Vid stadsfullmäktigevalen hösten 1922 gick kommunisterna framåt och fick tre av de 60 platserna i fullmäktige. Valda blev folkskollärarinnan Sofia Svensson, kontoristen Martin Andersson och sågverksarbetaren Viktor Svensson. Samtidigt vann socialdemokraterna 31 mandat, och fick för första gången egen majoritet i staden. Hur uppträdde kommunisterna och vilka frågor drev de första året i fullmäktige?
Redan vid det allra första sammanträdets första punkt blev det strid. Fullmäktige skulle utse en valkommitté vars uppgift bestod i att förbereda val till kommunala uppdrag. Av stadsfullmäktiges fyra partier var bara tre föreslagna till kommitténs nio platser. Självklart var det kommunisterna som inte fick vara med. Detta var något som orsakade kommunisternas första principdebatt i fullmäktige, och en fråga som även framledes skulle visa sig viktig. Eftersom kommunisterna inte fick vara med i valkommittén var de tvungna att lyfta varje namn de ville få valt till ett organ i fullmäktige, vilket ledde till onödigt långa debatter. Men, i vilket fall, inte en enda kommunist eller av kommunisterna föreslagen person fick något uppdrag. Socialdemokraterna föredrog att själva representera arbetarklassen, och frikostigt dela med sig av posterna till de borgerliga partierna och allehanda "högre" personer som präster, läkare och professorer.
I sakfrågorna lyfte Sofia Svensson frågor kring barn och kvinnor. I stort sett varje gång sådana frågor dryftades uttalade hon sig, i övrigt höll hon tyst. Viktor Svensson var nästan helt tyst, förutom i några mindre frågor. Desto mer debattivrig var Martin Andersson, som snart kom att dominera fullmäktigemötena (i alla fall i talartid räknat). Främst koncentrerade han sig på frågor rörande arbetslösa och bostadsfrågan, men snart deltog han i debatter om alla möjliga ämnen, högt som lågt. Hans jungfrutal handlade om att skära ner på det tryckta materialet från staden, något som socialdemokraten Axel Dahlkvist senare syrligt skulle påminna om när Anderssons tal blev alltför långa.
Sofia Svenssons jungfrutal gällde frågan om en allmän enhetsskola."Hr Mellgren frågade, hur det skulle vara, om icke föräldrar, som ha råd att betala, skulle få lov att bestämma själva, huruvida deras barn skulle få fortsätta studera? Ja, hur skall det kännas för fattiga föräldrar, som veta, att deras barn ha studiebegåvning men icke kunna låta dem fortsätta i skolan? Tänk så många fattiga det finnes, som velat studera, men icke kunnat få det, på grund av att de saknat medel! Detta är en fråga av allra största betydelse, och det gör mig ledsen att det nu för tiden skall vara så få läroverksmästare och professorer vid våra högskolor, som inse detta."
När Sofia Svensson avled sommaren 1923 ersattes hon av Ragnar Andersson, kommunalarbetare.
Flera av de viktigaste debatterna under året gällde arbetslösa och vilka villkor som skulle ställas på dem. Martin Andersson krävde att de inte skulle tvingas slå makadam. Att hugga sönder sten är självfallet något man redan 1923 kunde göra med maskiner, men herr Silfverstolpe tyckte inte att det var ovärdigt för Göteborgs stad att tvinga arbetslösa att göra det. Andersson: "Jag tror inte, att hr Silfverstolpe, om han bleve arbetslös, skulle vilja sitta där ute och knacka sten, utan skulle han säkerligen hellre vända detta samhälle ryggen."
Denna och andra frågor känns igen från dagens politiska debatter. (Dagens Fas 3-are behöver kanske inte stå ute i kylan och hugga sönder sten, men ge "Alliansen" några år till, så får vi se.) En fråga som var aktuell 1923, precis som nu, var frågan om tiderna för alkoholservering. "Jag förstår icke, vilken uppgift en sådan restaurang skall ha, eftersom det skall vara nödvändigt att sälja rusdrycker om kvällarna ända till kl. 2 på natten", menade Andersson. Men den socialdemokratiska majoriteten tyckte annorlunda, och tillät servering in på småtimmarna.
Överhuvudtaget var det Martin Andersson som förde kommunisternas talan i stadsfullmäktige. Ibland gick det väl ganska bra, och även om socialdemokraterna körde sitt eget race blev de och borgarna tvungna att bemöta kommunisternas krav på bättre bostäder, humanare fångvård, högre löner för de sämst ställda kommunalarbetarna osv. Men ibland urartade debatterna till rena gräl. Efter en synnerligen infekterad debatt om tillsättningen av kommunala uppdrag sade socialdemokraten herr Sjödahl: "Jag får säga, att här har hr Martin Andersson talat om arbetarerörelsen och att det är den, som bör främjas. Jag undrar, om det någon gång i den svenska parlamentariska arbetarerörelsens historia sagts något skamligare, något hänsynslösare eller fräckare än här varit fallet i afton. (Instämmanden) Jag protesterar i arbetarerörelsens namn."
I just den debatten hade Andersson gått för långt, men i många andra frågor blev hans pålästa och argumenterande stil och hans välunderbyggda förslag i alla fall beaktade, om än inte klubbade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar