Detta är en text skriven på grundval av en föreläsning som jag höll i samband med starten av en cirkel kring Karl Marx Kapitalet: Första boken. Studiecirkeln anordas av CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) i Göteborg och beräknas pågå under hösten 2010 och våren 2011.
1.Marxismen - en allmän introduktion
Marxismen som ideologi
En politisk ideologi kan säga bestå av tre delar: 1) en idé om hur samhället borde vara, 2) en idé om hur samhället ser ut och fungerar idag, 3) idéer om handlingar som leder från vårt samhälle till det samhälle man vill ha.
Olika marxister och marxismer har olika idéer om hur samhället borde vara. Går vi tillbaka till Marx och ser vad han skrivit så är det tydligt att han inte var särskilt intresserad av att formulera någon exakt utopi. Han ville, med sina egna ord, inte "skriva recept åt framtidens soppkök". Men vi kan i hans texter se idéer om hur han tänker sig att människor fungerar, och hur dagens samhälle hindrar människor från att utvecklas fullt ut.
Marxismen är en humanism. Det är en humanism i den bemärkelsen att människor anses ha positiva egenskaper som kan utvecklas eller hindras, beroende av hur samhället är konstruerat. Människan anses vara aktiv, kreativ, social och ansvarstagande. Detta kan i stor utsträckning ses som tankar från upplysningstraditionen. "Frihet, jämlikhet och broderskap" är en paroll för de franska revolutionärerna likaväl som för marxister.
Jag ska inte närmare gå in på hur dessa vaga antaganden har tolkats av senare generationers marxister. Det är bara att konstatera att i de samhällen där marxistiska partier eller rörelser kommit till makten har människorna inte utvecklats eller förändrats särskilt mycket. Enligt min mening kännetecknades exempelvis livet i Sovjetunionen eller Kina av liknande problem som i den kapitalistiska världen.
Marxismen som samhällsanalys. Enligt min mening är detta det mest centrala i marxismen. Jag menar att marxismen som samhällsanalys är en del av marxismen som politisk ideologi, men att man mycket väl kan använda sig av marxistiska metoder inom samhällsvetenskapen utan att behöva ställa upp på marxistiska politiska handlingsalternativ. Jag återkommer strax till detta.
Slutligen: marxismen som politik, eller marxismen som rörelse. Under 1800- och 1900-talen har politiska partier, fackföreningar och andra organisationer som ansett sig vara marxistiska spelat en dominerande roll i det politiska livet. Världens till ytan största land och världens till folkmängden största land har haft ledare som ansett sig vara marxister. I frigörelsen från kolonialt förtryck liksom i arbetarrörelsen i de utvecklades kapitalistiska länderna har marxistiska idéer gjort sig gällande. Med facit i hand kan vi säga att framgången har varit synnerligen tveeggad. Mycket har gjorts, men mycket har också gjorts som inte borde ha blivit gjort. Det är inte rätt plats att här diskutera och utvärdera de marxistiska rörelsernas politik under det gågna seklet, jag vill bara poängtera att man idag kan gå tillbaka och läsa Marx med öppna ögon och använda hans idéer, oavsett vilken uppfattning man har om exv. Sovjetunionen eller nordeuropeisk socialdemokrati. Att läsa Marx innebär i dag inte att binda sig för någon speciell politik uppfattning.
2. Den materialistiska historieuppfattningen
Den marxistiska samhällsanalysen kan med fördel kallas den materialistiska historieuppfattningen. Enligt min mening är detta marxismens viktigaste beståndsdel.
Utgångspunkten är alltså att man måste förstå samhället för att kunna förändra det. Vill man dessutom förändra samhället i grunden är det extra viktigt att ha en teori som förklarar hur samhället fungerar i grunden. Jag ska nu ge mig på självmordsuppdraget att i några korta stycken försöka sammanfatta marxismens historie- och samhällsteori.
"Erst kommt das Fressen - dann kommt die Moral" - Först kommer käket, sedan kommer moralen. Det mest grundläggande i alla människors liv är att ha tillgång till mat, kläder, bostad och annat som är livsnödvändigt för att överleva. Hur dessa produkter produceras, vem som bestämmer över produktionen, hur produktionen fördelas mellan samhällets individer - detta är de mest grundläggande frågorna. Den som har makten att bestämma över produktionen kommer också att ha en grundläggande maktställning i resten av samhället.
Det är viktigt att skilja mellan det historiskt allmänna och det som är specifikt för en speciell epok. Marxismen delar in historien i olika epoker, olika produktionssätt, enligt hur produktionen och produktionsförhållandena sett ut. Det mest grundläggande produktionsförhållandet i vårt samhälle, det kapitalistiska, är exempelvis förhållandet mellan arbetare och kapitalist - det som Marx kallar för kapitalförhållandet. Arbetaren är en fri individ med rätt att ingå avtal, men hon eller han saknar även äganderätt till produktionsmedel (maskiner, verktyg, lokaler, land osv) och tvingas därför att sälja sin arbetskraft för att överleva. Andra produktionsförhållanden är förhållandet mellan av slav och dennes ägare eller mellan en feodalherre och en livegen.
I alla samhällen behöver man producera för att överleva. Det mänskliga arbetet är evigt. I alla tider har människor använt sina hjärnor och sin kropp för att omforma naturen efter sin vilja. Det som skiljer samhällen åt är hur detta arbete har organiserats. I Sverige har exempelvis självägande småbönder varit en viktig del av samhället. En bondefamilj har själv eller med någon enstaka dräng eller piga odlat sin jord och huvudsakligen levt av det som jorden givit. Om det har blivit något överskott har man kunnat sälja det på marknaden för att kunna köpa det som inte kunde produceras på den egna gården. Idag är situationen en helt annan. Nästan alla svenskar är lönearbetare (eller om man är student eller arbetslös, någon som syftar till att bli det). Detta innebär, som jag nämnde tidigare, att man inte äger några produktionsmedel. Man säljer sin arbetskraft, får lön och köper för lönen sina livsmedel. Det är extremt ovanligt att man själv konsumerar det som man producerar.
Vårt produktionssätt, det kapitalistiska, kännetecknas av att produktionen sker för att ge vinst. Det är, med Marx' termer inte bruksvärdet som står i centrum, utan bytesvärde. En kapitalägare investerar sitt kapital och syftet med investeringen är att få ut mer värde. Om man i processen också skapar nya bruksvärden så är det ingen nackdel, men egentligen ingen fördel. En kapitalist bryr sig inte om han eller hon tjänar pengar på produktion eller på ren spekulation, det enda som räknas är om kapitalets värde stiger.
Kapitalismen är ett progressivt stadium i mänsklighetens historia. Marx har alltid kluven när han pratar om kaptialismen. Å ena sidan har arbetets produktivitet ökad dramatiskt. Vi kan nu producera mer, bättre och mer resurseffektivt än någonsin tidigare i världshistorien. Å andra sidan är fattigdomen fortfarande stor, och de allra flesta människor har ingen som helst makt över hur produktionen organiseras. De flesta lönearbetare har inget val - de måste arbete under ledning av en kapitalist och acceptera dennes villkor.
För marxister är de grundläggande agenterna i den historiska utvecklingen klasserna. En klass kan enklast definieras som en grupp människor som har samma relation till produktionsmedlen. I det kapitalistiska samhället är det arbetarklassen och kapitalistklassen som är de dominerande, även om det finns andra klasser (såsom egenföretagare eller småbönder). Klasskampen är en kollektiv kamp där människor enas utifrån sina gemensamma intressen.
Så långt som marxismen i allmänhet.
KAPITALET - Boken
Das Kapital. Kritik der politischen Ökonomie. Erstes Buch. Der Produktionsprozess des Kapitals, som titeln lyder på tyska publicerades första gången 1867. Den är idag en ikon. Många har hört talas om den, många har åsikter om den - men inte fullt så många har läst den.
Kapitalet är en speciell bok. Den är egentligen inte extremt svårläst, möjligen med undantag av de första kapitlen. Jag tror snarare att svårigheter består i att många potentiella läsare är fulla av fördomar innan de läst boken. Man har kanske en uppfattning om vad man tror att boken ska innehålla och blir förvirrad eller besviken när den inte lever upp till förväntningarna.
I Kapitalet utforskar Marx "det kapitalistiska samhällets utvecklingslag". Det handlar om en applicering av den allmänna historieteorin på ett specifikt samhällssystem - kapitalismen. I Kapitalet får vi stifta bekantskap med teorer kring hur det kapitalistiska samhället fungerar, vilka som är dess grundläggande drivkrafter, vilka relationer, institutioner och mekanismen som är grundläggande.
Det handlar alltså om ekonomi. Men inte så mycket om den sortens ekonomi som lärs ut på nationalekonomiska universitetsinstitutioner. Frågor rörande prisbildning, utbuds- och efterfrågekurvor, produktionsfaktorer, resursallokering osv. som är centrala i akademisk nationalekonomi står inte i centrum för Marx framställning. Detta är något ofta som gör ekonomer av facket förvirrade. De har en tendens att tro att de ska finna en pristeori i Kapitalet, och blir besvikna när den pristeori de tror sig ha funnit inte är särskilt bra. Att vara utbildad ekonom gör att man har svårare att förstå Marx ekonomiska teorier, tror jag.
