fredag 2 december 2016

Arisk ras och gul och svart

Återgår till att hoppa in i den vänsterpolitiska miljön vid första världskrigets slut. Här en artikel som synen på arv och miljö, typ.

Ur ”Stormklockan” 1919-08-23.

Arisk ras och gul och svart

Den avlidne förtjänstfulle vetenskapsmannen och socialistiske skriftställaren Bengt Lidforss talde ibland om sig som arier. Detta tal träffar man rätt ofta på hos mera betydande tänkare, ständigt i förbindelse med ett framhållande av den ariska rasens överlägsna egenskaper. Inom skönlitteraturen hittar man lovprisande av den ariska rasen särskilt i senare tid hos Jack London, som hänfört besjunger sin ariska härstamning.
Denna intellektuella glädje över vår ras är förklarlig. Den ariska rasens insatser på jorden är ju ofantliga.
I sin imperialistiska form ter sig dock detta stadgande på rasen avskyvärt. Den överför i förstärkt form på andra rasers folk den slavägareanda, som är en av ariernas samhällsgrundvalar.
Intellektualisterna må fröjda sig aldrig så mycket över den ariska rasen, imperialisterna skrävlar aldrig så mycket av samma orsak. I själva verket är det icke en utan två raser, överras och underras, eller som de också kallas överklass och underklass. Den övre exploaterar den undre, med de inskränkningar den senare till självförsvar framtvingat. Hos främmande raser blir denna vår överras exploateringslusta renodlad slavägareandra.
Intellektualisten genomsträvar som forskningsresande av vita män dittills okända landområden. Han gläder sig åt att vara banbrytare för civilisationen. Efter honom kommer imperialisten med ”civilisationen”. Slavägaren träder i civilisationens fotspår.
Läkare har gjort den erfarenheten att bland ariska folkslag helt vanliga och oskyldiga sjukdomar, när de överföras till andra folkslag uppträder med epedemisk kraft och våldsamhet. Så är fallet exempelvis med skarlakansfebern, som på Stillahavs-örarna ryckt bort nästan hela öbefolkningar. Att denna sjukdom och liknande hos oss har lindrigare former anses bero därpå att de sedan århundraden inhemska medfört en gradvis stigande immunitet hos släktleden. Detsamma kan sägas om en av vår kapitalistiska civilisations grundvalar, utsugningsbegäret. Hos oss är det i någon mån tillbakahållet, vi har tvingats till det onda uppdämmande åtgärder, som hejdar dess härjningar. Andra raser, med vilka den vite imperialisten nyss gjort bekantskap, har icke haft anledning att skaffa sig denna sociala motståndskraft. De kastar undan slavägare-andans tryck tillbaka i ett socialt tillstånd, underlägset deras förra (se Kongo-Civilisationen) som skulle föra dem till en högre kultur, för dem i förstone ned, därför att det icke är civilisationens bästa utan dess sämsta del de först får göra bekantskap med. Först sedan den imperialistiska slavägareandan förtryckt så länge att en slavarnas solidariska frihetsvilja skapats, kan de uppnå en social nivå, som ej blott är lika hög som deras föregående utan högre, och alltså ställer dessa den verkliga civilisationen närmare. För tillvaron av en dylik de färgades frihetsvilja därom vittnar de otaliga kolonialkrigen, krigen mot kolonierna och icke om dem.
För ariern, som skryter med sin ras, bör dessa krig vara lärorika. De vittnar icke endast om det bakvända i den imperialistiska ariska civilisationen, utan även om tillvaron hos de utom-ariska folken av egna civilisatoriska höjningsmöjligheter, så vitt som frihetsvilja är en omistlig faktor för uppnående av en högre civilisation.
Som andre ras efter den ariska kommer den asiatiska. Dess inflytande på kulturutvecklingen i stort har som den ariska varit omätligt. Utan tvivel finns det hos den, fast i denna stund nästan halvslumrande, lika mycket intelligens som hos den ariska, den i full utveckling varandra ras-intelligensen. Vår ras' intelligens är oerhört förkvävd under kapitalismen, och kan alltså icke sägas vara i full verksamhet. Den är i utveckling, kommunismen, det samhälleliga intelligenstänkandets hittills nådda högsta topp, skall frigöra den.
Om den gula rasen haft den ariskas naturmöjligheter och omvänt skulle givetvis den blivit den förste ledande. Europa med sina inskurna kuster, Amerika med sina hundratals mil segelbara floder, har givit arierna de naturföreträden, utan vilka det varit dem omöjligt att utföra vad de gjort. Asiens oerhörda landmassa har varit kvävande band på de gula. Dock har de ej haft Afrikas heta klimat, och därför har de ändå blivit andre ledande ras.
Som tredje står den svarta rasen, vilkens inflytande på den vita och gula rasen varit omärkbart. Afrikanerna har bundits av sitt klimat och världsdelens otillgänglighet. Övervinnes den senare, och det blir den vardande kommunistiska världsfederationens uppgift att här träda afrikanerna till mötes, så kommer de självklart att rycka upp vid sidan av sina två ryska raser.

