Fortsättning K2

Marx fortsätter med att analysera det han kallar kapitalets omloppstid. Det är den tid då kapitalet befinner sig utanför produktionen, dvs. när det befinner sig i cirkulationen. Här gör Marx saker onödigt krångliga. Kontentan är att kapitalisterna vill förkorta omloppstiden så mycket som möjligt. Lång omloppstid innebär ju att kapitalet ligger fast i en form där det inte kan värdeförökas. En industrikapitalist som vill hålla i gång produktionen oavbrutet måste dessutom ha ett större kapital satsat om omloppstiden är lång, eftersom det då tar längre tid från det att produktionen av en vara börjar till dess att försäljningen sker. Detta ter sig väl för de flesta läsare tämligen självklart. Marx är noga med att betona att de kostnader som uppstår under cirkulationsfasen inte skapar något värde, undantaget transporterna. Vi som läste cirkeln var skeptiska till detta resonemang. De flesta av oss menade att det är rimligt att se även de arbeten som utförs under cirkulationsfasen som produkiva, i den specifikt kapitalistiska meningen. Det känns en smula godtyckligt att säga att vissa arbeten är produktiva och andra improduktiva, när båda är nödvändiga för skapandet och realiserandet av kapital. Men Marx var alltså av en annan uppfattning. Däremot är ett förstås helt sant att inget värde skapas i själva bytesakten, något som Marx utförligt visat i första bandet. Att köpa billigt och sälja dyrt är visserligen lönande för den enskilde kapitalisten, men inget som förmerar det samhälleliga totalkapitalet.
K2:s andra avdelning heter “Kapitalets omslag”. Omslagstiden är lika med produktionstiden plus cirkulationstiden, dvs. tiden som rörelsen P - V<(Pm, A)...Prod...V’-P’ tar. Även här gör Marx saker onödigt krångliga. Vi förstår alla mycket väl att kapitalisterna vill att kapitalet ska “slå om” så snabbt som möjligt, men att hinder gör att det ändå tar tid. Både produktionen och cirkulationen är tidskrävande, och varje kapitalist gör vad han kan för att minska denna tid.
Marx inför en distinktion mellan fast och rörligt kapital (på tyska: fixes und zirkulierendes Kapital). Det rörliga kapitalet är den del av kapitalet vars hela värde övergår till den producerade varan (exv. arbetskraften och råvaror). Det fasta kapitalet däremot utgörs av maskiner och liknande som används under en längre tid, och vars värde bara successivt förs över till produkterna. En maskin för 1 000 000 kronor som håller i 10 år överför varje år 100 000 kronor av sitt värde till produkterna. Är omslagstiden ett år medverkar alltså maskinen i exemplet i tio omslag.
Det fasta kapitalet får en speciell betydelse i samband med kapitalismens kriser. Om efterfrågan sjunker och en kapitalist inte kan få sålt sina produkter har han inga problem med det rörliga kapitalet. Arbetarna kan avskedas och han kan sluta att köpa in nya råvaror. Det fasta kapitalet däremot ligger bundet i sin naturalform. Maskinerna tvingas att stå stilla och overksamma. Dessutom finns ju alltid risken att någon konkurrent uppfinner en effektivare produktionsmetod som gör befintliga maskiner föråldrade och därmed mindre värda.