Istället handlar ekonomi för Marx främst om relationer mellan människor och mellan klasser. Det som Marx undersöker är alltså hur kapitalismen fungerar, och hur den återskapar sig själv. Jag ska inte gå händelserna i förväg och avslöja hur boken slutar, men jag ska ge ett exempel på Marx något egensinniga framställningsmetod.
Marx skriver i Inledning till kritiken av den politiska ekonomin (1857) något i stil med att man i forskningsprocessen går från den konkreta verkligheten och rör sig mot de mer abstrakta, allmänna begreppen. I själv framställningen går man i motsatt riktning: från det allmänna till det konkreta. Detta är något som kan skapa viss förvirrning.
Man kan kanske jämföra det med hur man bygger upp 3D-animerade figurer. Man börjar inte med huden, ansiktet och andra direkt synliga delar. Istället börjar man med skeletter, för att sedan lägga på muskler, och helt enkelt arbeta sig utåt. Marx går till väga på liknande sätt. Istället för att börja med de fenomen som man ser, börjar han med de underliggande mekanismerna. Jag tror att läsningen av Kapitalet underlättas något ofantligt om man har detta klart för sig.
Kapitalet börjar med en analys av varan. En vara är en produkt som bjuds ut till försäljning på en marknad. Under kapitalismen dominerar varorna det ekonomiska livet. Så var det inte tidigare. Om vi jämför med exemplet ovan om de svenska småbrukarna kan vi konstatera att de allra flesta produkterna inte var varor. De producerades på gården och fördelades sedan mellan gårdens familjemedlemmar utan att ta omvägen via marknaden.
En vara har enligt Marx två sidor: å ena sidan uppfyller de någon form av mänskilgt behov (Marx kallar detta för bruksvärde). Det vore helt poänglöst att produera något som ingen behöver. Å andra sidan kännetecknas varor av att de kan bytas mot andra varor. Marx kallar detta för bytesvärde.
Det som Marx börjar med att undersöka är bytesvärdet. Var är detta egentligen? Hur kommer det sig att varor går att byta mot andra varor? Vad är det som gör att ett par skor och en viss mängd mjölk kan sägas ha samma värde? Marx kommer fram till att det som är värdets substans är det mänskliga arbetet. Jag ska inte gå in i detalj på hur Marx kommer fram till detta, jag vill istället fokusera på metoden. Marx börjar med ett begrepp och tillfogar bestämningar. Först hade vi bara bytesvärdet, nu har vi kopplat värdets substans, arbetet, till begreppet bytesvärde. Snart går Marx vidare och analyserar begreppet arbete och lägger till nya bestämningar. På så sätt rör vi oss på ett logiskt sätt närmare den konkreta verkligheten.
Vad vi får ut av att läsa Kapitalet beror mycket på vilka frågor det är vi vill ha svar på. Som jag sa tidigare finns det ekonomer som läser Kapitalet för att de tror att de ska hitta en pristeori. Och så blir de besvikna gamla gubbar som tycker att Marx är skit.
Läser man istället Marx för att man är intresserad av hur det kommer sig att kampen om arbetsdagens längd är så viktigt, eller hur det kommer sig att de som arbetar tjänar mindre pengar än de som bara passivt äger kapital, eller varför kapitalisterna hela tiden jagar högre vinster, eller varför storföretagens makt ökar, då har man mer att hämta och risken att bli besviken av boken minskar.
Marx svarar på sådana frågor. Han svarar också på frågan hur kapitalismen uppkom och ibland berör han som hastigast hur kapitalismen skulle kunna tänkas upphöra.
Kapitalet är en rik bok. Den innehåller mycket, och beroende på vilka intressen man har hittar man olika saker. Den innehåller förutom samhällsteori också mycket historia. I stor utsträckning utspelar sig boken i England under 1800-talets mitt, eftersom det var där som kapitalismen var mest utvecklat under Marx egen tid. Kapitalet reser också filosofiska och vetenskapteoretiska frågor. Marx vetenskap skiljer sig på vissa sätt från dagens mer positivistiskt inriktade nationalekonomi, samtidigt som det också finns likheter.
Dessutom innehåller boken mängder av små guldkorn. Allt från nördiga detaljer till rabulistiska utfall mot politiska eller vetenskapliga motståndare. Bokens stil varierar över kapitlen. Ibland är texten knastertorr, ibland mustig. Det är alltså en salig blanding, mitt i den välordnade dispositionen.
Boken har snart 150 år på nacken, och ibland känns det tydligt. Ingen förlagsredaktör idag skulle ha släppt igenom den utan att ha vidtagit ordentliga åtgärder för att styra upp språk och innehöll. Ibland blir man som modern läsare frustrerad över Marx bristande pedagogik. Och ibland häpnar man över hur han i några välformulerade meningar kan säga hur mycket som helst.
CIRKELFORMEN
Just på grund av bokens speciella karaktär är det svårt att läsa den på egen hand. Men det lämpar sig mycket väl för läsning i grupp.
Kapitalet är en svår bok. Ibland måste man läsa samma stycke flera gånger för att förstå, men ofta hjälper inte ens detta. Ibland består boken av långa transportsträckor som man med fördel kan läsa snabbt och ytligt.
Det är därför vettigt att läsa boken tillsammans med andra, gärna med andra som läst boken tidigare. Kapitalet är en bok som man inte förstår fullt ut första gången man läst den. Det krävs åtminstone två läsningar.
Det underlättar om man har bredvidlitteratur, och Mats Dahlkvists bok är ett utmärkt supplement till Marx originaltext.
Att läsa en bok tillsammans med andra och sedan ägna några timmar varannan vecka åt att diskutera den är ovanligt. Det är knappast något som man gör särskilt ofta. Det är en speciell siuation. Själv läste jag Kapitalet för första gången 1995/96 i en studiecirkel anordnad av Högskolevänstern i Göteborg. Kombinationen av att läsa en intressant bok och diskutera den med intressant människor är väldigt givande.
Förhoppningsvis kommer den här cirkeln bli lika givande. Människor med olika bakgrunder och med olika praktiska och teoretiska bakgrunder hjälps åt att tillsammans ta sig igenom texten. Och även om Marx text utgör den röda tråden i cirkel är det inget som hindrar att diskussionerna flyter iväg och berör saker som bara nätt och jämt har med Kapitalet att göra. Det är förstås studiecirkelledaren som har ett extra ansvar för att diskussionerna inte blir helt irrelevanta, men det är enligt mig bara bra om man inte ägnar all tid åt att i detalj studera Marx text.
Om man stannar kvar i cirkeln hela vägen kan man räkna med att ha lärt sig mycket. Jag kan lova att man kommer att ha fått nya verktyg för att förstå det samhälle vi lever i. Kanske kommer en del att tycka att Marx har fel, att han argumentation inte är trovärdig. Men jag tror att även dessa personer kommer att utvecklas, att man tvingas konfrontera sina egna idéer med Marx och cirkeldeltagarna, och att man därmed växter som samhällsanalytiker.
Jag tror att vi i vår generation inte löper risken att som 68-generationen hamna i sekteristiska testuggarfighter om den allsmäktige Marx skäggstrån. De gånger jag läst Marx i cirkel för diskussionsklimatet varit öppet och odogmatiskt. Men jag vill ändå påminna om att Lenin hade fel när han sa att "Marx lära är allsmäktig för att den är sann." Marx lära är bra i den mån den är användbar. Och jag tycker att det är mycket användbar, men som sagt, även om man kommer fram till en annan slutsats vågar jag lova att den här cirkeln kommer att vara givade för alla deltagare som tar studierna på allvar och lägger ner den tid och den möda som krävs för att läsa och förstå texten.
onsdag 27 oktober 2010
måndag 6 september 2010
Fortsättning K2
Marx fortsätter med att analysera det han kallar kapitalets omloppstid. Det är den tid då kapitalet befinner sig utanför produktionen, dvs. när det befinner sig i cirkulationen. Här gör Marx saker onödigt krångliga. Kontentan är att kapitalisterna vill förkorta omloppstiden så mycket som möjligt. Lång omloppstid innebär ju att kapitalet ligger fast i en form där det inte kan värdeförökas. En industrikapitalist som vill hålla i gång produktionen oavbrutet måste dessutom ha ett större kapital satsat om omloppstiden är lång, eftersom det då tar längre tid från det att produktionen av en vara börjar till dess att försäljningen sker. Detta ter sig väl för de flesta läsare tämligen självklart. Marx är noga med att betona att de kostnader som uppstår under cirkulationsfasen inte skapar något värde, undantaget transporterna. Vi som läste cirkeln var skeptiska till detta resonemang. De flesta av oss menade att det är rimligt att se även de arbeten som utförs under cirkulationsfasen som produkiva, i den specifikt kapitalistiska meningen. Det känns en smula godtyckligt att säga att vissa arbeten är produktiva och andra improduktiva, när båda är nödvändiga för skapandet och realiserandet av kapital. Men Marx var alltså av en annan uppfattning. Däremot är ett förstås helt sant att inget värde skapas i själva bytesakten, något som Marx utförligt visat i första bandet. Att köpa billigt och sälja dyrt är visserligen lönande för den enskilde kapitalisten, men inget som förmerar det samhälleliga totalkapitalet.
K2:s andra avdelning heter “Kapitalets omslag”. Omslagstiden är lika med produktionstiden plus cirkulationstiden, dvs. tiden som rörelsen P - V<(Pm, A)...Prod...V’-P’ tar. Även här gör Marx saker onödigt krångliga. Vi förstår alla mycket väl att kapitalisterna vill att kapitalet ska “slå om” så snabbt som möjligt, men att hinder gör att det ändå tar tid. Både produktionen och cirkulationen är tidskrävande, och varje kapitalist gör vad han kan för att minska denna tid.