Gottfrid Rosén

Glöm ej bort att på nästa klubbmöte se till att studiefrågan tages upp till behandling. Det är varje kamrats plikt att verksamt deltaga i en studiecirkel.


måndag 2 november 2015

Jakob Rosner

Här kommer en översättning från tyskspråkiga wikipedia. Orkar inte wikiformattera just nu, så jag lägger temporärt upp artikeln här.


Jakob Rosner, född 25 mars 1890 i Sniatyn, Galizien, död 18 juni 1970 i Wien var en politisk journalist och marxist.

Biografi
Rosner flyttade 1905 till Wien. 1919 blev han medlem i Ungerns kommunistiska parti. Från 1926 var han medarbetare till Dimitrov. Fram till 1928 bodde han i Wien, 1928-33 i Berlin. 1936-39 var han personlig sekreterare till Dimitrov i Moskva. Från september 1939 till december 1944 levde han illegalt i Sverige där han gav ut Komintern-tidningen "Die Welt". Därefter blev han åter medarbetare till Dimitrov och flyttade i september 1945 till Österrike.
Till sin pensionering ledde han de utrikespolitiska redaktionen vid Österrikes kommunistiska partis (KPÖ) centralorgan "Die Volksstimme" (Folkets röst). En av Rosners särskilda talanger var att främja journalistiska talanger, såsom Eva Priester och Ernst Wimmer. Fram till 1965 var han vidare personlig sekreterare till KPÖ:s ordförande Johann Kopenig.
I oktober 1967 tillhörde han den grupp som undertecknade "Upprop för grundandet av ett revolutionärt arbetarparti på marxismen-leninismens grund", ur vilken "Föreningen Österrikes revolutionära arbetare (marxist-leninister)" uppstod. Till 1969 var han funktionär i denna organisation. 1970 återinträdde han i KPÖ.

Skrifter
- Kommunist und Katholik (1965)
- Der Faschismus : Seine Wurzeln, seine Wesen, seine Ziele (1966) (Fascismen: dess rötter, väsen och mål)

torsdag 1 oktober 2015

Länkar till "Motståndets estetik 2", block 13-16

Här kommer lite länkar. Sidhänvisningarna är till den röda upplagan.

Block 13
492 ”Den femtonde mars började sammanbrottet.” Det handlar om krossandet av Tjeckoslovakien. https://en.wikipedia.org/wiki/Protectorate_of_Bohemia_and_Moravia
”Flyktinghjälpen” nämns. Någon som känner till denna organisation?
493 ”Nansenkommittén” syftar på ”Nansenhjelpen”. https://en.wikipedia.org/wiki/Nansenhjelpen
495 ”Röda Hjälpen”. https://en.wikipedia.org/wiki/International_Red_Aid (Ej att förväxla med ”Internationella arbetarhjälpen”. https://en.wikipedia.org/wiki/Workers_International_Relief
497 Lindner. Vem är det?
”Röda studentförbundet”. Någon som vet något om det?
499 Någon som vet något om händelserna i Paris?

Block 14


Block 15
509 Pariskonferensen. Vad är det?
511 Kautsky. Karl Kautsky hade tre söner, Karl (1891-1938), Felix (1892-1953) och Benedikt (1894-1960).

