Kommunisternas 1 maj i Göteborg 1923

Ur "Västsvenska Kuriren" 1923-05-05.

"Kommunisternas 1 maj i Göteborg.
5,000 personer samlade kring kommunisternas talarstol.
Kommunisternas demonstration vann storartad tillslutning. Efter kommunens fana och musik följde standar med följande inskriptioner 'Arbetarsamling mot Tryggers regering. Slå tillbaka attacken mot 8-timmarsdagen', 'Esperanto bygger broar över nationalhatets svallvågor', 'Fred mellan nationerna. Krig mellan klasserna', 'Mobilisering. In i ungdomsklubbarna, revolutionens avantgarde'. En fana med inskription: 'Kamrater till vapen för Rådsrepublik' blev polisförbjuden.
Sedan de kommunistiska demonstranterna samlats på Grönsakstorget och de närvarande hälsats välkomna av Isidor Olsson, beträddes talarstolen av Jalmar Viksten från Stockholm.
Viksten framhöll att majdemonstrationerna förr, knappast varit av den betydelse som du just nu voro. Den borgerliga regimen, har den senaste tiden känt sig allt starkare. Terrorn mot arbetareklassen sätter sina spår över allt och även här i Sverge visar den sig allt mera hänsynslös. Den ekonomiska världen visar på en förvånansvärd villervalla, med ständiga motsättningar, men allt går ytterst ut på, att kapitalisterna skola skära profit på konkurrens och undergång. Detta har gjort, att efter kriget klasskampen blossat upp ännu våldsammare.
Fördelen av en socialdem. ministär har varit ytterst minimal, det är ingen stor skillnad mellan en högersocialistisk och en borgerlig regering. Varför kommunisterna
dock vilja stödja en högersocialistisk regering är beroende därav att man söker tillämpa den gamla regeln, att av två onda ting väljer man det minst onda.
Kommunisternas paroll om enhetsfront gent emot den anstormande reaktionen har visat sig vara nödvändig. Reaktionen har överallt givit tillfälle att visa sina klor, t. ex. hur har inte organisationen bland militären kringskurits. När vi i dag demonstrera, så har vi ej våra kamrater vid förläggningarna med. Den order om ledighet som givits har fullständigt saboterats och så sker det ständigt. När officerarna ha rätt att läsa Sv. Dagbladet borde menige man ha rätt att läsa den tidning de önska men så är ej fallet.
Kommunisterna ha förklarat, att ifall de krav de uppställt, för tillfället ej kunna förverkligas, så äro de beredda att gå med på realiteter. Då enhetsfronten tack vare högersocialisterna ej kunna förverkligas, bör man dock komma ihåg, att på många platser där det först hånskrattades åt densamma, där är man numera beredd att kämpa gemensamt mot reaktionen. Då högersocialisterna påstå att vi i vår agitation smäda dem, och att vi ej mena allvar med enhetstanken, måste vi fastslå, att vi ingalunda äro så enfaldiga att vi skulle tillåta de högersocialistiska ledarna att handla hur de finna för gott, och ställa oss eniga med dem i detta. Vi rikta oss till de djupa leden, till de förtryckta skarorna, men äro därför icke beredda att kyssa hr Brantings skosulor.
Vad som på 1 maj-mötena nu bör framföras är 8-timmarslagens ändring. Att detta nu föreligger är ett bevis för att reaktionen känner sin styrka. Detta, som alltid varit ett gammalt krav, vill reaktionen, så fort det genomförts ha ändrat, så att 8-timmarslagen skall bli så illusorisk som möjligt. Ett annat exempel hur reaktionen tänker smida medan järnet är varmt, är dess militära planer. Här har arbetarna att vara på sin vakt för att icke återkomma till ett nytt 1914.