Marx inför en distinktion mellan fast och rörligt kapital (på tyska: fixes und zirkulierendes Kapital). Det rörliga kapitalet är den del av kapitalet vars hela värde övergår till den producerade varan (exv. arbetskraften och råvaror). Det fasta kapitalet däremot utgörs av maskiner och liknande som används under en längre tid, och vars värde bara successivt förs över till produkterna. En maskin för 1 000 000 kronor som håller i 10 år överför varje år 100 000 kronor av sitt värde till produkterna. Är omslagstiden ett år medverkar alltså maskinen i exemplet i tio omslag.
Det fasta kapitalet får en speciell betydelse i samband med kapitalismens kriser. Om efterfrågan sjunker och en kapitalist inte kan få sålt sina produkter har han inga problem med det rörliga kapitalet. Arbetarna kan avskedas och han kan sluta att köpa in nya råvaror. Det fasta kapitalet däremot ligger bundet i sin naturalform. Maskinerna tvingas att stå stilla och overksamma. Dessutom finns ju alltid risken att någon konkurrent uppfinner en effektivare produktionsmetod som gör befintliga maskiner föråldrade och därmed mindre värda.
K2:s andra avdelning heter “Kapitalets omslag”. Omslagstiden är lika med produktionstiden plus cirkulationstiden, dvs. tiden som rörelsen P - V<(Pm, A)...Prod...V’-P’ tar. Även här gör Marx saker onödigt krångliga. Vi förstår alla mycket väl att kapitalisterna vill att kapitalet ska “slå om” så snabbt som möjligt, men att hinder gör att det ändå tar tid. Både produktionen och cirkulationen är tidskrävande, och varje kapitalist gör vad han kan för att minska denna tid.
Marx inför en distinktion mellan fast och rörligt kapital (på tyska: fixes und zirkulierendes Kapital). Det rörliga kapitalet är den del av kapitalet vars hela värde övergår till den producerade varan (exv. arbetskraften och råvaror). Det fasta kapitalet däremot utgörs av maskiner och liknande som används under en längre tid, och vars värde bara successivt förs över till produkterna. En maskin för 1 000 000 kronor som håller i 10 år överför varje år 100 000 kronor av sitt värde till produkterna. Är omslagstiden ett år medverkar alltså maskinen i exemplet i tio omslag.
Det fasta kapitalet får en speciell betydelse i samband med kapitalismens kriser. Om efterfrågan sjunker och en kapitalist inte kan få sålt sina produkter har han inga problem med det rörliga kapitalet. Arbetarna kan avskedas och han kan sluta att köpa in nya råvaror. Det fasta kapitalet däremot ligger bundet i sin naturalform. Maskinerna tvingas att stå stilla och overksamma. Dessutom finns ju alltid risken att någon konkurrent uppfinner en effektivare produktionsmetod som gör befintliga maskiner föråldrade och därmed mindre värda.
tisdag 31 augusti 2010
Kapitalet II. Kapitalets formförändringar och deras kretslopp
I. Kapitalets formförändringar och deras kretslopp
I Första bandet slår Marx fast att kapitalets allmänna formel är P - V - P’. Detta ska utläsas som att en penningsumma (P) används till köp av en vara (V) som slutligen säljs till ett dyrare pris (P’). Detta gäller allt kapital. Dock är det bara industrikapitalet eller det produktiva kapitalet som verkligen skapar mervärde. Att enbart köpa billigt och sälja dyrt ger den enskilde kapitalisten en vinst, men det är en vinst som motsvaras av en lika stor förlust någon annanstans i systemet. Industrikapitalets formel är: P - V < (A, Pm ) ... Prod ... V’ - P’. Den vara (V) som köps utgörs av produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Dessa tas ut ur cirkulationen (här symboliserat med ...) och används i produktionen. Genom att A har den speciella förmågan att skapa värde kan kapitalisten, under förutsättning att han låter A arbeta längre än den nödvändiga arbetstiden för A:s reproduktion, låta producera en vara (V’) som har mer värde än det ingående kapitalet (P eller V). V’ kan säljas för penningsumman P’ och därmed har kapitalisten inte bara skapat en vinst, utan också verkligen låtit värdemängden öka. Denna penningsumma kan sedan användas till att åter inleda en nya vända P - V < (A, Pm ) ... Prod ... V’ - P’. Så långt intet nytt.
Vad Marx gör i K2, som han inte gjorde i K1, är att gå in i detalj och studera detta kretslopp utifrån olika utgångspunkter. Han börjar med att studera det utifrån penningkapitalets kretslopp. Penningkapitalets kretslopp följer den ovannämnda formeln. Vi börjar med pengar och slutar, om allt går som det ska, med mer pengar. Marx betonar att P enbart utgör potentiellt penningkapital. Pengarna P kan ju användas som pengar - det är inget som hindrar att innehavaren av P använder dem till att köpa konsumtionsmedel till sig själv, eller till att helt enkelt sy in dem i madrassen. P kan alltså utföra alla penningens funktioner, men det är först när värdesumman som P representerar används för att köpa A och Pm som P går från att vara potentiellt till att bli verkligt kapital.
Det är, som Marx påpekat redan i Första boken, typiskt för kapitalismen att A och Pm är skilda från varandra - arbetaren själv besitter alltså inga produktionsmedel och ägaren av produktionsmedel besitter inga arbetare (slavar). Det typiska är att arbetaren säljer sin arbetskraft mot lön. Denna lön får hon i form av pengar. Detta förefaller kanske väldigt naturligt för oss, men Marx gör i en poäng i att detta är en historiskt specifik form. Det faktum att arbetaren får sin lön i pengar gör att hela ekonomin blir till en penningekonomi. Arbetaren måste ju i sin tur kunna köpa nödvändiga livsmedel för sina pengar. Det vore synnerligen meningslöst att få lön i pengar om pengarna inte dög till att köpa livsmedel.
När kapitalisten köpt A och Pm avbryts cirkulationen. Kapitalisten tar sina inköpta varor och låter dem arbeta - producera. Detta är något som Marx utförligt beskrivit redan i Första boken.
Det tredje stadiet i penningkapitalets kretslopp är försäljningen av produkten. V’ ska blir till P’ för att använda Marx beteckningar. Lyckas detta (och det är långt ifrån säkert) står kapitalisten nu med en summa pengar, som visserligen är större än när kretsloppet inleddes, men som kvalitativt är av samma sort som innan, dvs. pengar. Detta är pengar som kapitalisten antingen kan konsumera för egen del, eller återinvestera och starta ett nytt kretslopp. Det syns, förstås, inte på den nya penningsumman varifrån den kommer. Det kan därför förefalla som om pengarna har förmerat sig själva, eller som om det är i cirkulationen som vinsten skapas. Marx är noga med att påpeka att det är i produktionen som mervärdet skapas, även om det inte syns på pengarna i kapitalistens ficka. Det är ju dessutom pengar som han inte skapat i produktionen, utan som hamnade i hans ägo först efter det att produkterna sålts, dvs. i cirkulationen.
För kapitalisten ter sig produktionen bara som ett nödvändigt ont. Det allra trevligaste vore förstås att inte behöva avbryta cirkulationen med produktion. Och detta är något som man kan försöka undvika, genom att ägna sig åt spekulation. Att köpa billigt och sälja dyrt genererar visserligen inget mervärde, men för en enskild kapitalist kan det ändå vara ett sätt att tjäna pengar.
Nu lämnar Marx penningkapitalets kretslopp och koncentrerar sig istället på det produktiva kapitalets kretslopp. Egentligen är det samma kretslopp (P-V<(A,Pm)...Prod...V’-P’), men istället för att inleda med P börjar nu Marx analysen vid Prod. Vi får då: Prod-V’-G’-W<(A,Pm)...Prod. Marx menar att det är i denna form som de klassiska ekonomerna studerat det industriella kapitalets kretslopp. Det är inte längre lika tydligt att processens mål är värdeförökningen, istället hamnar fokus på att produktionen hela tiden måste återupprepas.
Den tredje kapitalformen som Marx undersöker är varukapitalets och dess kretslopp. Formeln är: V’-G’-W<(A,Pm)...P...V’. Vi börjar alltså med den producerade och redan värdeförökade varan, V’.
Det är tydligt att Marx vill betona kapitalets flytande karaktär. Kapital är inte för Marx något bestående, exv. maskiner. För Marx är kapitalet ständigt en process, en ström av formförändringar. Kapital i stillhet är helt enkelt inte kapital. Ibland blir det visserligen nödvändigt att stoppa flödet - en kapitalist lyckas kanske inte sälja sina produkter - men detta är en störning, något som innebär att kapitalet inte lyckas fullgöra sina funktioner som kapital.
Kapitalets rastlöshet beskriver Marx: “Kapitalets kretsloppsprocess är ständigt avbrytande, lämnande av ett stadium, inträdande i ett annat; det avkläder sig en form, en existens, och går över i en annan; varje stadium betingar inte bara de andra, utan utesluter dem samtidigt.” Kapitalet “vill” alltså aldrig vara där det är, ändå måste det hela tiden vara någonstans.
