, att Göteborgs potatisbehov säkerställts inom landet, varför man inte behövde reflektera på den danska potatisen.
Styrelsen hade också gjort telegrafisk förfrågan hon F. H. K. huvuvida icke kunde ordnas så att innehavare av transportssedlar finge ha beställd potatis lagrad hos säljaren och taga hem den i mindre poster. På denna förfrågan hade svar ingått att bestämmelser i denna riktning vore att vänta.
Kommunmötet beslutade ge styrelsen i uppdrag att utarbeta ett uttalande angående potatisfrågans nuvarande läge.
Styrelsen rapporterade vidare att den tagit initiativet till bildandet av en lokal Finlandskommitté med uppgift att omhänderta hjälpen till våra finska kamrater. I denna kommitté hade inträtt: för Göteborgs Vänsterkommun Ture Rylander, Sofia Svensson och John Andersson, för Göteborgs L. S. G. A. Carlsson, för Olskrokens L. S. J. H. Carlsson och för Haga Soc. Ungdomsklubb Edvardsson samt J. G. Lindfors.
Vidare beslöt kommunen att tillsammans med ungdomsklubbarna ordna kommissionärskapet för böcker och broschyrer så att bättre samarbete åstadkommes.
Mötet avslöts med upptagande av frivillig kollekt, som handsöl åt den nybildade lokala finlandskommittén.

Västsvenska kuriren

1918 beslutade Vänstersocialisterna i Västsverige (eller Västsverge som de skrev) att starta en ny tidning. Resultatet blev "Västsvenska kuriren" som var partiets organ fram till 1929, då "Arbetartidningen" startades. Så här beskrev redaktionen tidningens uppgifter i det allra första numret 29 september 1918:

"Till Publiken!
Behovet av ett samlande och enande organ för Västra Sverges vänstersocialister och ett agitationsmedel inom prässen för vår rörelse torde icke vara omtvistat. En återblick på våra svårigheter vid fjolårets valkampanj torde vara nog för att för var och en fullt klargöra icke blott önskvärdheten utan nödvändigheten av ett språkrör för våra idèer i denna del av Sverge, en plattform för våra strider och, inte minst, en möjlighet till självförsvar.
Den antimilitaristiska, revolutionära socialismen har en kompakt, väl rustad samhällelig majoritet emot sig. Den möter upp, vår nya rörelse och dess tidningsorgan mot en burgen borgarpräss med stora later, självmedveten, tvärsaker och viktig hållning, in i sitt innersta föraktande och hatande vår kamp mot den 'lilla statskonstens' misslyckade samhälle. Till denna borgerliga försvarsrörelse gent emot den revolutionära socialismen har numera på det kraftigaste, enhetligaste och fullkomligaste sätt slutit sig dessa, vilka en gång voro våra partivänner, innan ledarne förde deras tankar in på nya banor och tvang de viljelösa skarorna i härnad mot sin egen socialistiska tro. Högersocialismens intollerans, Brantings hjärtliga hat och socialpatriotismens allsidiga förföljelse mot oss till vänster, tvinga oss till kraftig socialistisk samling kring våra organ och till en stridsduglighet och kampvilja som socialismens folk aldrig någonsin ens i sitt första stridsläge behövde känna.
I och genom ministersocialismen har den svenska arbetarerörelsen vandrat in i ett alldeles nytt och främmande skede. Soc.-dem. och dess avläggare utveckla en kraftig advokatyr för sitt svek mot socialismens program och understryka denna med sin hänsynslösa presskampanj mot vårt parti. De abnorma tidsförhållandena ha gjort det möjligt för Branting i Sverge liksom för partiledarne i de flesta länder att plantera sina röda dukar som fanborg kring tronerna, och den republikanska socialismen är för dem en barndom, eller ett gravlagt skede. 'Folkets sak' ligger numera här hemma i liberalismens händer. Denna är assisterad av socialdemokratiska högern, och därmed har detta parti förlorat rätten till kritik och kritiskt uppträdande gent emot dem som makten hava. Det enda parti, som nu besitter möjligheterna att föra folkets socialistiska talan är vårt, och dess press har fördensskull den största uppgift.
Vi försäkra våra kamrater och vänner, att Västsvenska Kuriren skall söka göra sitt bästa för fyllandet av sin plats som organ för en revolutionära socialistisk åskådning. I det provnumret härmed överlämnas åt den ärade allmänheten vilja vi ock delgiva något av våra
Planer och arbetsprogram
Förutom de spörsmål, som direkt höra hemma under vårt partiprogram och inrymmas i vår partipolitik, och med blicken städse fästad på vår internationella rättssamhälles framskapande, vilja vi icke uraktlåta att kritisera utåt och inåt. En vaken kritik, ärlig och allsidig, skärper blicken, väcker eftertanken, höjer arbetslusten. Hänsynslösheten gäller våra motståndare men på ett annat sätt också oss själva.
Liksom vi föra i skölden en hänsynslös kritik, vilja vi ock så allsidigt som möjligt föra klasskampens ekonomiska, sociala och kulturella talan. En treenighet som icke kan särskiljas!
Kvinnorörelsen har en stor plats i vår tidning. Vi önska ingenting högre, än att vårt program kunde redigeras så, att kvinnorna fatta intresse för våra ideer, följa dem och arbeta för dem.
Genom bokanmälningar och uppsatser vilja vi efter bästa förmåga söka föra folkbildningsprogramets talan, och den fria diskussionen skall städse, i mån av tidningens utrymme vara välkommen.
Genom tillmötsgående från våra mest framstående stilister inom partiet och erkände experter på det politiska, sociala och kulturella området redaktörerna C. N. Carlseson och Z. Höglund bliva i tillfälle att hålla vår läsekrets i kontakt med de internationella spörsmålen.
Förbuds- och humanistiska spörsmål hava vår hjärtliga medverkan.
Västsvenska Kuriren vill först och sist i sin kamp strängt skilja på den urvattnade demokratin och den livslevande, blodröda socialismen.
Redaktionen."

Kommunala valen 1938

Landstingsvalen 1938 blev en liten framgång för kommunisterna som ökade från 70 till 101 landstingsledamöter. Valet blev också en framgång i Västsveriges städer, där med nästan helt och hållet lyckades tränga ut Socialistiska Partiet. Socialisterna fick två mandat i Trollhättan, men det var också allt. Kommunisterna fick 20,9% och hela 9 mandat i Mölndal; 14,7% och 8 mandat i Göteborg. Fyra mandat fick man i Lidköping, 3 i Tidaholm, 2 i Lysekil, Mariestad, Skövde och Tidaholm samt ett mandat i Trollhättan, Alingsås och Borås.

Kommunala valen 1934-35

Valet 1934 visade på måttliga framgångar för såväl sillénare och kilbomare (som nu bytt namn till Socialistiska partiet). En undersökning kring röstandes ålder gjordes i samband med valen, som visade att samtliga arbetarpartier var överrepresenterade bland väljare under 27 år.

Sammantagna resultat för stadsfullmäktigevalen. Första kolumnen visar på det totala resultatet, andra kolumnen på väljare under 27 år. (Åldersindelningen är baserad på en urvalsundersökning, och därmed inte helt säker.)
Högern 29,4%, 17,9%
Folkpartiet 12,4%, 10,6%
Socialdemokraterna 45,8%, 49,5%
Socialisterna 6,1%, 9,9%
Kommunisterna 3,9%, 6,8%
Nazister 2,4%, 5,3%

Totalt blev 70 kommunister (+46) och 94 socialister (+33) valda till stadsfullmäktige. Noterbart är även att 8 nazister blev valda, varav 1 tillhörde Furugårdsriktningen, 1 Ekströmsriktningen och 6 Lindholmsriktningen.

Resultat i Västsverige för SKP och SP. Antal mandat inom parentes.
Göteborg SKP 10,6% (5), SP 5,3% (2)
Mölndal SKP 15,3% (6), SP 6,1% (1)
Lysekil SKP 4,3% (1)
Strömstad SKP 5,0% (1).
I Älvsborgs län blev enbart SP representerade, med ett mandat i vardera Vänersborg, Trollhättan och Alingsås samt två i Borås. I Skaraborg fick SP ett mandat i vardera Lidköping, Skara och Tidaholm. SKP fick två mandat i Mariestad, Lidköping och Tidaholm.

