Internationella kommunistiska kvinnodagen 1922

Ur Västsvenska kuriren 1922-03-11.

"Internationella kommunistiska kvinnodagen.
Kommunistiska Internationalens andra kvinnokongress beslöt enhälligt, på förslag av de bulgariska kamraterna, att den 8 mars skulle firas över hela världen som den kommunistiska kvinnodagen. På den dagen skall arbetarkvinnorna i alla länder samlas under de röda dukarna och ge sig själva ett heligt löfte att aldrig svika i proletariatets befrielsekamp.
Den 8 mars är en bemärkelsedag i revolutionens historia. Den 8 mars 1917 tog tålamodet slut hos Petrograds arbeterskor. De ville inte längre se sina barn hungra och svälta, de ville inte längre böja sin nacke i armod och förtvivlan. I besinningslöst trots rusade de fram. Männen rycktes med av deras hänförelse och beslutsamhet. Det var den första attacken mot det bestående samhället, det första steget mot världens första rådsrepublik.
Det är detta minne, som skall firas. Icke med vackra tal och hurrarop, utan med klart medvetande av, att det minnet förpliktar till handling. Den sociala revolutionen hägrar icke längre långt i fjärran, ibland synes den rent hotfullt nära. Hundratusentals arbetslösa män och kvinnor utgör den armé som förr eller senare rycker fram mot kapitalismens störtande. Många av dem äro kanske inte medvetna om sin historiska uppgift, men det förändrar ingenting, vad som skall ske, det sker. En dag reser sig dock denna utsvultna och förtryckta armé, ty nöden är starkare än lagar och dogmer.
När den dagen kommer, måste kvinnorna veta sin plats. För eller emot proletariatet? Något tredje gives icke. Då går det inte att vara slö och likgiltig, då tvingas man åt antingen ena eller andra sidan. Men väl vore om det valet skett långt förut, medvetet och beslutsamt- Då kanske många lidanden skulle undslippas.
Det är vår ofrånkomliga plikt, att särskilt under denna vecka 5-12 mars klargöra för våra kvinnliga kamrater, hur fruktansvärt allvarligt läget är. Kvinnorna står inte skyddade, tvärtom är det de, som bittrast får lida all den nöd, som det bestående kapitalistsamhället så frikostigt skänker dem. De lider inte endast själva, de lider också med barnen. Och just för barnens skull måste vi få kvinnorna in i våra organisationer. Det är barnen och ungdomar, som efter oss skall föra kampen och uppbygga det kommunistiska samhället. När vi hellre låter våra barn lida nöd, än vi med egna händer tar det nödvändigaste åt dem, då riskerar vi inte endast deras hälsa och framtid utan vi begår ett brott mot kommunismen.
Låt oss resa huvudet! Låt oss inte längre stirra oss blinda i det elände och mörker, som nu råder runt omkring oss, utan låt oss se de röda dukarna, som en gång skall fladdra över den kommunistiska världsbyggnaden, där varje människobarn skall få leva i sol och lycka. Kamrater! Låt oss ge varandra det löftet, att högre än allt annat är dock kampen för ett rättivst samhälle. A. S. P." [Anna-Stina Pripp]