I Första bandet slår Marx fast att kapitalets allmänna formel är P - V - P’. Detta ska utläsas som att en penningsumma (P) används till köp av en vara (V) som slutligen säljs till ett dyrare pris (P’). Detta gäller allt kapital. Dock är det bara industrikapitalet eller det produktiva kapitalet som verkligen skapar mervärde. Att enbart köpa billigt och sälja dyrt ger den enskilde kapitalisten en vinst, men det är en vinst som motsvaras av en lika stor förlust någon annanstans i systemet. Industrikapitalets formel är: P - V < (A, Pm ) ... Prod ... V’ - P’. Den vara (V) som köps utgörs av produktionsmedel (Pm) och arbetskraft (A). Dessa tas ut ur cirkulationen (här symboliserat med ...) och används i produktionen. Genom att A har den speciella förmågan att skapa värde kan kapitalisten, under förutsättning att han låter A arbeta längre än den nödvändiga arbetstiden för A:s reproduktion, låta producera en vara (V’) som har mer värde än det ingående kapitalet (P eller V). V’ kan säljas för penningsumman P’ och därmed har kapitalisten inte bara skapat en vinst, utan också verkligen låtit värdemängden öka. Denna penningsumma kan sedan användas till att åter inleda en nya vända P - V < (A, Pm ) ... Prod ... V’ - P’. Så långt intet nytt.
Vad Marx gör i K2, som han inte gjorde i K1, är att gå in i detalj och studera detta kretslopp utifrån olika utgångspunkter. Han börjar med att studera det utifrån penningkapitalets kretslopp. Penningkapitalets kretslopp följer den ovannämnda formeln. Vi börjar med pengar och slutar, om allt går som det ska, med mer pengar. Marx betonar att P enbart utgör potentiellt penningkapital. Pengarna P kan ju användas som pengar - det är inget som hindrar att innehavaren av P använder dem till att köpa konsumtionsmedel till sig själv, eller till att helt enkelt sy in dem i madrassen. P kan alltså utföra alla penningens funktioner, men det är först när värdesumman som P representerar används för att köpa A och Pm som P går från att vara potentiellt till att bli verkligt kapital.
Det är, som Marx påpekat redan i Första boken, typiskt för kapitalismen att A och Pm är skilda från varandra - arbetaren själv besitter alltså inga produktionsmedel och ägaren av produktionsmedel besitter inga arbetare (slavar). Det typiska är att arbetaren säljer sin arbetskraft mot lön. Denna lön får hon i form av pengar. Detta förefaller kanske väldigt naturligt för oss, men Marx gör i en poäng i att detta är en historiskt specifik form. Det faktum att arbetaren får sin lön i pengar gör att hela ekonomin blir till en penningekonomi. Arbetaren måste ju i sin tur kunna köpa nödvändiga livsmedel för sina pengar. Det vore synnerligen meningslöst att få lön i pengar om pengarna inte dög till att köpa livsmedel.
När kapitalisten köpt A och Pm avbryts cirkulationen. Kapitalisten tar sina inköpta varor och låter dem arbeta - producera. Detta är något som Marx utförligt beskrivit redan i Första boken.
Det tredje stadiet i penningkapitalets kretslopp är försäljningen av produkten. V’ ska blir till P’ för att använda Marx beteckningar. Lyckas detta (och det är långt ifrån säkert) står kapitalisten nu med en summa pengar, som visserligen är större än när kretsloppet inleddes, men som kvalitativt är av samma sort som innan, dvs. pengar. Detta är pengar som kapitalisten antingen kan konsumera för egen del, eller återinvestera och starta ett nytt kretslopp. Det syns, förstås, inte på den nya penningsumman varifrån den kommer. Det kan därför förefalla som om pengarna har förmerat sig själva, eller som om det är i cirkulationen som vinsten skapas. Marx är noga med att påpeka att det är i produktionen som mervärdet skapas, även om det inte syns på pengarna i kapitalistens ficka. Det är ju dessutom pengar som han inte skapat i produktionen, utan som hamnade i hans ägo först efter det att produkterna sålts, dvs. i cirkulationen.
För kapitalisten ter sig produktionen bara som ett nödvändigt ont. Det allra trevligaste vore förstås att inte behöva avbryta cirkulationen med produktion. Och detta är något som man kan försöka undvika, genom att ägna sig åt spekulation. Att köpa billigt och sälja dyrt genererar visserligen inget mervärde, men för en enskild kapitalist kan det ändå vara ett sätt att tjäna pengar.
Nu lämnar Marx penningkapitalets kretslopp och koncentrerar sig istället på det produktiva kapitalets kretslopp. Egentligen är det samma kretslopp (P-V<(A,Pm)...Prod...V’-P’), men istället för att inleda med P börjar nu Marx analysen vid Prod. Vi får då: Prod-V’-G’-W<(A,Pm)...Prod. Marx menar att det är i denna form som de klassiska ekonomerna studerat det industriella kapitalets kretslopp. Det är inte längre lika tydligt att processens mål är värdeförökningen, istället hamnar fokus på att produktionen hela tiden måste återupprepas.
Den tredje kapitalformen som Marx undersöker är varukapitalets och dess kretslopp. Formeln är: V’-G’-W<(A,Pm)...P...V’. Vi börjar alltså med den producerade och redan värdeförökade varan, V’.
Det är tydligt att Marx vill betona kapitalets flytande karaktär. Kapital är inte för Marx något bestående, exv. maskiner. För Marx är kapitalet ständigt en process, en ström av formförändringar. Kapital i stillhet är helt enkelt inte kapital. Ibland blir det visserligen nödvändigt att stoppa flödet - en kapitalist lyckas kanske inte sälja sina produkter - men detta är en störning, något som innebär att kapitalet inte lyckas fullgöra sina funktioner som kapital.
Kapitalets rastlöshet beskriver Marx: “Kapitalets kretsloppsprocess är ständigt avbrytande, lämnande av ett stadium, inträdande i ett annat; det avkläder sig en form, en existens, och går över i en annan; varje stadium betingar inte bara de andra, utan utesluter dem samtidigt.” Kapitalet “vill” alltså aldrig vara där det är, ändå måste det hela tiden vara någonstans.
Kapitalet II. Inledning
Allt du vill veta men inte vågat fråga om Kapitalets andra band:
Inledning
Sommaren 2010 anordnade CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) I Göteborg en sommarstudiecirkel i Karl Marx’ Kapitalet. Andra boken. CMS har under en rad år studerat Första boken, men stannat där. Andra boken är känd för att vara betydligt mindre intressant än första. Det är i Första boken som Marx analyserar kapitalismens mest grundläggande institutioner. I Andra boken däremot handlar det, som undertiteln säger, om kapitalets cirkulationsprocess, något som kanske inte är fullt så upphetsande. Och ändå är det ju så att många trådar hänger lösa efter det att man läst första boken. Trådar som kanske får sin lösning i andra eller tredje bandet.
Tanken med att läsa hela andra bandet i ganska hög takt under en sommar var att kunna starta en studiecirkel i det Tredje boken under hösten. Meningen är att personer som läst första bandet tidigare, men som inte läst andra, ändå ska kunna vara med i denna cirkel. I den mån texten i tredje bandet blir svårförståelig för dem som inte läst det andra bandet finns det ju möjlighet för oss som läst detta band att lägga ut texten. Föreliggande text är ett modest försök att sammanfatta andra bandet, för att underlätta förståelse av det tredje.
Det är påfallande hur lite sekundärlitteratur och studiehandledningar som finns till det andra bandet. Den sista avdelningen där Marx presenterar sina berömda reproduktionsscheman är visserligen ganska vida diskuterad, både 1900-talets socialistiska arbetarrörelsen och bland ekonomer av facket. Men utöver detta är bristen på sekundärlitteratur stor.
Ett problem med att läsa Andra bandet är att Marx själv aldrig förmådde slutföra redigeringen av det. Istället är det Engels som försökt bringa ordning i de manuskripthögar som Marx lämnade efter sig. Ibland känns det tydligt att K2 inte är en färdig produkt, något som gör läsningen betydligt svårare, både i det att textens kvalitet är mycket sämre en i K1 och i det att innehållet inte alltid känns helt färdigt. Vissa avsnitt består av upprepningar, och vissa avsnitt känns alldeles för långa och rent ut sagt svamlande. Som en cirkeldeltagare uttryckte det: “Det här är görtråkigt... marxigt.” Som vanligt i Marx’ texter finns det dock hela tiden en hel del guldkorn som ibland ligger begravda i bråte av konstiga räkneexempel och utfall mot för länge sedan glömda ekonomer.
Andra bandet består av tre avdelningar: I.Kapitalets formförändringar och deras kretslopp, II. Kapitalets omslag och III. Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation.
Jag kommer, så snart jag får tid och ork, att gå igenom avdelning för avdelning.
(To be continued...)
Inledning
Sommaren 2010 anordnade CMS (Centrum för marxistiska samhällsstudier) I Göteborg en sommarstudiecirkel i Karl Marx’ Kapitalet. Andra boken. CMS har under en rad år studerat Första boken, men stannat där. Andra boken är känd för att vara betydligt mindre intressant än första. Det är i Första boken som Marx analyserar kapitalismens mest grundläggande institutioner. I Andra boken däremot handlar det, som undertiteln säger, om kapitalets cirkulationsprocess, något som kanske inte är fullt så upphetsande. Och ändå är det ju så att många trådar hänger lösa efter det att man läst första boken. Trådar som kanske får sin lösning i andra eller tredje bandet.