Nazisterna fick 4,8% i Göteborg, vilket gav dem två mandat. Övriga städer där nazisterna vann inträde i stadsfullmäktige (med ett mandat i varje) var: Eksjö, Skanör, Mariestad, Härnösand, Umeå och Boden.

Kommunala valen 1930-31

Det kommunistiska partiet splittrades i två riktningar 1929, de s. k. kilbomarna och sillénarna. Kilbomarna ställde i regel upp i valen tillsammans med socialdemokraterna under beteckningen ”Arbetarepartiet”. Sillénarna ställde upp ensamma under rubriken ”Klass mot klass”. Valet innebar en stor motgång för kommunisterna. Exempelvis gick partierna från redan låga 14 landstingsledamöter 1927 till endast 9 1931. Detta motsvarade 8 promille av det totala antalet. Det ska dock sägas att detta till stor del av resultatet av valsystemet som missgynnade kommunisterna. Hade man haft ett proportionellt valsystem hade de båda kommunistiska partierna åtminstone fått 40 mandat. I valen till stadsfullmäktige runt om i landet fick kommunisterna sammanlagt 85 mandat, varav 61 kilbomare och 24 sillénare. Av dessa bara bara en kvinna.

Valresultat i Västsverige (S = sillénare, K = kilbomare)
Göteborg SKP(S): 2,5% SKP(K): 3,1%
Mölndal SKP(S): 4,0%, SKP(K): 8,2% (3 mandat)
Strömstad SKP(S): 6,1% (1 mandat)
Borås SKP(K): 4,6% (2 mandat)
Åmål SKP(K): 3,5% (1 mandat)
Mariestad: SKP(K) 4,3% (1 mandat)
Lidköping: SKP(K) 3,9% (1 mandat)
Skara: SKP(K) 3,0% (1 mandat)
Tidaholm: SKP(S) 6,7% (1 mandat), SKP(K) 4,2% (1 mandat)

Splittringen orsakade således en del omgrupperingar i bland kommunisternas stadsfullmäktige. Mest noterbart är väl att partierna helt slogs ut från Göteborgs stadsfullmäktige. Noterbart är även att kilbomarna generellt sätt var större än sillénarna även i Västsverige. T.o.m. i Göteborg är kilbomarna större, något som snart dock skulle förändras

Kommunala valen 1926-27

1926/27 fanns det bara ett parti till vänster om socialdemokratin. Vennerström et. cons. hade gått tillbaka till SAP, och Höglunds splittring 1924 hade både hunnit lämna SKP och inträda i SAP sedan de förra kommunala valen.

Valen 1926/27 innebar en mindre tillbakagång för SKP (från 4,5% till 4,1%). Intressant är att partiets geografiska profil har börjat att förändras. Tidigare var partiet starkast på landsbygden och i mindre städer. Nu börjar partiet förlora sina röster på landsbygden, och istället bli starkare i de större städerna. För första gången för partiet högre siffror i städerna (5,3%) än på landsbygden (3,4%).

Resultat i Västsverige:
Mölndal 11,0%, 3 mandat
Göteborg 10,8%, 7 mandat
Vänersborg 3 mandat. Resultaten för SAP och SSV redovisas inte separat.
Trollhättan 4,7%, 1 mandat
Ulricehamn 7,6%, 2 mandat
Lidköping 6,3%, 1 mandat
Skara 5,1%, 1 mandat
Skövde 5,0%, 1 mandat
Tidaholm 6,3%, 1 mandat

Samtliga valda kommunister var män.