Vi kommunister har ju ej samma möjligheter att göra oss gällande som andra partier, därför att vi ej äro ekonomiskt starka som dessa, men det var så en gång när socialismen först kom till detta land. På den tiden var varken Palm eller Branting några salongsmän, därför gick det ej häller så lätt då. I dag är det kommunisterna som utsättas för spe och förtal, ej soc.-dem. Men detta är ett gott tecken på att vi äro på rätt väg. Att vi ändå är en makt att räkna med och att vår skara vinner bland de djupa leden bevisas bland annat av våra valsiffror vid såväl stadsfullmäktige- som riksdagsmannavalen. Även de initiativ som kommunisterna tagit i olika frågor bevisa att de äro att räkna med. Kommunisterna under senaste tiden utgjort saltet inom arbetarrörelsen så att inte allt runnit ut i sanden.
Då man beskyller oss för att vara representanter för ett nytt våld, enligt ryskt mönster, som man säger, så bör det framhållas att arbetareklassen som sådan för ett ständigt krig för sina intressen och då den mötes med hårdnackat motstånd bör den svara med samma mynt. Till allt tal om order som vi skulle mottaga från det barbariska Moskva, kan man lugnt fastslå att därifrån ingalunda dirigeras något barbari. Nej barbariet kommer från de mäst civiliserade länderna, se blott deras barbariska blockad mot Ryssland. Eller se arbetareklassens behandling i dessa länder, hur månne känner det arbetslösa folket, eller tändsticksindustriens arbetare sin stora frihet. Man behöver ingalunda gå över ån efter vatten.
Kommunisterna vilja med alla medel försöka tillvarataga arbetarnas intressen. Men det är makten som är gällande, och det är striden om denna som måste föras till seger för arbetarna. Arbetarna äro starka och skulle besitta kraft att taga makten. När de göra detta komma vi att kalla detta för rådsrepublik, detta som i dag icke får visas öppet, en gång skall vi dock komma dit.
Talaren utbringade till sist ett leve för rådsrepublik åtföljt av kraftiga hurrarop.
Därefter upplästes följande resolution, som enhälligt antogs:
Arbetare i Göteborg samlade till ett antal av 5,000 uttala följande:
Den sista tidens händelser såväl i vårt eget land, där ett samlat borgerligt anfall blåste bort den socialdemokratiska regeringen, då den icke i allt ville böja sig för de borgerliga partiernas diktatur, som ock vad som tilldragit sig i andra länder där borgarklassen under fascistisk eller dylik ledning ryckt till sig makten överallt utom i Ryssland, ådagalägger klart och tydligt sanningen i den Kommunistiska Internationalens och det Kommunistiska partiets varningar och maningar till arbetarklassen. De hotande nya krigen, det fortsatta virrvarret i den kapitalistiska produktionen, den växande nöden bland arbetarne - allt ger vid handen hur endast en oförsonlig klasskamp under kommunistisk ledning och en obruten proletär enhetsfront kan rädda arbetarklassen.
Vår första och främsta paroll är därför: tillbaka till klasskampen, skapandet av en stark proletär enhetsfront, färdig till den yttersta strid mot borgarklassens anfall och kapitalets allt hårdare diktatur, som ingen borgerlig demokrati kan besegra, som endast viker för en enig, kampbesjälad arbetarklass.
Den proletära enhetsfronten måste i vårt land i första hand inrikta sig på bevarandet av 8-timmarsdagen coh hindrandet av den nya kapitalistiska klassregeringens planer på nya militaristiska utsvävningar, på undertagslagar mot arbetarna, på nya skattebördor över de fattiga, på det totala nedtrampandet av de arbetslösa. Mot den nya borgerliga samlingsregeringen måste arbetarklassen mobilisera alla sina krafter för att i grund slå den. Ingen ro och ingen rast förrän denna reaktionens fanbärare ligger slagen på marken.
Ned med reaktionen och dess liberala legoknektar!
Ned med kapitalets diktatur!
Ned med enhetsfrontens sabotörer!
Fram för den proletära enhetsfronten!
Leve klasskampen!"