Tanken med att läsa hela andra bandet i ganska hög takt under en sommar var att kunna starta en studiecirkel i det Tredje boken under hösten. Meningen är att personer som läst första bandet tidigare, men som inte läst andra, ändå ska kunna vara med i denna cirkel. I den mån texten i tredje bandet blir svårförståelig för dem som inte läst det andra bandet finns det ju möjlighet för oss som läst detta band att lägga ut texten. Föreliggande text är ett modest försök att sammanfatta andra bandet, för att underlätta förståelse av det tredje.
Det är påfallande hur lite sekundärlitteratur och studiehandledningar som finns till det andra bandet. Den sista avdelningen där Marx presenterar sina berömda reproduktionsscheman är visserligen ganska vida diskuterad, både 1900-talets socialistiska arbetarrörelsen och bland ekonomer av facket. Men utöver detta är bristen på sekundärlitteratur stor.
Ett problem med att läsa Andra bandet är att Marx själv aldrig förmådde slutföra redigeringen av det. Istället är det Engels som försökt bringa ordning i de manuskripthögar som Marx lämnade efter sig. Ibland känns det tydligt att K2 inte är en färdig produkt, något som gör läsningen betydligt svårare, både i det att textens kvalitet är mycket sämre en i K1 och i det att innehållet inte alltid känns helt färdigt. Vissa avsnitt består av upprepningar, och vissa avsnitt känns alldeles för långa och rent ut sagt svamlande. Som en cirkeldeltagare uttryckte det: “Det här är görtråkigt... marxigt.” Som vanligt i Marx’ texter finns det dock hela tiden en hel del guldkorn som ibland ligger begravda i bråte av konstiga räkneexempel och utfall mot för länge sedan glömda ekonomer.
Andra bandet består av tre avdelningar: I.Kapitalets formförändringar och deras kretslopp, II. Kapitalets omslag och III. Det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation.
Jag kommer, så snart jag får tid och ork, att gå igenom avdelning för avdelning.
(To be continued...)
söndag 4 juli 2010
Kapitalet. Första bandet.
Denna text är en utveckling av ett föredrag jag höll som avslutning på en studiecirkel i CMS regi där vi läst Kapitalet. Första Boken: Kapitalets produktionsprocess av Karl Marx och Att studera Kapitalet. Första boken. Kommentar och studiehandledning. av Mats Dahlkvist.
Jag har skrivit den främst för min egen förståelse av Kapitalet, men tänkte att någon annan kanske också skulle ha intresse av den.
1. Vem läser Kapitalet?
Den borgerliga nationalekonomin vill få oss att tro att vi lever i frihetens och jämlikhetens rik. Om marknaden bara får agera ostört kommer största möjliga nytta uppstå för största möjliga antal. Kapitalismens kriser beror på yttre störningar, och ojämlikhet beror antingen på historiska rester eller på individens bristande initiativförmåga. Men, skriver Mats Dahlkvist: ”
”Om det nu är så att flit och arbete leder till välstånd, varför blir inte lönearbetaren miljonär trots att han arbetar sig fördärvad? Om det nu är så att vi lever i frihetens tusenårsrike, varför råder då kapitalets despoti i fabrikerna? Om det nu är så att vi lever i jämlikhetens och rättvisans paradis, varför kan då kapitalisten lägga beslag på de produkter som lönearbetarna gemensamt har tillverkat? Och om det nu är så att vi lever i ett samhälle där allas egoism leder till samhällelig harmoni och det allmänna bästa, varför då dessa ständiga hon om företagsnedläggningar och arbetslöshet? Varför dessa ständiga krav på längre arbetsdag och högre arbetsintensitet? Varför denna ständiga kamp om de futtigaste ting, såsom kafferasternas längd och tvättmöjligheter på arbetsplatsen?” (s. 22)
Detta är frågor som den borgerliga nationalekonomin (nyklassisk teori, marginalanalys – kärt barn har många namn) inte gärna ställer sig, och som den inte ger några bra svar på. Däremot är det frågor som är centrala för den som är lönarbetare. Därför krävs det en annan teori för att tillfredsställa de frågorna. Det är här som Marx teori kommer in i bilden. Även om teorin har 150 år på nacken (Marx första publicerade ekonomiska verk Till kritiken av den politiska ekonomin utkom 1859) är den kanske användbar för att förstå det ekonomiska system och det samhälle som vi lever i.
2. Kapitalets plats i Marx historieteori
Dahlkvist tänker sig Marx teori i tre ”våningar”. I botten har vi historiematerialismens allmänna teori som är en generell historieteori på en abstrakt nivå. Den används för att studera alla samhällsformer. Den andra våningen består av en analys av särskilda samhällsformer. I Kapitalet finner vi en sådan analys av kapitalismen. Teorin i Kapitalet är alltså inte användbar på alla tänkbara samhällen, bara på samhällen där kapitalismen råder. Den tredje våningen slutligen består av konkreta analyser av konkreta samhällen. Även om ett samhälle är kapitalistiskt kan vi inte förstå den enbart genom teorin i Kapitalet. Verkligheten är mer komplex än den mer abstrakta teorin, och alla verkliga samhällen innehåller blandningar av olika produktionssätt liksom mängder av andra förhållanden som faller utanför den allmänna teorin, men som måste tas i beaktande när man vill förstå ett givet samhälle vid en given tidpunkt.
3. Första våningen: historiematerialismen
Marx och Engels utvecklande under 1840-talet en egen teori som den mänskliga historien och dess utveckling. Vi kallar den för historiematerialismen eller den materialistiska historieuppfattningen. Dahlkvist ser denna som ett forskningsprogram, som med Marx ord ger oss ledtrådar i förståelsen av mänskliga samhällen. Historiematerialismen ska inte ses som en solid och en gång för alla fastställd doktrin, utan som en hjälp när vi undersöker historien. Som mest komprimerad kan den sammanfattas i Brechts ord från Tolvskillingsoperan: ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral” – först kommer käket sedan moralen. Produktionen av livsförnödenheter är det mest basala i ett samhälle. De som kontrollerar produktionen är också dominerande i samhället. Marxisten ställer sig frågor som ”Vem arbetar?”, ”Vem behöver inte arbeta?”, ”Hur sker produktionen?”, ”Vem kontrollerar överskottet?”, ”Vem bestämmer hur fördelningen ska gå till?”.
Svaret på dessa frågor skiljer sig åt mellan olika samhällen, olika produktionssätt. Väldigt schematiskt kan man skilja mellan slavsamhälle, feodalism, kapitalism och socialism.
I sitt berömda förord till den redan nämnda Till kritiken av den politiska ekonomin sammanfattar Marx sin ”ledtråd”:
Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
4. Andra våningen: Kapitalet
Teorin i Kapitalet befinner sig alltså på det som Dahlkvist kallar för den andra våningen, analysen av särskilda samhällsformer, och objektet för undersökningen är kapitalismen, eller närmare bestämd, återigen enligt Dahlkvist kapitalets formlogik och rörelselagar. Boken handlar alltså inte om något speciellt land eller tid, även om många exempel kommer från 1800-talets England. Istället rör vid oss på en mer abstrakt nivå där vi intresserar oss för de institutioner, mellanmänskliga relationer, funktionssätt och ’lagar’ som kapitalismen föder fram. Marx följer kapitalets logik, hur en ’ren’ kapitalism fungerar. Som sagt är alla verkliga samhällen mer heterogena.
Kapitalet är ingen total teori över det kapitalistiska samhället. Detta beror dels på att Marx aldrig lyckades slutföra sitt storslagna projekt. Kapitalets bok 2 och 3 komplierades som bekant av Engels efter Marx död utifrån dennes efterlämnade manuskript. Men även om man räknar med dessa böcker var teorin långtifrån avslutad. Frågor som inte tas upp, eller som bara berörs ytligt, är exv. statens roll, könsmaktsordningen, imperialismen och ideologins betydelse.
5. Tredje våningen: konkreta analyser
Marx gjorde själv ett antal konkreta samhällsanalyser där han utifrån sina allmänna teorier behandlade politiska och ekonomiska händelser. Dessa analyser kan visserligen fortfarande fungera som metodologiska exempel, men eftersom Marx inte lever längre kan han inte längre göra den här sortens analyser – det måste vi göra själva. Så en läsning av Kapitalet kan hjälpa oss att förstå vårt samhälle, men de konkreta analyserna måste vi göra själva.
6. Kapitalet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess.
Kapitalets första bok handlar alltså om hur kapital produceras. Och om hur kapitalet påverkar produktionen. Marx metod skiljer sig från många andra ekonomers och samhällsvetares. Där andra ser ting ser Marx ofta rörelser och relationer. Marx skrev i inledningen till Grundrisse (skriven 1857-58, publicerades i sin helhet 1939, Inledningen dock redan 1903) en sammanfattning av sin ”metod”. Två saker kan framhållas. 1) Man måste skilja mellan den historiskt allmänna och det specifika för olika produktionssätt. Det är exv. allmänt sant att produktion innebär att människor medvetet omformar naturen efter sina behov. Däremot är det olika i olika samhällen vilka ekonomiska lagar som bestämmer vem som ska producera vad. 2) I forskningsprocessen går Marx från det konkreta mot det abstrakta. Analysen börjar alltså med det kaos som ett samhälle utgör. Därifrån rör sig Marx mot allt mer abstrakta begrepp genom att leta efter underliggande orsaker och det som är väsentligt. I framställningen av sin teori går Marx åt det andra hållet. Han börjar alltså med de mest abstrakta begreppen och vi får sedan följa honom i långsam takt mot allt större konkretion. När vi kommit till det mest konkreta stadiet är vi tillbaka i det kaotiska samhället, men om analysen är lyckad har vi fått ordning i kaoset och nått förståelse kring varför saker ser ut som de gör.