Valet i Göteborg
Kommunisterna gjorde ett starkt val i Göteborg och fick 7 037 röster, dvs. 10,8%. Sju kommunister valdes in i stadsfullmäktige, en ökning med fyra. Invalda blev:

Från första valkretsen (Norra Centrum, Nordöstra Göteborg och Hisingen):
Ernst Ohlsson, ombudsman
Albert Johansson, kommunalarbetare
Einar Adamson, redaktör

Från andra valkretsen (Södra Centrum och Sydöstra Göteborg)
Ragnar Andersson
Axel Th. Andersson

Från tredje valkretsen (Västra Göteborg)
Martin Andersson, redaktör
Knut Senander, tulltjänsteman

Kommunala valen 1922-23

1921 splittrades Sverges socialdemokratiska vänsterparti. Efter en medlemsomröstning där en stor majoritet röstat för att acceptera inträdesvillkoren till den kommunistiska internationalen, beslöt minoriteten under Ivar Vennerströms ledning att lämna partiet och bilda eget. Det gamla partiet bytte namn till Sverges kommunistiska parti (sektion av kommunistiska internationalen), medan det nybildade partiet behöll det gamla partiets namn.

Vennerströms splittrargrupp var, liksom resten av partiet, starkast i vissa delar av norra Sverige. Men även på sina håll i Västsverige tog vännerströmmarna med sig partiorganisationen, vilket förstås försvagade kommunisterna.

I rikets helhet fick kommunisterna 4,5% av rösterna och Vennerströms SSV 1,8%.

Resultat i Västsverige
Valet 1922-23 innebar att kommunisterna för första gången vann mandat i Göteborgs stadsfullmäktige. Man fick 4 974 röster (5,3%), vilket gav tre mandat. Dessa var Sofia Svensson, Martin Andersson samt Viktor Svensson. Sofia Svensson avled 1923 och hennes plats togs av Ragnar Andersson, gasverksarbetare. Socialdemokraterna fick 31 av stadsfullmäktiges 60 platser, och således egen majoritet för första gången.

Övriga städer med kommunistiska eller vänstersocialistiska mandat i Bohuslän och Älvsborgs län var:
Mölndal: SKP 3 mandat av 40.
Vänersborg: SKP 4 mandat av 30.
Alingsås: SKP 1 mandat och SSV 1 mandat av 27.
Åmål: SSV 3 mandat av 30.

I det förut så starka Skaraborg splittrades partiet mitt itu. Mariestad, Skövde och Tidaholm följde med in i Komintern, Skara och Falköping följde med Vennerström. Lidköping delades i två.

Mariestad SKP 4,6%, 1 mandat.
Lidköping SKP 7,5% (2), SSV 7,7% (2)
Skara SSV 15,6% (5)
Skövde SKP 16,2% (5)
Tidaholm SKP 11,0% (2)
Falköping SSV 8,3% (2).

Kommunala valen 1920

Redan 1920 var det dags att gå till val igen. Detta val kännetecknas framför allt av kraftigt sjunkande valdeltagande. I Göteborg brydde sig endast 29,1% av de röstberättigade om att gå till valurnorna (36,8% av männen och 23,2% av kvinnorna). I rikets helhet hade 430 008 personer röstat vid stadsfullmäktigevalen året innan. Nu stannade siffran på 252 473. Vänstersocialisterna fick endast 7 359 röster, alltså 2,9%, en minskning med 2,0 procentenheter. Sammantaget minskade antalet vänstersocialistiska stadsfullmäktige från 144 till 127 (Stockholm undantaget, då huvudstaden inte gick till val 1920). Att förlusten inte var större beror på att endast hälften av mandaten stod på spel. Den andra hälften hade 1919 vals på fyra år och kunde således sitta kvar.

Resultat i Västsverige
Av någon anledning ställde SSV bara upp i en av Göteborgs tre valkretsar. Där fick man 201 röster, vilket motsvarar 1,6% av rösterna. Räknar man staden i sin helhet fick SSV rekordlåga 0,6%. Mandaten gick till SAP (29), Högern (20) och Liberalerna (11).

I Bohuslän i övrigt ställde SSV endast upp i Lysekil, där man fick 40 röster (3,0%, inga mandat).

I Älvsborgs län fick SSV 165 röster i Vänersborg (10,1%), vilket renderade ett nytt mandat jämte de två man redan tidigare besatt. I Åmål ställde SSV upp på en gemensam lista med SAP. Man använde alltså inte bara gemensam partibeteckning, utan samma lista. Partierna fick tillsammans 629 röster (46,6%). SSV fick ett nyvald mandat jämte det som man redan hade.