Block 16
”Ossietzkys dotter”, som Peter Weiss kallar ”Rosalinde” hette i själva verket ”Rosalinda”. https://no.wikipedia.org/wiki/Rosalinda_von_Ossietzky-Palm

513 Göring nämns inte vid namn.

tisdag 8 september 2015

Länkar i anslutning till block 5 och 6 i Motståndets estetik, andra boken.

Hej cirkeln. Jag skriver ner lite allmänna tankar och bidrar med några länkar inför nästa träff (har bara hunnit med block 5 och 6 innan jag hittade en biografi över Münzenberg som jag fastnade i...). Samtliga sidhänvisningar är till den nyare upplagan. Wikipedia är väl inte en jättebra källa, men man får i alla fall några upplysningar som kan vara nödvändiga om man vill förstå Weiss text. I första hand länkar jag till engelska texter (de är oftast betydligt bättre än de svenska wikipediaartiklarna), i andra hand svenska och i tredje hand tyska.

Block 5.
421 Författaren sätter omedelbart kampen i Europa i samma sammanhäng som kampen i andra delar av världen. ”Men var vi ännu få så visste vi ändå att vi ingick i stora härar. Avspärrade från oss låg de många, bundna, bedövade, samlande nya krafter, många befann sig också i kamp, långt borta, i Kina, i Sydostasien, bara några hundra av oss hade varit tillräckligt för att visa att vi inte tänkte ge upp.”
422 Katz nämns igen. Någon som vet något om honom? Katz wikipediaartikel:
Även Olof Aschberg nämns igen. Någon som vet något om honom? https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Aschberg
17-20 september hålls den första internationella Willi Münzenberg-kongressen i Berlin: https://www.muenzenbergforum.de/
Besluten vid Kominterns sjunde kongress att överge ultravänstertaktiken och slå om till frontfrontstaktiken. Varför?
Zimmerwaldkonferensen, vars hundraårsjubileum gått förvånansvärt tyst till. https://en.wikipedia.org/wiki/Zimmerwald_Conference
Fast kamraterna i IMT har i alla fall en artikel på sin hemsida: http://www.marxist.com/the-zimmerwald-conference-the-turning-of-the-tide.htm

Block 6.
Münzenberg talar.
439 Politik och konst.


måndag 31 augusti 2015

Krav från Kommunistiska partiet i Tyskland


Källa: Marx-Engels-Werke Band 5, s.3-5
Originalets titel: Forderungen der Kommunistischen Partei in Deutschland
Översatt av Mattias Nilsson 2015-08-31.

Följande kravlista skrevs av Marx och Engels i mars revolutionsåret 1848 och undertecknades av Karl Marx, Karl Schapper, H. Bauer, Friedrich Engels, J. Moll och W. Wolff.


1. Utropa hela Tyskland till en enad, odelbar republik.
2. Varje tysk som är 21 år är väljare och valbar under förutsättning att han inte blivit straffad.
3. Varje företrädare för folket får lön så att även arbetaren kan sitta i det tyska folkets parlament.
4. Allmän folkbeväpning. Arméerna är i framtiden även arbetararméer så att de inte bara, som förr, förtär utan snarare producerar mer än de kostar.
5. Kostnadsfria rättegångar.
6. Alla feodala krav, avgifter, skatter, tionden osv. som hittills belastat landsbefolkningen avskaffas utan ersättning.
7. Alla furstliga och andra feodala gods liksom alla bergverk, gruvor osv. omvandlas till statsegendom. På dessa gods drivs jordbruket i stor skala med hjälp av de senaste vetenskapliga rönen till det allmännas bästa.
8. Hypoteken på bondegods förklaras som statsegendom. Räntorna på dessa hypotek betalas av bönderna till staten.
9. I områden där arrendeväsendet är utvecklat betalas arrendet som skatt till staten.
Alla åtgärder under punkterna 6,7,8 och 9 är författade med avsikten att minska de offentliga och andra bördorna för bönderna och de mindre arrendatorerna utan att riskera att statens medel inte räcker till att betala de nödvändiga kostnaderna, eller att produktionen själv hotas.
10. Privatbankerna ersätts av en statlig bank vars värdepapper har en lagstadgad kurs.
Denna åtgärd möjliggör ett kreditväsen i hela folkets intresse och undergräver därmed de stora penningmännens härskande ställning. Genom att man ersätter guld och silver med papperspengar blir det allmänna bytesmedlet, den borgerliga ekonomins oumbärliga instrument, billigare. Dessutom kan guld och silver tillåtas verka utåt. Denna åtgärd är slutligen nödvändig för att knyta den konservativa bourgeosien till revolutionen.
11. Alla transportmedel: järnvägar, kanaler, ångfartyg, vägar, post osv. övertas av staten. De omvandlas till statsegendom och ställs kostnadsfritt till den obemedlade klassens förfogande.
12. Lönen hos statstjänstemännen differentieras enbart så att den som har familj och därmed större behov får en högre lön än de övriga.
13. Fullständigt skiljande mellan kyrka och stat. Präster oavsett konfession får sin lön enbart från sin frivilliga församling.
14. Inskränkande av arvsrätten.
15. Införande av en starkt progressiv skatt och avskaffande av konsumtionsskatten.
16. Inrättandet av nationalverkstäder. Staten garanterar alla arbetares uppehälle och underhåller de som inte är kapabla att arbeta.
17. Allmän, kostnadsfri folkundervisning.
Det ligger i det tyska proletariatets, småborgarnas och småböndernas intresse att med all energi arbeta för genomförandet av ovan nämnda åtgärder. Ty endast genom dessas förverkligande kan de miljoner i Tyskland som tills nu utsugits av ett litet antal och som man åter vill trycka ned, få sin rätt och nå den makt som tillkommer dem i egenskap av alla rikedomars skapare.