6.1. Första avdelningen: Vara och pengar
Kapitalets första avdelning är svår och innehåller väldigt mycket. Jag gör här en mycket grov förenkling. Marx börjar med att konstatera att:
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan. (s. 31)
Värt att notera är att Marx använder ordet ”uppträder” (tyska: erscheint). Detta betyder att det som vi ser inte nödvändigtvis är en ”oerhörd varuanhopning”, utan bara att det är så som det framträder. Skenet kan ju faktiskt bedra.
Under kapitalismen framträder rikedomen alltså om varor. Så är det inte nödvändigtvis under andra samhällssystem. För Marx är en vara en produkt av mänskligt arbete som bjuds ut till försäljning på en marknad. Bakar man att bröd för att äta det själv är det ingen vara. Inte heller om man ger bort det, eller tvingas de bort det. Först i bytesprocessen blir produkten en vara. Enkelt uttryckt är en vara alltså en produkt som är försedd med en prislapp.
Varan har två aspekter: bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärde innebär helt enkelt att vara tillfredsställer något mänskligt behov, av vilka slag det nu kan tänkas vara. Bytesvärdet utgörs av varans förmåga att bli utbytt mot andra varor. Bytesvärdet är en rent kvantitativ relation mellan varor. Marx frågar sig vad det är som gör att två varor av helt olika slag kan bytas mot varandra. Det är det som gör att ett par skor kan bytas mot exv. en skjorta? Inte deras rent fysiska egenskaper i alla fall. Marx kommer fram till att värdets substans är det i varan nedlagda arbetet, närmare bestämt det socialt nödvändiga arbete. Om en genomsnittlig arbetare med genomsnittlig skicklighet och genomsnittliga arbetsmedel förfärdigar en vara på exv. en timme kan denna vara i princip bytas mot en annan vara där en annan genomsnittliga arbetare har lagt med en timme, även om det är ett helt annat arbete, i det här fallet skomakararbete resp. sömnadsarbete.
Det är alltså det mänskliga arbetet som är substansen i värdet. I marknadssituationen kan dock priset variera högst betänkligt. Marx menar dock att detta är helt i enlighet med sakernas tillstånd och inget som hindrar värdet att så att säga befinna sig i bakgrunden. Värdet eller bytesvärdet syns alltså inte, till skillnad från priset, men finns ändå.
Varan är ett ting, men den innesluter en relation. Speciellt för kapitalismen är att mänskliga relationer uppträder som ting. Det är två varor som byts på marknaden, men detta innebär att varornas ägare träder i en social relation med varandra, även om de inte ens behöver känna till varandras existens.
I alla samhällen med utvecklat varuutbyte uppkommer en allmän ekvivalent, dvs. en vara som kan bytas mot alla andra varor. Vi kallar denna vara för pengar. Pengar utgör, kan man säga, självständiggjort bytesvärde. Pengarna har flera olika funktioner. 1) Värdemätare, 2) cirkulationsmedel, 3) betalningsmedel. I den första funktionen uppträder pengarna rent ideellt. Vi kan säga att en vara kostar 100 kronor utan att behöva vifta med en hundralapp. Som cirkulationsmedel måste pengarna dock vara reella. Den tredje funktionen, betalningsmedel, innebär att pengarna inte behöver vara i cirkulation. Vi kan exv. dra undan pengar ur cirkulationen för att använda dem senare. Eller bara för att vi känner för att ha pengar i madrassen. Denna egenskap är en viktig källa till kapitalismens kriser, och en falsifiering av Says lag att utbud och efterfrågan alltid överensstämmer.
6.2 Andra avdelningen: Penningens förvandling till kapital
Hittills har vi bara stött på varor som byts mot andra varor på ett enkelt sätt. Formen har varit V – P – V (vara – pengar – vara). I denna process är bruksvärdet målet. Man säljer något som man inte vill ha för att kunna köpa något som man vill ha. Men man kan ju också köpa något för att man vill sälja det med en vinst. Då blir formen P – V – P’ (pengar – vara – mer pengar). Detta är kapitalets allmänna formel. Marx ser alltså kapital som pengar som blir mer pengar, eller om man så vill som värde som strävar efter att föröka sig. Detta kan kontrasteras mot nationalekonomernas definition av kapital som snarare har att göra med ting, exv. ting som används för att underlätta produktionen. För Marx är en vävstol en vävstol, som under vissa förutsättningar kan fungera som kapital. Men vävstolen i sig är inte kapital.
Marx frågar sig nu hur mervärdet eller kapitalisternas vinst kan uppstå. Han menar att den inte kan uppstå i cirkulationen. Visst kan en enskild person göra en vinst genom att köpa något billigt och sälja det dyrt, men detta är ett nollsummespel: det en vinner förlorar en annan. Lösningen i detta ser Marx i att hitta en vara vars bruksvärde det är att kunna sätta bytesvärde, och denna vara är den mänskliga arbetsförmågan, arbetskraften. Om man tänker sig att en arbetare behöver arbeta fyra timmar för att få ihop med alla nödvändiga livsmedel till sig själv och sin familj, men man låter henna arbeta åtta timmar om dagen, utgör de fyra extra timmarna, merarbetstiden, grunden för kapitalisternas vinst. Arbetskraften kan alltså utnyttjas av kapitalisten längre än den nödvändiga arbetstiden. Detta beror på att kapitalisterna som klass har monopol på samhällets produktionsmedel.
6.3 Tredje avdelningen: Produktionen av det absoluta mervärdet
Industrikapitalisten köper produktionsmedel och arbetskraft och låter dessa samverka i produktionen. Detta resulterar i produktion av nya bruksvärden som kan säljas som varor som således genererar bytesvärde. Att produktion innebär att produktionsmedel och arbetskraft samverkar är historiskt allmänt, att produktionsmedlen och arbetskraften framträder som bärare av kapital är specifik för kapitalismen.
Under kapitalismen innebär arbeta alltså två saker. Dels konkret, nyttigt arbete som resulterar i bruksvärden. Dels abstrakt, värdeskapande arbete som resulterar i bytesvärde. Båda sorternas arbete pågår förstås samtidigt.
Marx kallas det värde som kapitalisten köper produktionsmedel för konstant kapital (c) och det han köper arbetskraft för variabelt kapital (v). Det värde som skapas under merarbetstiden kallar Marx mervärde (m). Mervärdeskvoten utgörs av m/v, dvs. av kvoten mellan merarbetstiden och den nödvändiga arbetstiden. Denna ska ej förväxlas med profitkvoten som är m/(c+v). Profitkvoten är alltså lägre än mervärdeskvoten (med undantag av produktion helt utan produktionsmedel, där c=0 och m/v alltså är = m/(c+v)). Mervärdeskvoten är ett uttryck för kapitalistens utsugning av arbetaren.
Merarbetet är inte direkt utskiljbart under kapitalismen. Det förefaller som om arbetaren får betalt för sitt arbete, när det i själva verket är arbetskraftens värde som betalas.
Den relation som råder mellan kapitalisten som arbetskraftsköpare och arbetaren som arbetskraftssäljare kallar Marx kapitalförhållandet. Kapitalisten och arbetaren är visserligen jämlika varuägare, men förutsättningen har att arbetaren ska vilja sälja sin arbetskraft är att han själv inte äger några produktionsmedel. Kapitalförhållandet är därför ett klassförhållande mellan den klass som äger produktionsmedel och den klass som inte gör det.
6.4 Fjärde avdelningen: Produktionen av det relativa mervärdet
Hittills har vi betraktat arbetsprocessens formella underordnande under kapitalet. Kapitalismen innebär dock även en omvälvning av produktionsprocessen. Varje kapitalist vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Ett sätt att göra detta är att producera effektivare än sina konkurrenter, och därigenom kunna sälja sina varor under deras värde. Denna jakt efter extramervärde leder till att kapitalismen ständigt är dynamisk och ständigt omvälver produktionen.
6.5 Femte avdelningen: Produktionen av absolut och relativt mervärde
Här sammanförs de båda tidigare avdelningarna. En viktig slutsats är at ökad materiell välfärd kan gå hand i hand med ökad utsugning. Om arbetsdagen antas vara konstant kan en arbetare kanske i ett senare skede producera mer nyttigheter på tre timmar än tidigare på fyra. I ett sådant fall kan merarbetstiden ökas, trots att den nödvändiga arbetstiden motsvarar större köpkraft än den tidigare, längre tiden.
6.6 Sjätte avdelningen: Arbetslönen
Arbetslönen är enligt Dahlkvist den första kategori som Marx analyserar färdigt i Kapitalet.
6.7 Sjunde avdelningen: Kapitalets ackumulationsprocess
Kapitalet genomlöper kretsloppet P – V – P’ gång på gång. Detta innebär att mer och mer kapital ackumuleras. På så sätt reproduceras och fördjupas kapitalismen under själva produktionsprocessen. Har kapitalismen väl kommit igång är den ett självgående system, åtminstone så länge dess inre motsättningar hålls i schack.