I Skaraborg gick det generellt sett bättre för SSV än i angränsande län, även om man minskade även här.
Mariestad 67 röster (5,5%, -0,9)
Lidköping 265 röster (15,6%, -4,9)
Skara 180 röster (15,0%, +2,3)
Skövde 180 röster (13,1%, -3,5)
Hjo 0 röster
Tidaholm 133 röster (17,3%, -7,2)
Falköping 58 röster (4,8%, -2,5)
Partiet var fortsatt representerad i samtliga stadsfullmäktige, med undantag för Hjo.

Kommunala valen 1919

Den stora nyheten vid 1919 års kommunala val var införandet av den s.k. personlighetsprincipen. ” Den huvudsakliga innebörden i den kommunala rösträttsreformen vid 1918 års urtima riksdag innefattas i bestämmelsen att »varje röstberättigad äger en röst».” Tidigare var den kommunala rösträtten graderad och baserad på skattskyldigheten. Även sterbhus, bolag och omyndiga hade rösträtt, under förutsättning att man betalade tillräckligt mycket skatt. Från och med 1919 års val hade varje vuxen svensk man och kvinna rösträtt från och med året närmast efter det han eller hon uppnått 23 år (27 år för landstingsvalen), med undantag för ”de, som förklarats omyndiga, äro i konkurstillstånd eller äro av allmänna
fattigvården omhändertagna för varaktig försörjning, de som häfta för oguldna
kommunalutskylder för flere än två av de tre sistförflutna kalenderåren samt
de som på grund av ådömd straffpåföljd förlorat nämnda rättighet.”

Rösträtten i kommunala val blev därmed i det närmaste identisk för rösträtten till riksdagen, och mantalslängden och inte taxeringslängden utgjorde basen för rösträtten. I riket i sin helhet saknade 4,1% av de som hade åldern inne. Störst var denna siffra av någon anledning i Östergötland (6,8%), minst på Gotland (2,2%). Den i särklass vanligast anledningen till att minst sin rösträtt var ”oguldna kommunalutskylder”. Intressant nog var detta något som huvudsakligen drabbade män. Bland kvinnor var den vanligaste orsaken fattigunderstöd.

Landstingsvalen
Göteborg ingick, i likhet med en handfull andra städer, inte i något landsting. Det kan ändå vara intressant att göra en snabbt nedslag i detta val. Som i alla de tidigaste valen i partiets historia är den regionala spridningen i valresultaten stor. I Norrbotten får partiet 32,8% av rösterna, vilket gör det till länets största parti. I ett antal län ställer partiet överhuvudtaget inte upp – nämligen i Södermanland, Gotland (på den tiden stavat ”Gottland”), Blekinge, och Malmöhus. I andra län i Sydsverige får partiet mycket låga siffror. 1,0% i Kristiansstads län, 0,6% i Halland, 0,3% i Göteborgs och Bohuslän (kom ihåg att Göteborg inte ingår i Göteborgs och Bohusläns landsting!), 0,6% i Älvsborgs län osv. Enda undantaget är Kalmar läns norra del där partiet får hela 10,7%. Även i Skaraborg når partiet ett okej resultat – 4,5%. De starka fästena ligger alla i norr. Norrbotten (32,8%) är redan nämnt, Västernorrland (22,0%), Kopparbergs (18,7%), Jämtlands (11,8%) och Gävleborgs (11,5%) är andra. Partiet fick generellt sätt fler röster på landsbygden (6,5%) än i städerna (3,7%). Undantag i detta hänseende är framför allt de starkaste fästena i söder, där städerna dominerar. I Jönköpings län fick partiet exv. 7,2% i städerna mot 3,7% på landsbygden. I Skaraborg var siffrorna ännu tydligare 11,8% i städerna, mot 3,1% på landsbygden. I norr var förhållandet alltså det omvända. Exv. Kopparbergs med 19,7% på landsbygden mot 8,0% i städerna.

Till skillnad från valen 1918 undviker SSV nu att samarbete i valkarteller med liberalerna. I de 112 valkretsar man ställer upp i samverkar med i 63. I 62 av dessa fall är det med Socialdemokraterna man samarbetar, på ett ställe (oklart var) samarbetar SSV och SAP med liberalerna.

Sammanlagt fick Vänstersocialisterna 51 mandat i rikets landsting. Detta motsvarar ungefär 4,6% av de totala mandaten.

Stadsfullmäktigevalen
Stadsfullmäktigevalen innebar en viss framgång för SSV, åtminstone om man jämför med de fortfarande odemokratiska valen 1917-18. Partiet fick 5,5% av rösterna, mot 2,1% 1917-18. Dessa 2,1% motsvarade dessutom bara 1,6% av rösterna.

Av någon anledning saknas statistik över kommunalvalen 1916-18 på SCB:s hemsida. Ur 1919 års sammanfattning kan man utläsa följande siffror för dessa val i riket i stort:
Högern 39,5% av de röstande, 49,1% av rösterna
Liberala 19,5% resp 19,1%
Socialdemokrater 37,5% resp 28,9%
Vänstersocialister 2,1% resp 1,6%
Övriga 1,4% resp 1,3%

Föga överraskande är Högern vinnare, SAP och SSV förlorare, om man jämför antalet röster med antalet röstande. Vid 1919 års val är siffrorna:
Höger 33,6%
Liberala 19,6%
Socialdemokrater 40,0%
Vänstersocialister 5,5%
Övriga 1,2%

Antalet röstande har ökat från 207 701 till 1 138 563, alltså en dryg femdubbling.

SSV gick från att ha haft 39 stadsfullmäktige i riket, till 148 (av dessa kom dock 8 från den nybildade staden Avesta). Detta motsvarade 4,5% av samtliga stadsfullmäktige. Starkast var SSV i städer med 5 001-10 000 invånare (9,4%), svagast i städer med över 20 000 invånare (1,5%). Partiet förblev alltså ett landsbygds- och småstadsparti. Av de valda vänstersocialisterna var nio kvinnor.

I huvudstaden lyckades partiet visserligen ganska bra, med 7,5% av rösterna och 4 mandat (alla män), men i de andra större städerna lyste framgången med sin frånvaro.

Stadsfullmäktigevalet i Göteborg
Valdeltagandet i Göteborg var 1918 41,5%, 1919 49,1%. Detta är en ganska stor ökning, med tanke på rösträttens utvidgning. Göteborg var dock den stad i riket med allra lägst valdeltagande. (Som en jämförelse kan nämnas att valdeltagandet i Stockholm var 54,6% och i Malmö 59,0%. I några mindre städer låg valdeltagandet så högt som 70-90%.)
Resultatet i Göteborg:
Högern 31,4% - 20 mandat (varav 18 män och 2 kvinnor)
Liberalerna 21,1% - 14 mandat (varav 12 män och 2 kvinnor)
SAP 43,9% - 26 mandat (varav 24 män och 2 kvinnor)
SSV 3,4% - 0 mandat.

Övriga Västsverige
I Älvsborgs län lyckas SSV ta två mandat i Vänersborg och ett i Åmål. I Bohuslän ställer man överhuvudtaget inte upp. Men i Skaraborg ser det annorlunda ut. Där blir partiet representerat i samtliga stadsfullmäktigeförsamlingar med undantag för Hjo där man inte ställer upp.
Röstsiffror:
Tidaholm: 24,5 %
Lidköping: 20,5%
Skövde: 16,6%
Skara: 12,7%
Falköping: 7,3%
Mariestad: 6,4%

Stadsfullmäktigevalet i Göteborg 1918

1918 hölls det stadsfullmäktigeval i Göteborg. Detta var första gången som det Socialdemokratiska vänsterpartiet ställde upp i detta val. Man använde tillsammans med Socialdemokraterna partibeteckningen ”Arbetarepartiet”, men ställde upp med egna listor. Av någon okänd anledning finns valet inte med i den valstatistik som Statistiska centralbyrån lagt upp på sin webbplats. Jag har frågat varför, och fått svävande svar. Sammanställningen nedan bygger därför på uppgifter ur den samtida pressen.

1918 års stadsfullmäktigeval var de sista där den 40-gradiga skalan användes. I korthet innebar detta att det inte var mantalslängden, utan skattelängden, som avgjorde om man hade rösträtt och i så fall hur många röster man fick. 40 var max.