lördag 8 augusti 2015

Plan för höstens Weiss-cirkeln (2015)

Hej!
Andra bandet av Motståndets estetik består (i den nyare, röda upplagan) av cirka 330 sidor uppdelade på 37 block. Jag föreslår att vi helt enkelt läser fyra block åt gången (med undantag för sista träffen då vi läser fem block). På så sätt hinner vi i genom hela boken på nio träffar och blir klara strax före jul. Vi träffas varannan vecka, men det enda undantaget att sista träffen med onsdagsgruppen förläggs till den 16/12 istället för den 23/12. Misstänker att det finns folk som har annat för sig än att gå på cirklar dagen före julafton. Som vanligt träffas onsdagsgruppen kl 13 och söndagsgruppen kl 16.


Således ser schemat ut som följer:
Träff Block   Sönd  Onsd
1      1-4    30/8   2/9
2      5-8    13/9  16/9
3      9-12   27/9  30/9
4     13-16  11/10 14/10
5     17-20  25/10 28/10
6     21-24   8/11 11/11
7     25-28  22/11 25/11
8     29-32   6/12  9/12
9     33-37  20/12 16/12

Här följer en lista med blocken och dess sidnummer i den röda upplagan:

Block Sida Börjar med

I.
1 383 Den skäggige dvärgen
2 389 Det var ännu ingen vaken
3 398 Vid detta första möte
4 410 Oh I am tired
5 421 Sedan började det röda
6 431 Antingen får vi börja
7 443 Den våldsbrottens melodram
8 455 Långsamt körde tåget in
9 464 Även om det verkade
10 474 Svältåret nittonhundrasjutton
11 479 I partilokalen uppe på
12 485 Den grevliga familjen
13 492 Den femtonde mars började
14 499 De båda avhuggna huvudena
15 505 Tre våningar under gatan
16 511 Vid kanten av vägen
17 519 Utvakad, mellan kittlarna
18 525 Det bruna förortståget
19 534 Detta gröna. Detta gröna,

II.

20 543 Bländande tom
21 551 När jag talade med
22 557 Låt oss, för dagen,
23 569 Under rapporterna
24 583 Sedan kom kråkorna.
25 593 Vi började i slutet av
26 605 Timmar vid Rosners
27 609 Mästermannen, medlemmen
28 622 I januari var Brecht
29 632 Vi befann oss i ett
30 639 Hos Brecht hade det
31 653 Efter det att strejken
32 664 Egentligen, sa Rogeby
33 673 Men socialdemokratin
34 684 Förekomsten av ett andra
35 691 Utarbetandet av anteckningarna
36 696 Men från livegenskapen
37 706 Nära inpå stod de bland

torsdag 11 juni 2015

Hösten -89

Minns ni Egon Krenz? Mannen som under en kort period 1989 var generalsekreterare i Tysklands socialistiska enhetsparti och statschef i Tyska demokratiska republiken? Han lever fortfarande och gör från och till politiska utspel, som när han nyligen kritiserade Tysklands aggressiva politik gentemot Ryssland.