6.8 Åttonde avdelningen: Den s.k. ursprungliga ackumulationen
För att kapitalismen ska kunna uppstår ur icke-kapitalistiska förhållanden krävs två saker. 1) Det måste finnas kapitalister som äger tillräckligt med kapital. 2) Det måste finnas dubbelt fria arbetare, dvs. arbetare som å ena sidan är juridiskt fria att sälja sin arbetskraft, å andra sidan är egendomslös, dvs. tvingade att sälja sin arbetskraft. Marx undersöker hur denna process gått till historiskt.
7. Slutord
Dahlkvist skriver:
”Vid slutet av omfångsrika studier står vi alltså inför ett paradoxalt faktum. Teorin i ’Kapitalet’ har inte, för sig tagen, någon direkt politisk relevans som analys av politik och klasskamp i ett konkret samhälle.” (s. 546)
Det är helt meningslöst att studera Marx om man inte tar steget till den tredje våningen och applicerar Marx teori på ett verkligt samhälle.
Jag har skrivit den främst för min egen förståelse av Kapitalet, men tänkte att någon annan kanske också skulle ha intresse av den.
1. Vem läser Kapitalet?
Den borgerliga nationalekonomin vill få oss att tro att vi lever i frihetens och jämlikhetens rik. Om marknaden bara får agera ostört kommer största möjliga nytta uppstå för största möjliga antal. Kapitalismens kriser beror på yttre störningar, och ojämlikhet beror antingen på historiska rester eller på individens bristande initiativförmåga. Men, skriver Mats Dahlkvist: ”
”Om det nu är så att flit och arbete leder till välstånd, varför blir inte lönearbetaren miljonär trots att han arbetar sig fördärvad? Om det nu är så att vi lever i frihetens tusenårsrike, varför råder då kapitalets despoti i fabrikerna? Om det nu är så att vi lever i jämlikhetens och rättvisans paradis, varför kan då kapitalisten lägga beslag på de produkter som lönearbetarna gemensamt har tillverkat? Och om det nu är så att vi lever i ett samhälle där allas egoism leder till samhällelig harmoni och det allmänna bästa, varför då dessa ständiga hon om företagsnedläggningar och arbetslöshet? Varför dessa ständiga krav på längre arbetsdag och högre arbetsintensitet? Varför denna ständiga kamp om de futtigaste ting, såsom kafferasternas längd och tvättmöjligheter på arbetsplatsen?” (s. 22)
Detta är frågor som den borgerliga nationalekonomin (nyklassisk teori, marginalanalys – kärt barn har många namn) inte gärna ställer sig, och som den inte ger några bra svar på. Däremot är det frågor som är centrala för den som är lönarbetare. Därför krävs det en annan teori för att tillfredsställa de frågorna. Det är här som Marx teori kommer in i bilden. Även om teorin har 150 år på nacken (Marx första publicerade ekonomiska verk Till kritiken av den politiska ekonomin utkom 1859) är den kanske användbar för att förstå det ekonomiska system och det samhälle som vi lever i.
2. Kapitalets plats i Marx historieteori
Dahlkvist tänker sig Marx teori i tre ”våningar”. I botten har vi historiematerialismens allmänna teori som är en generell historieteori på en abstrakt nivå. Den används för att studera alla samhällsformer. Den andra våningen består av en analys av särskilda samhällsformer. I Kapitalet finner vi en sådan analys av kapitalismen. Teorin i Kapitalet är alltså inte användbar på alla tänkbara samhällen, bara på samhällen där kapitalismen råder. Den tredje våningen slutligen består av konkreta analyser av konkreta samhällen. Även om ett samhälle är kapitalistiskt kan vi inte förstå den enbart genom teorin i Kapitalet. Verkligheten är mer komplex än den mer abstrakta teorin, och alla verkliga samhällen innehåller blandningar av olika produktionssätt liksom mängder av andra förhållanden som faller utanför den allmänna teorin, men som måste tas i beaktande när man vill förstå ett givet samhälle vid en given tidpunkt.
3. Första våningen: historiematerialismen
Marx och Engels utvecklande under 1840-talet en egen teori som den mänskliga historien och dess utveckling. Vi kallar den för historiematerialismen eller den materialistiska historieuppfattningen. Dahlkvist ser denna som ett forskningsprogram, som med Marx ord ger oss ledtrådar i förståelsen av mänskliga samhällen. Historiematerialismen ska inte ses som en solid och en gång för alla fastställd doktrin, utan som en hjälp när vi undersöker historien. Som mest komprimerad kan den sammanfattas i Brechts ord från Tolvskillingsoperan: ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral” – först kommer käket sedan moralen. Produktionen av livsförnödenheter är det mest basala i ett samhälle. De som kontrollerar produktionen är också dominerande i samhället. Marxisten ställer sig frågor som ”Vem arbetar?”, ”Vem behöver inte arbeta?”, ”Hur sker produktionen?”, ”Vem kontrollerar överskottet?”, ”Vem bestämmer hur fördelningen ska gå till?”.
Svaret på dessa frågor skiljer sig åt mellan olika samhällen, olika produktionssätt. Väldigt schematiskt kan man skilja mellan slavsamhälle, feodalism, kapitalism och socialism.
I sitt berömda förord till den redan nämnda Till kritiken av den politiska ekonomin sammanfattar Marx sin ”ledtråd”:
Det allmänna resultat, till vilket jag kommit och som, sedan jag en gång kommit fram till det, tjänade mig som ledtråd i mina studier, kan kort formuleras sålunda: I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande. På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den. Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena. En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande. I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.
4. Andra våningen: Kapitalet
Teorin i Kapitalet befinner sig alltså på det som Dahlkvist kallar för den andra våningen, analysen av särskilda samhällsformer, och objektet för undersökningen är kapitalismen, eller närmare bestämd, återigen enligt Dahlkvist kapitalets formlogik och rörelselagar. Boken handlar alltså inte om något speciellt land eller tid, även om många exempel kommer från 1800-talets England. Istället rör vid oss på en mer abstrakt nivå där vi intresserar oss för de institutioner, mellanmänskliga relationer, funktionssätt och ’lagar’ som kapitalismen föder fram. Marx följer kapitalets logik, hur en ’ren’ kapitalism fungerar. Som sagt är alla verkliga samhällen mer heterogena.
Kapitalet är ingen total teori över det kapitalistiska samhället. Detta beror dels på att Marx aldrig lyckades slutföra sitt storslagna projekt. Kapitalets bok 2 och 3 komplierades som bekant av Engels efter Marx död utifrån dennes efterlämnade manuskript. Men även om man räknar med dessa böcker var teorin långtifrån avslutad. Frågor som inte tas upp, eller som bara berörs ytligt, är exv. statens roll, könsmaktsordningen, imperialismen och ideologins betydelse.
5. Tredje våningen: konkreta analyser
Marx gjorde själv ett antal konkreta samhällsanalyser där han utifrån sina allmänna teorier behandlade politiska och ekonomiska händelser. Dessa analyser kan visserligen fortfarande fungera som metodologiska exempel, men eftersom Marx inte lever längre kan han inte längre göra den här sortens analyser – det måste vi göra själva. Så en läsning av Kapitalet kan hjälpa oss att förstå vårt samhälle, men de konkreta analyserna måste vi göra själva.
6. Kapitalet. Första boken. Kapitalets produktionsprocess.
Kapitalets första bok handlar alltså om hur kapital produceras. Och om hur kapitalet påverkar produktionen. Marx metod skiljer sig från många andra ekonomers och samhällsvetares. Där andra ser ting ser Marx ofta rörelser och relationer. Marx skrev i inledningen till Grundrisse (skriven 1857-58, publicerades i sin helhet 1939, Inledningen dock redan 1903) en sammanfattning av sin ”metod”. Två saker kan framhållas. 1) Man måste skilja mellan den historiskt allmänna och det specifika för olika produktionssätt. Det är exv. allmänt sant att produktion innebär att människor medvetet omformar naturen efter sina behov. Däremot är det olika i olika samhällen vilka ekonomiska lagar som bestämmer vem som ska producera vad. 2) I forskningsprocessen går Marx från det konkreta mot det abstrakta. Analysen börjar alltså med det kaos som ett samhälle utgör. Därifrån rör sig Marx mot allt mer abstrakta begrepp genom att leta efter underliggande orsaker och det som är väsentligt. I framställningen av sin teori går Marx åt det andra hållet. Han börjar alltså med de mest abstrakta begreppen och vi får sedan följa honom i långsam takt mot allt större konkretion. När vi kommit till det mest konkreta stadiet är vi tillbaka i det kaotiska samhället, men om analysen är lyckad har vi fått ordning i kaoset och nått förståelse kring varför saker ser ut som de gör.
6.1. Första avdelningen: Vara och pengar
Kapitalets första avdelning är svår och innehåller väldigt mycket. Jag gör här en mycket grov förenkling. Marx börjar med att konstatera att:
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning", den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan. (s. 31)
Värt att notera är att Marx använder ordet ”uppträder” (tyska: erscheint). Detta betyder att det som vi ser inte nödvändigtvis är en ”oerhörd varuanhopning”, utan bara att det är så som det framträder. Skenet kan ju faktiskt bedra.