Vid 1917 års val till andra kammaren (med lika rösträtt för alla röstberättigade, vilket uteslöt kvinnor, fattigunderstödstagare m. fl.) hade SSV fått 7,8% av rösterna i Göteborg. Vid stadsfullmäktigevalet gick det inte lika bra.

Göteborg var uppdelat i tre valkretsar. I första valkretsen ställde Knut Senander upp som första namn för SSV. Partiet fick här 7584 röster, vilket kanske låter imponerande. Men dessa röster motsvarade endast 444 röstande. En genomsnittlig vänstersocialistisk röstande hade alltså 17 röster.

Resultat i första valkretsen:
Högern 48 388 röster (30%), 1 901 röstande (24%), 25 röster / röstande
Liberalerna 34 709 röster (21%), 1 506 röstande (19%), 23 röster / röstande
Högersocialisterna 70 498 röster (44%), 4 136 röstande (52%), 17 röster / röstande
Vänstersocialisterna 7 584 röster (5%), 444 röstande (6%), 17 röster / röstande.

Valda stadsfullmäktige blev fem högersocialdemokrater, två liberaler och tre höger.

I stadens andra valkrets var SSV:s toppnamn Sofia Svensson, sedemera partiets första stadsfullmäktig. I valet 1918 var hon dock långt i från att få en plats.

Resultat i andra valkretsen:
Högern 64 649 röster (42%), 2 490 röstande (33%), 26 röster / röstande
Liberalerna 45 412 röster (30%), 1 939 röstande (26%), 23 röster / röstande
Högersocialisterna 37 211 röster (25%), 2 521 röstande (33%), 15 röster / röstande
Vänstersocialisterna 3 690 röster (2%), 239 (3%) röstande, 15 röster / röstande

Valda stadsfullmäktige blev tre högersocialdemokrater, tre liberaler och fyra höger.

Det är troligt att SAP och SSV hämtade sina väljare ur ungefär samma grupper. Det antal röster som varje röstande hade tyder på detta. Och ungefär samma sak med Högern och Liberalerna, även om Högerns sympatisörer föga överraskande tenderar att ha ännu fler röster.

Tyvärr saknar jag i dagsläget information om den tredje valkretsen. Men det kan kanske göra det samma. Valet var en parentes. Redan några månader senare hölls nämligen val igen, denna gång med lika rösträtt, om än inte allmän. Mer om detta val kommer snart!

Spridda tankar kring Werner Schmidts avhandling

Kommunismens rötter i Första världskrigets historiska rum: En undersökning kring arbetarrörelsens historiska misslyckande

Werner Schmidt 1996

Schmidt konstaterar att arbetarrörelsen har misslyckats. Varken den reformistiska socialdemokratin eller den revolutionära kommunismen har lyckats genomföra socialismen. Under tiden före och kring första världskriget fanns det dock ännu ett alternativ: vänstersocialismen. När Sverges socialdemokratiska vänsterparti bildades 1917 var det kring ett i huvudsak vänstersocialistiskt program. Trots detta utvecklade sig partiet i kommunistisk riktning, blev 1919 medlemmar av Komintern och antog 1921 Kominterns inträdesvillkor (de 21 teserna) och blev därmed underställda den kommunistiska världsrörelsens disciplin. Varför blev det så? Varför förlorade den vänstersocialistiska inriktningen kraft? Hur gick det till? Detta är frågor som Schmidt ställer sig.

Schmidt börjar dock sin avhandling med att göra en rekonstruktion av Marx. Han kommer fram till att Marx inte är identisk med marxismen. Detta är väl inte något nytt direkt, och det förblir en smula oklart varför Schmidt ägnar så mycket text åt detta. Schmidts rekonstruktion är väl inte sämre än många andra, men inte heller bättre. Det känns som om hela kapitalet om Marx och marxismen är en ballast som uppstod under avhandlingens utveckling och som Schmidt har en smula svårt att skilja sig från. Dessutom är stoffet osmält. Kanske hade det varit bättre och mer ärligt om Schmidt medgett att det är omöjligt att göra en rekonstruktion av Marx. Avhandlingen hade blivit bättre om kapitlet strukits.