Jag har läst den senaste (2009) utgåvan av hans 1999 utkomna bok "Herbst -89" (Hösten -89), där han i viss detalj ger sin syn på vad som hände de månader då DDR kollapsade.

Jag var fjorton år den där sommaren och hösten. Minns att jag följde händelserna först på Himmelska fridens torg i Beijing, senare omvälvningarna i Warszawapaktsstaterna med stort intresse. Bl. a. rattade jag in den före detta sovjetiska propagandastationen "Radio Moskau" (Det enda tyskspråkiga medium som nådde Älvängen.) som redan blivit perestrojkad och rapporterade tämligen objektivt. Möjligen var jag en smula speciell. Mina klasskompisar var, av outgrundliga skäl, mer intresserade av mopeder och satellit-tv.

Nåväl. För mig som väldigt ung socialist var länderna i öst sannerligen ingen förebild. Självklart höll jag på Sovjet när de mötte USA eller Kanada i ishockey, men i övrigt betraktade jag dem som historiska missfoster utan existensberättigande. Det var med viss förvåning som jag flera år senare insåg att det faktiskt fanns socialister, t. o. m. i Sverige, som satte sitt hopp till Moskva och trodde att det sovjetiska systemet, om än behäftat med stora brister, inrymde potentialen till mänsklighetens befrielse.

Det är därför intressant att läsa Krenz. Han är ännu, 25 år efter DDR:s anslutning till Förbundsrepubliken, övertygad om att socialismen i DDR:s tappning hade kunnat lyckas och att Tysklands återförening huvudsakligen var negativ.

Under 1980-talet hade problemen hopats i DDR. Ekonomin gick inget vidare. För att inte tvingas skära ner på privatkonsumtionen hade man tagit lån i "det kapitalistiska utlandet". Man hade även skjutit upp nödvändiga investeringar i industrin. Trots detta kunde varje DDR-medborgare tydligt se att klyftan gentemot Västtyskland ständigt ökande. Den politiska ledningen med generalsekreterare Honecker i spetsen saknade förmåga att göra något åt situationen. Möjligen insåg man inte hur allvarlig situationen var. Den statistik som nådde politbyråns bord var väldigt välfriserad.

I Sovjetunionen hade den nye generalsekreteraren Michail Gorbatjov startat sin politik av glasnost (öppenhet) och perestrojka (omdaning). Detta var inget som föll Honecker i smaken. Han gjorde vad han kunde för att DDR skulle slippa dessa nymodigheter. Bl. a. stoppades en alltför radikal sovjetisk tidskrift från att säljas i DDR.

DDR var dock synnerligen beroende av Sovjetunionen, både ekonomiskt, militärt och ideologiskt. Utan stöd därifrån skulle DDR inte överleva. Krenz illustrerar detta med en anekdot från tidigt 80-tal. Sovjetunionen bojkottade OS i Los Angeles 1984 som ett svar på USA: s bojkott av Moskva-OS 1980. Detta var ett gyllene läge för DDR. Utan konkurrens från Sovjetunionen skulle man kunna vinna en jäkla massa medaljer och därmed visa upp sin förträfflighet inför hela världen. Sovjets reaktion: "Asså, vi visste inte att ni hittat olja i Östtyskland." Alltså: ställer ni upp i OS stryper vi oljetillförseln. Mer behövdes inte.

Sommaren 1989 blev situationen ohållbar. Tusentals DDR-medborgare lämnade Östtyskland för att via Tjeckoslovakien och Ungern ta sig till Österrike och Västtyskland. SED stod handfallet. Man övervägde att stänga gränsen till Tjeckoslovakien, men det bedömdes som omöjligt. Många DDR-medborgare reste ju dit utan avsikt att fly republiken. Dessutom var det semestersäsong och många hade redan bokat in semester i Tjeckoslovakien och Ungern.