Under kapitalismen framträder rikedomen alltså om varor. Så är det inte nödvändigtvis under andra samhällssystem. För Marx är en vara en produkt av mänskligt arbete som bjuds ut till försäljning på en marknad. Bakar man att bröd för att äta det själv är det ingen vara. Inte heller om man ger bort det, eller tvingas de bort det. Först i bytesprocessen blir produkten en vara. Enkelt uttryckt är en vara alltså en produkt som är försedd med en prislapp.
Varan har två aspekter: bruksvärde och bytesvärde. Bruksvärde innebär helt enkelt att vara tillfredsställer något mänskligt behov, av vilka slag det nu kan tänkas vara. Bytesvärdet utgörs av varans förmåga att bli utbytt mot andra varor. Bytesvärdet är en rent kvantitativ relation mellan varor. Marx frågar sig vad det är som gör att två varor av helt olika slag kan bytas mot varandra. Det är det som gör att ett par skor kan bytas mot exv. en skjorta? Inte deras rent fysiska egenskaper i alla fall. Marx kommer fram till att värdets substans är det i varan nedlagda arbetet, närmare bestämt det socialt nödvändiga arbete. Om en genomsnittlig arbetare med genomsnittlig skicklighet och genomsnittliga arbetsmedel förfärdigar en vara på exv. en timme kan denna vara i princip bytas mot en annan vara där en annan genomsnittliga arbetare har lagt med en timme, även om det är ett helt annat arbete, i det här fallet skomakararbete resp. sömnadsarbete.
Det är alltså det mänskliga arbetet som är substansen i värdet. I marknadssituationen kan dock priset variera högst betänkligt. Marx menar dock att detta är helt i enlighet med sakernas tillstånd och inget som hindrar värdet att så att säga befinna sig i bakgrunden. Värdet eller bytesvärdet syns alltså inte, till skillnad från priset, men finns ändå.
Varan är ett ting, men den innesluter en relation. Speciellt för kapitalismen är att mänskliga relationer uppträder som ting. Det är två varor som byts på marknaden, men detta innebär att varornas ägare träder i en social relation med varandra, även om de inte ens behöver känna till varandras existens.
I alla samhällen med utvecklat varuutbyte uppkommer en allmän ekvivalent, dvs. en vara som kan bytas mot alla andra varor. Vi kallar denna vara för pengar. Pengar utgör, kan man säga, självständiggjort bytesvärde. Pengarna har flera olika funktioner. 1) Värdemätare, 2) cirkulationsmedel, 3) betalningsmedel. I den första funktionen uppträder pengarna rent ideellt. Vi kan säga att en vara kostar 100 kronor utan att behöva vifta med en hundralapp. Som cirkulationsmedel måste pengarna dock vara reella. Den tredje funktionen, betalningsmedel, innebär att pengarna inte behöver vara i cirkulation. Vi kan exv. dra undan pengar ur cirkulationen för att använda dem senare. Eller bara för att vi känner för att ha pengar i madrassen. Denna egenskap är en viktig källa till kapitalismens kriser, och en falsifiering av Says lag att utbud och efterfrågan alltid överensstämmer.
6.2 Andra avdelningen: Penningens förvandling till kapital
Hittills har vi bara stött på varor som byts mot andra varor på ett enkelt sätt. Formen har varit V – P – V (vara – pengar – vara). I denna process är bruksvärdet målet. Man säljer något som man inte vill ha för att kunna köpa något som man vill ha. Men man kan ju också köpa något för att man vill sälja det med en vinst. Då blir formen P – V – P’ (pengar – vara – mer pengar). Detta är kapitalets allmänna formel. Marx ser alltså kapital som pengar som blir mer pengar, eller om man så vill som värde som strävar efter att föröka sig. Detta kan kontrasteras mot nationalekonomernas definition av kapital som snarare har att göra med ting, exv. ting som används för att underlätta produktionen. För Marx är en vävstol en vävstol, som under vissa förutsättningar kan fungera som kapital. Men vävstolen i sig är inte kapital.
Marx frågar sig nu hur mervärdet eller kapitalisternas vinst kan uppstå. Han menar att den inte kan uppstå i cirkulationen. Visst kan en enskild person göra en vinst genom att köpa något billigt och sälja det dyrt, men detta är ett nollsummespel: det en vinner förlorar en annan. Lösningen i detta ser Marx i att hitta en vara vars bruksvärde det är att kunna sätta bytesvärde, och denna vara är den mänskliga arbetsförmågan, arbetskraften. Om man tänker sig att en arbetare behöver arbeta fyra timmar för att få ihop med alla nödvändiga livsmedel till sig själv och sin familj, men man låter henna arbeta åtta timmar om dagen, utgör de fyra extra timmarna, merarbetstiden, grunden för kapitalisternas vinst. Arbetskraften kan alltså utnyttjas av kapitalisten längre än den nödvändiga arbetstiden. Detta beror på att kapitalisterna som klass har monopol på samhällets produktionsmedel.
6.3 Tredje avdelningen: Produktionen av det absoluta mervärdet
Industrikapitalisten köper produktionsmedel och arbetskraft och låter dessa samverka i produktionen. Detta resulterar i produktion av nya bruksvärden som kan säljas som varor som således genererar bytesvärde. Att produktion innebär att produktionsmedel och arbetskraft samverkar är historiskt allmänt, att produktionsmedlen och arbetskraften framträder som bärare av kapital är specifik för kapitalismen.
Under kapitalismen innebär arbeta alltså två saker. Dels konkret, nyttigt arbete som resulterar i bruksvärden. Dels abstrakt, värdeskapande arbete som resulterar i bytesvärde. Båda sorternas arbete pågår förstås samtidigt.
Marx kallas det värde som kapitalisten köper produktionsmedel för konstant kapital (c) och det han köper arbetskraft för variabelt kapital (v). Det värde som skapas under merarbetstiden kallar Marx mervärde (m). Mervärdeskvoten utgörs av m/v, dvs. av kvoten mellan merarbetstiden och den nödvändiga arbetstiden. Denna ska ej förväxlas med profitkvoten som är m/(c+v). Profitkvoten är alltså lägre än mervärdeskvoten (med undantag av produktion helt utan produktionsmedel, där c=0 och m/v alltså är = m/(c+v)). Mervärdeskvoten är ett uttryck för kapitalistens utsugning av arbetaren.
Merarbetet är inte direkt utskiljbart under kapitalismen. Det förefaller som om arbetaren får betalt för sitt arbete, när det i själva verket är arbetskraftens värde som betalas.
Den relation som råder mellan kapitalisten som arbetskraftsköpare och arbetaren som arbetskraftssäljare kallar Marx kapitalförhållandet. Kapitalisten och arbetaren är visserligen jämlika varuägare, men förutsättningen har att arbetaren ska vilja sälja sin arbetskraft är att han själv inte äger några produktionsmedel. Kapitalförhållandet är därför ett klassförhållande mellan den klass som äger produktionsmedel och den klass som inte gör det.
6.4 Fjärde avdelningen: Produktionen av det relativa mervärdet
Hittills har vi betraktat arbetsprocessens formella underordnande under kapitalet. Kapitalismen innebär dock även en omvälvning av produktionsprocessen. Varje kapitalist vill tjäna så mycket pengar som möjligt. Ett sätt att göra detta är att producera effektivare än sina konkurrenter, och därigenom kunna sälja sina varor under deras värde. Denna jakt efter extramervärde leder till att kapitalismen ständigt är dynamisk och ständigt omvälver produktionen.
6.5 Femte avdelningen: Produktionen av absolut och relativt mervärde
Här sammanförs de båda tidigare avdelningarna. En viktig slutsats är at ökad materiell välfärd kan gå hand i hand med ökad utsugning. Om arbetsdagen antas vara konstant kan en arbetare kanske i ett senare skede producera mer nyttigheter på tre timmar än tidigare på fyra. I ett sådant fall kan merarbetstiden ökas, trots att den nödvändiga arbetstiden motsvarar större köpkraft än den tidigare, längre tiden.
6.6 Sjätte avdelningen: Arbetslönen
Arbetslönen är enligt Dahlkvist den första kategori som Marx analyserar färdigt i Kapitalet.
6.7 Sjunde avdelningen: Kapitalets ackumulationsprocess
Kapitalet genomlöper kretsloppet P – V – P’ gång på gång. Detta innebär att mer och mer kapital ackumuleras. På så sätt reproduceras och fördjupas kapitalismen under själva produktionsprocessen. Har kapitalismen väl kommit igång är den ett självgående system, åtminstone så länge dess inre motsättningar hålls i schack.
6.8 Åttonde avdelningen: Den s.k. ursprungliga ackumulationen
För att kapitalismen ska kunna uppstår ur icke-kapitalistiska förhållanden krävs två saker. 1) Det måste finnas kapitalister som äger tillräckligt med kapital. 2) Det måste finnas dubbelt fria arbetare, dvs. arbetare som å ena sidan är juridiskt fria att sälja sin arbetskraft, å andra sidan är egendomslös, dvs. tvingade att sälja sin arbetskraft. Marx undersöker hur denna process gått till historiskt.
7. Slutord
Dahlkvist skriver:
”Vid slutet av omfångsrika studier står vi alltså inför ett paradoxalt faktum. Teorin i ’Kapitalet’ har inte, för sig tagen, någon direkt politisk relevans som analys av politik och klasskamp i ett konkret samhälle.” (s. 546)
Det är helt meningslöst att studera Marx om man inte tar steget till den tredje våningen och applicerar Marx teori på ett verkligt samhälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)