Och medan läsaren blir alltmer otålig fortsätter Schmidt sina perifera studier om saker som inte riktigt faller inom avhandlingens föregivna ramar. Den andra internationalens marxismen skärskådas, och Schmidt kommer föga överraskande fram till att denna inte är samma sak som Marx. Alltså. Hade någon skrivit detta 1915 hade det kanske väckt viss uppståndelse, men 1996? Jag är skeptisk.

Först cirka hundra sidor in i avhandlingen börjar Schmidts egentliga historiska forskning. Och här kommer det en hel del matnyttigt. Schmidt driver tesen att första världskriget innebar en kris för socialdemokratin, och de handlingsalternativ som tidigare funnits förändrades i grunden. Vägen mot socialism och världsfred genom organisering av arbetarklassen visade sig vara en illusion. Arbetarna gick glada i hågen till krigs mot sina klassbröder i andra länder, och den internationella solidariteten krossades.

Inom den svenska socialdemokratin hade en vänsterförening bildats redan 1912 med medlemmar som Carl Lindhagen, Rickard Sandler, Fredrik Ström och Zeth Höglund. Föreningen tvangs dock snart lägga ned, p. g. a. påtryckningar från Branting. Men det fanns alltså redan före krigets utbrott ett missnöje med den högersocialdemokratiska ledningen.

När kriget bryter ut 1914 måste vänstern formulera sin analys av Internationalens kollaps. Ett av misstagen anses vara Internationalens alltför lösliga organisation. Kravet på en mer disciplinerad och centraliserad International ställs alltså redan innan Lenin hunnit vinna något större inflytande i Sverige. Snarare är det ett resultat av de egna erfarenheterna.

Schmidt undersöker i detalj relationen mellan de svenska vänstersocialisterna och bolsjevikerna. Här slår han hål på en del myter, exv. beträffande vad som egentligen hände under konferenserna i Zimmerwald och Kiental. Dessa ses inte alls som groddcellen för den Tredje internationalen. Lenin ses som en oppositionsmän gentemot huvudinriktningen i dessa fredskonferenser och hans inflytande bedöms som lågt. Även de s. k. stockholmsbolsjevikernas (Bucharin m. fl.) inflytande ifrågasätts. Dessa i Stockholm boende politiska flyktingar har senare setts som förbindelselänkar mellan rysk bolsjevism och svensk vänstersocialism, men Schmidt visar hur dessa i själva verket inte alls vid den här tiden var ”bolsjeviker” i den mening ordet senare fått.

Avhandlingens kanske mest intressanta kapitel bär rubriken ”Från Lindhagen till Lenin”. Carl Lindhagen ses som SSV:s mest centrala gestalt under partiets första tid. Hans humanism (ständigt denna humanism!) anses prägla partiets program, grundsatser och stadgar. Men ganska snart börjar partiet förändras under trycket från erfarenheterna både inrikes och ute på kontinenten. Den ryska revolutionens seger och den tyska revolutionens nederlag tvingar partiet att ändra strategi och taktik.

1919 bildas den Kommunistiska internationalen. SSV representeras vid den konstituerande kongressen av Otto Grimlund. Detta är dock något som de ”vanliga” partimedlemmarna är okunniga om. Inte ens när Folkets Dagblad/Politiken förkunnat Tredje Internationalens grundande får läsarna reda på att SSV hade med en representant.

Så mycket längre kommer Schmidt inte. Han kan inte göra sig fritt sina egna ideologiska skygglappar, och i sin iver att visa hur fel Lenin hade kan man inte avhålla sig från en mästrande ton. ”Lenin visar här att han inte förstått den marxska teorin om skillnaden mellan arbetets formella och reella subsumtion under kapitalet och om det specifikt kapitalistiska produktionssättet.” Jag förstår ärligt talat inte varför Schmidt håller på så här.

Slutsatsen blir, tyvärr, att avhandlingen i alltför liten utsträckning handlar om den intressanta processen kring SSV utveckling från ultrademokratisk vänstersocialism till disciplinerad kommunism gick till. Istället väljer Schmidt att fokusera på sina egna funderingar kring Marx och marxismen. Oklart varför.