Jag behöver väl inte gå in på hela händelseförloppet här. Honecker stod på podiet bredvid Gorbatjov när DDR firade sitt 40-årsjubileum. Många av de förbipasserande, inte minst ungdomarna i FDJ valde att hylla reformatorn Gorbatjov istället för den åderförkalkade Honecker.

Strax utanför det officiella firandet i Republikens palats hade sympatisörer till "Nytt forum" - en nybildad oppositionsrörelse - samlats. De sjöng Internationalen och önskade sig en reformerad socialism. I Leipzig hade den protestantiska kyrkan blivit oppositionens centrum. Måndagsdemonstrationerna samlade där allt fler deltagare. Krenz gör en poäng av att SED:s ledning och han personligen gjorde vad de kunde för att dessa protestyttringar inte möttes med våld. Det faktum att inget blod flöt på Tysklands gator var ett resultat av SED:s medvetna strategi att till nästan vilket pris som helst undvika våld och inte under några omständigheter bruka skjutvapen.

Till slut blev det ohållbart att ha kvar Honecker som ledare. På ett politbyråmöte beslutades det enhälligt, dvs. även Honecker röstade för, att han avsattes och ersattes av Krenz.

Krenz var, och är, övertygad om att det var möjligt att reformera socialismen i DDR. Han påbörjade ett reformarbete. Censuren mildrades, de olika partierna i Folkkammaren fick mer att säga till om, arbetet påbörjades att skriva om vallagen och den brännande frågan om rätten att resa behandlades.

Folk tog dock knappast Krenz reformförsök på allvar. Han hade ju själv suttit i politbyrån under större delen av 80-talet och då varit trogen Honeckers linje. Varför skulle folk tro på hans reformvilja nu? Dessutom bestämdes DDR:s öde inte enbart av dess invånare. Andra världskrigets segrarmakter (som ologiskt nog inkluderar Frankrike) och Västtyskland hade sina egna motiv och viljor. Det är med frustration och bitterhet som Krenz berättar hur Gorbatjov säger en sak till honom, en helt annan till den västtyske förbundskanslern Helmut Kohl. (Självklart hade DDR folk placerade med insyn i vad Kohl sysslade med.)

Händelseförloppet gick nu snabbt. De socialistiska idealisterna i Nytt forum som varit en symbol för viljan att förändra DDR fick konkurrens från rörelser, inte minst västtyska partier, som en gång för alla ville krossa DDR och införliva det i Förbundsrepubliken. När SED fattade beslut om resefrihet med Schabowski p. g. a. bottenlös inkompetens (Krenz bitterhet gentemot honom är enorm) skapar kaos vid Berlins gränsstationer var ödet för "den första arbetar- och bondestaten på tysk jord" beseglat.

Krenz blev avsatt som generalsekreterare och statschef. Han blev till och med utesluten från SED/PDS. Några år senare blev han satt i flerårigt fängelse av Förbundsrepubliken. På minst sagt svaga grunder, ska sägas.

Krenz lider av den svårartade sjukdomen "partiell självinsikt". Han är självkritisk och inser att mycket i DDR borde gjorts annorlunda. Men han accepterar aldrig det faktum att en majoritet av medborgarna var jäkligt trötta på SED-diktaturen. Bl. a. ondgör han sig över att införlivandet i BRD var författningsvidrigt. Enligt DDR:s grundlag borde nämligen en folkomröstning ha ägt rum. Som om revolutioner bryr sig om grundlagar.

Jag tvivlar, faktiskt, inte på Krenz hederlighet. Han tror säkert på det han skriver. Men han problematiserar inte det faktum att hans syn på DDR är utifrån ett ovanifrånperspektiv. Han tillhörde landets yttersta elit och hade helt andra möjligheter än vanliga DDR-medborgare. En gång 1989 när han ville visa sig lite folklig sa han att han på fredagskvällen gillar att ta en burk öl eller två, precis som vem som helst. Problemet var bara att öl på burk inte fanns tillgängligt i DDR. Bättre verklighetsförankring än så hade eliten i de föregivet socialistiska staterna inte.

I skrivande stund befinner jag med i Vientiane, Laos. Här vajar de röda fanorna med hammaren och skäran fortfarande. Men de symboliserar bara ett litet elitpartis makt över staten. Ingenting annat. Likadant var det i DDR hösten 1989, och det var alldeles för sent att reformera systemet.