Varför ekonomikritik?

”Ekonomin” styr våra liv. Den sätter gränser för vad vi kan göra, både som individer och tillsammans. Snart sagt varje politiskt förslag blir utvärderat utifrån hur ”marknaden” kommer att reagera. Vissa beslut uppfattas som ”nödvändiga” utifrån den ”ekonomiska verkligheten”. Högern och vänstern kan ha olika politiska prioriteringar, men de ekonomiska ”lagarna” måste de följa. Det finns skickliga politiker, helst på högerkanten, som ”kan” ekonomi.
Ungefär så kan det låta. Och i dagens samhälle är det i viss måtto sant. Opersonliga ekonomiska lagar styr tvivelsutan våra liv. Konjunkturer, räntenivåer, valutakurser osv. påverkar oss och vi måste agera utifrån dem. Vad man ofta undviker att påpeka är dock att dessa lagar är skapade av människor. De är inga naturlagar. De kan förändras, och måste förändras om vi vill ta makten över våra liv.
Den ”vanliga” nationalekonomin, som lärs ut på universitet och i tillplattad version använda av allt från politiker till ekonomijournalister, utgår från att de ekonomiska lagarna är eviga. Eftersom de inte går att förändra är det ointressant att förklara och analysera dem. Men om vi vill förändra ekonomin och därmed samhället i grunden kan vi inte nöja oss med detta. Vi måste gå på djupet och se hur ekonomin fungerar, vilka ”lagar” som går att förändra och hur de påverkar oss. Det handlar inte bara om att lära sig det kapitalistiska spelet, utan också om att ändra spelreglerna.
Nationalekonomin utvecklades till en egen akademisk disciplin under 1800-talet. Det skapades en skiljelinje mellan ekonomi och annan samhällsvetenskap. Sociologer, statsvetare, antropologer, jurister osv. slutade i stor utsträckning delta i debatten om ekonomisk teori och praktik. Nationalekonomerna själva har förstås en levande intern debatt, men den präglas i stor utsträckning av en gemensam metodologisk-teoretisk utgångspunkt: marginalismen. Denna är väldigt begränsande. Självklart har den ett existensberättigande, men som huvudsakligt och nästan allenarådande perspektiv är den torftig. Många frågor och många perspektiv ryms inte inom den, och därmed är de helt borta från varje form av institutionerad vetenskap.
Uppdelningen mellan ekonomi och annan samhällsvetenskap motsvaras inte av motsvarande uppdelning i det verkliga samhällslivet. Självklart är ekonomin en integrerad del av samhället – påverkat och påverkande på allt annat. Det är hög tid att även icke-ekonomer vågar prata om, och forska kring den del av livet som ekonomerna monopoliserat. Ekonomerna har, i förhållande till de torftiga resultat deras disciplin uppnått, ett oförtjänt högt självförtroende. Det är dags att inta deras bastion. Det är dags att på allvar ifrågasätta deras utgångspunkter och formulera andra perspektiv på ekonomin.

Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?

På senaste träffen för CMS-Göteborg Kapitalet-studiecirkel ställdes frågan ”Hur bokstavligt ska man ta arbetsvärdeläran?”. Som jag förstod frågeställaren handlade det om det rimliga i att anta att varor säljs till sina värden, dvs. i proportion till det i dem nedlagda arbetet (samhälleligt nödvändigt abstrakt arbete för att vara korrekt). Mitt enkla svar är: inte alls. I Kapitalets första bok antar Marx att varor säljs till sina värden. Detta är ett antagande som syftar till att förenkla framställningen och visa på kapitalismens grundläggande funktionssätt, men absolut inget som sker i verkligheten. Självklart säljs varor till priser som bestäms av marknaden. Ibland kan varor helt utan nedlagt arbete (exv. jungfrulig jord) säljas, och får ett pris utan att överhuvudtaget ha ett värde. Detta är något som Marx ingående behandlar i Kapitalets tredje bok.
Frågan kom också upp om man ska vänta med att behandla problemet kring arbetsvärdeläran och relationen mellan värde och pris till dess att vi läser Kapitalet III. Jag tror med viss bestämdhet att detta vore mycket olyckligt. Redan i början av läsningen av Kapitalet I är det rimligt att försöka förstå vad vi kan vänta oss av arbetsvärdeläran och vad den kan användas till.
Den enligt min mening sämsta, men kanske vanligaste läsningen är att betona arbetet i arbetsvärdeläran. Lätt hamnar man då i vad som lite nedsättande kallas ”arbetsmängdsteori”. Mycket energi har gått åt till att räkna på förhållandet mellan ”arbetsvärden” och pris. Vissa ekonomer, t. o. m. en del ”marxister”, har försökt reda ut detta s. k. ”transformationsproblem” (dvs. omvandlingen av värden till priser). Det är självfallet legitimt att intressera sig för relationen mellan nedlagd arbetstid och priset på en vara, men särskilt mycket att göra med Marx’ teori har det inte. Att en arbetsmängdsläsning av Marx kunnat göras beror möjligen på inflytande från borgerlig nationalekonomi, som ju har ett närmast maniskt intresse för just priser. (Borgerlig ska här förstås som ”tar de borgerliga produktionsförhållandena för givna”, snarare än som ett politiskt epitet.)
Ett extremt och närmast kuriöst exempel på arbetsmängdsteori är synen på prissättning i Sovjetunionen under Chrusjtjov och efterföljande ledare. Socialismen hade inte utvecklat sig enligt planerna och varu-penningrelationen bestod. De styrande behövde hitta ett sätt att legitimera sitt misslyckande, och plockade upp Marx’ ”värdelag” (som ju enbart är tillämplig på kapitalismen). Varor skulle, i möjligaste mån, säljas till sina ”värden”, dvs. deras genomsnittliga arbetstid. Detta har inte mycket att göra vare sig med Marx eller socialism, men fungerade möjligen som att ideologiskt sätt att försköna ett misslyckat projekt.

(Fortsättning följer om vad vi kan använda Marx’ teori till.)